Februari över
Så är februari 2011 över. En månad till har gått utan dig.
I söndags var jag och tittade på ditt nya barnbarn. Så himla söt liten kille. Kevin heter han. Jag fick ha honom i min famn och naturligtvis så började jag gråta. Jag blev så ledsen när jag tänkte på att du aldrig skulle få se honom.
Jag med Kevin :-)
Jag saknar dig jätte mycket, men jag är inte lika ledsen som jag varit. Jag börjar bli van att vara ensam och komma hem till en tom lägenhet. Försöker aktivera mig så mycket det går på helgerna. Livet går ju vidare trots att du är död. Men det känns så himla overkligt att du inte finns.
Var till din grav i går och satte dit ett ljus. 1:a dagen som det kändes som våren kanske är på väg.
Det var hopplöst så seg den här vintern är. Snön har legat på marken veckan efter du dog. Så jag är rätt trött på den nu.
Den 14 feb fick du en nalle av mig som alla hjärtans dag present. Jag plastade in ett foto på dig och rullade ihop bilden och satte i den i famnen på nallen. Så nu blir du kramad av en nalle.
Och när jag kom i går till graven så såg jag din bild. Det blir ju mer påtagligt att du finns där och jag bröt naturligtvis i hop och började storgrina. Då var det en kvinna som stod vid en helt ny grav nästan bredvid dig. Hon kom fram och kramade om mig för att jag var så ledsen. Det var hennes mamma som hade dött så vi stod där och kramades och grät. En helt främmande människa som man står och kramar, det värmde så mycket. Stort tack till dig okända kvinna.
Saknar dig - Älskar dig
I söndags var jag och tittade på ditt nya barnbarn. Så himla söt liten kille. Kevin heter han. Jag fick ha honom i min famn och naturligtvis så började jag gråta. Jag blev så ledsen när jag tänkte på att du aldrig skulle få se honom.
Jag med Kevin :-)
Jag saknar dig jätte mycket, men jag är inte lika ledsen som jag varit. Jag börjar bli van att vara ensam och komma hem till en tom lägenhet. Försöker aktivera mig så mycket det går på helgerna. Livet går ju vidare trots att du är död. Men det känns så himla overkligt att du inte finns.
Var till din grav i går och satte dit ett ljus. 1:a dagen som det kändes som våren kanske är på väg.
Det var hopplöst så seg den här vintern är. Snön har legat på marken veckan efter du dog. Så jag är rätt trött på den nu.
Den 14 feb fick du en nalle av mig som alla hjärtans dag present. Jag plastade in ett foto på dig och rullade ihop bilden och satte i den i famnen på nallen. Så nu blir du kramad av en nalle.
Och när jag kom i går till graven så såg jag din bild. Det blir ju mer påtagligt att du finns där och jag bröt naturligtvis i hop och började storgrina. Då var det en kvinna som stod vid en helt ny grav nästan bredvid dig. Hon kom fram och kramade om mig för att jag var så ledsen. Det var hennes mamma som hade dött så vi stod där och kramades och grät. En helt främmande människa som man står och kramar, det värmde så mycket. Stort tack till dig okända kvinna.
Saknar dig - Älskar dig
Grattis Roine du har blivit morfar
Roine, i dag, den 16 feb 2011, blev du morfar igen till en liten kille, på 3915 gram och 51 cm lång. Kl 9.25 kom han ut och såg för första gången livet där utanför.
Carro har skickat en bild och han är jätte söt. Hon messade kl 06.03 och berättade att värkarna hade börjat och att de var på väg till BB.
Jag blev jätte glad, äntligen tänkte jag, lill Roine är på väg, men så kom jag ju på att det var för exakt 4 månader sedan å nästan på klockslaget dog du.
Dubbla känslor.... glädje och sorg...... tårar och skratt..... förväntan och förtvivlan..... Det är så det är, liv dör och liv föds.
Jag är så jätte ledsen över att du aldrig kommer att få se honom, aldrig kommer att få bära, krama honom, aldrig få se honom växa upp. Jag är så ledsen över att han aldrig kommer att få lära känna sin underbara morfar.
Vi kommer att visa bilder på dig och säga, det här är din morfar, men vad säger en bild, ingenting.
Jag har själv vuxit upp utan min mormor, hon dog när jag var ett år, och det sörjer jag. Att jag aldrig fick chansen att lära känna henne, se om hon var lik mamma, både till sättet och utseendet. En tomhet finns alltid där och undran över, hur var hon?
Jag är så glad för Carro, Jimmy och Nellys skull, att de äntligen har fått sin lill kille och bror.
Kram och stort grattis till er.
Jag längtar tills jag får se honom.
Älskar dig - saknar dig.
Carro har skickat en bild och han är jätte söt. Hon messade kl 06.03 och berättade att värkarna hade börjat och att de var på väg till BB.
Jag blev jätte glad, äntligen tänkte jag, lill Roine är på väg, men så kom jag ju på att det var för exakt 4 månader sedan å nästan på klockslaget dog du.
Dubbla känslor.... glädje och sorg...... tårar och skratt..... förväntan och förtvivlan..... Det är så det är, liv dör och liv föds.
Jag är så jätte ledsen över att du aldrig kommer att få se honom, aldrig kommer att få bära, krama honom, aldrig få se honom växa upp. Jag är så ledsen över att han aldrig kommer att få lära känna sin underbara morfar.
Vi kommer att visa bilder på dig och säga, det här är din morfar, men vad säger en bild, ingenting.
Jag har själv vuxit upp utan min mormor, hon dog när jag var ett år, och det sörjer jag. Att jag aldrig fick chansen att lära känna henne, se om hon var lik mamma, både till sättet och utseendet. En tomhet finns alltid där och undran över, hur var hon?
Jag är så glad för Carro, Jimmy och Nellys skull, att de äntligen har fått sin lill kille och bror.
Kram och stort grattis till er.
Jag längtar tills jag får se honom.
Älskar dig - saknar dig.
4 månader
I morgon bitti kl 6.35 är det 4 månader sedan du dog.
Jag tänker ofta på just den tiden, det klockslaget, när du dog, när jag höll dig i handen och smekte din kind. Jag tänker ofta på hur maktlös jag var. Jag kunde inget göra än att bara se på, vara där och se på när livet försvann från dig. Jag tänker på hur paniken kändes när jag insåg att du snart inte skulle leva längre. Jag tänker på hur du var så lugn och fridfull, och du andades så bra, utan problem, inget rossel, inget kämpande. Lugna fina andetag.
Jag tänker också på ditt sista andetag, det var så overkligt att du inte skulle ta fler andetag. Att det blev helt tyst. Du bara låg där med bröstkorgen alldeles stilla. Inga fler andetag.
Jag fick aldrig mer se dina vackra ögon öppnas igen, jag fick aldrig mer höra din röst säga, jag älskar dig.
Jag tänker också på om du förstod att du dog. Om du visste att jag var hos dig. Om du hörde mig, när jag pratade med dig och grät. Om du kände att jag kramade din hand, mina smekningar på din kind?
Jag tänker på hur det kändes för dig, var du rädd? Var du ledsen för min skull? Jag tänker på vad som hände dig efter när du dog. Var din bror, mamma, och Vera där och hämtade dig? Var det något ljus du gick till. Jag tänker också på om det finns något efter döden. Finns du här omkring mig? eller är du bara borta.
Jag tittar ofta på dig i mobilen, på kortet som jag tog på dig efter du hade dött. Du ser ut som du sover men endå inte. Du ser inte ut som dig. Det är så svårt att förstå att du är död där. Att du precis hade slutat andas. Att du inte fanns mer.
Jag ville säga så mycket till dig de sista 5 minuterna, men jag hann inte. Jag bara smekte din kind och sa jag är här, jag är här.
Jag tänker så mycket på dig.
Älskar dig - saknar dig.
Jag tänker ofta på just den tiden, det klockslaget, när du dog, när jag höll dig i handen och smekte din kind. Jag tänker ofta på hur maktlös jag var. Jag kunde inget göra än att bara se på, vara där och se på när livet försvann från dig. Jag tänker på hur paniken kändes när jag insåg att du snart inte skulle leva längre. Jag tänker på hur du var så lugn och fridfull, och du andades så bra, utan problem, inget rossel, inget kämpande. Lugna fina andetag.
Jag tänker också på ditt sista andetag, det var så overkligt att du inte skulle ta fler andetag. Att det blev helt tyst. Du bara låg där med bröstkorgen alldeles stilla. Inga fler andetag.
Jag fick aldrig mer se dina vackra ögon öppnas igen, jag fick aldrig mer höra din röst säga, jag älskar dig.
Jag tänker också på om du förstod att du dog. Om du visste att jag var hos dig. Om du hörde mig, när jag pratade med dig och grät. Om du kände att jag kramade din hand, mina smekningar på din kind?
Jag tänker på hur det kändes för dig, var du rädd? Var du ledsen för min skull? Jag tänker på vad som hände dig efter när du dog. Var din bror, mamma, och Vera där och hämtade dig? Var det något ljus du gick till. Jag tänker också på om det finns något efter döden. Finns du här omkring mig? eller är du bara borta.
Jag tittar ofta på dig i mobilen, på kortet som jag tog på dig efter du hade dött. Du ser ut som du sover men endå inte. Du ser inte ut som dig. Det är så svårt att förstå att du är död där. Att du precis hade slutat andas. Att du inte fanns mer.
Jag ville säga så mycket till dig de sista 5 minuterna, men jag hann inte. Jag bara smekte din kind och sa jag är här, jag är här.
Jag tänker så mycket på dig.
Älskar dig - saknar dig.
PMS och sorg...
ingen bra kombination....
När du levde kunde jag bli så arg på dig. Bara en korkad kommentar och ilskan växte. Det mullrar i tårna nu som jag brukade säga. När jag började bli riktigt förbannad. Jag tyckte alltid du var så orättvis. Och när jag blev arg så tysnade du, och tyckte att jag överreagerade. Vaddå tänkte jag då, överreagerar. Å så kom det som brev på posten, ett par dagar senare, mensen.
Jaha, hade jag PMS tänkte jag, lika överaskad som förra månaden. Det är konstigt att man aldrig lär sig, det är ju samma visa varje månad. Men man tänker inte på att det är mens tider, så glad att man slipper skiten.
Och sen när den dyker upp så blir det ett jaha, och så får man be lite om ursäkt för att man brusade upp "överreagerade".
I söndags hade jag PMS, men nu visar den sig i sorg och gråt och bedrövelse. Det är verkligen ingen bra kombination att ha PMS och sorg. Det är skit jobbigt. Jag var helt utslagen av gråt. Jag grät från det jag vaknade tills jag gick i säng på kvällen.
Jag grät när jag pratade med syrran. Jag grät när jag pratade med mamma. Jag grät när jag var till dig, vid graven. jag grät i bilen hela vägen hem. Jag grät verkligen hela dan. Det gick inte att äta. Maten fastnade i halsen, det kändes som det i all fall, den där jobbiga klumpen som sitter ivägen.
Tårarna ville inte sluta rinna. Jag fattar inte hur mycket tårar det finns att gråta, någon gång måste de ju ta slut. Jag är så trött på mina tårar. Jag förstår att det är bra att gråta, och gråta, och att ngn gång slutar de komma. Men det är skit jobbigt nu.
Jag undrar om du vet hur jobbigt jag har det utan dig.
Älskar dig, saknar dig.
När du levde kunde jag bli så arg på dig. Bara en korkad kommentar och ilskan växte. Det mullrar i tårna nu som jag brukade säga. När jag började bli riktigt förbannad. Jag tyckte alltid du var så orättvis. Och när jag blev arg så tysnade du, och tyckte att jag överreagerade. Vaddå tänkte jag då, överreagerar. Å så kom det som brev på posten, ett par dagar senare, mensen.
Jaha, hade jag PMS tänkte jag, lika överaskad som förra månaden. Det är konstigt att man aldrig lär sig, det är ju samma visa varje månad. Men man tänker inte på att det är mens tider, så glad att man slipper skiten.
Och sen när den dyker upp så blir det ett jaha, och så får man be lite om ursäkt för att man brusade upp "överreagerade".
I söndags hade jag PMS, men nu visar den sig i sorg och gråt och bedrövelse. Det är verkligen ingen bra kombination att ha PMS och sorg. Det är skit jobbigt. Jag var helt utslagen av gråt. Jag grät från det jag vaknade tills jag gick i säng på kvällen.
Jag grät när jag pratade med syrran. Jag grät när jag pratade med mamma. Jag grät när jag var till dig, vid graven. jag grät i bilen hela vägen hem. Jag grät verkligen hela dan. Det gick inte att äta. Maten fastnade i halsen, det kändes som det i all fall, den där jobbiga klumpen som sitter ivägen.
Tårarna ville inte sluta rinna. Jag fattar inte hur mycket tårar det finns att gråta, någon gång måste de ju ta slut. Jag är så trött på mina tårar. Jag förstår att det är bra att gråta, och gråta, och att ngn gång slutar de komma. Men det är skit jobbigt nu.
Jag undrar om du vet hur jobbigt jag har det utan dig.
Älskar dig, saknar dig.
Underbara sorgesystrar
Roine, Jag trodde att jag hade mött mina enda änglar på begravningsbyrån.
Men jag har massor av änglar runt om kring mig, de kallar sig sorgesystrar. Helt underbara systrar som vet precis vad jag går igenom nu. Jag är så oerhört tacksam för dem. Jag är så tacksam att jag började skriva min blogg. För det ger mig styrka att orka fortsätta i livet, för jag vet att jag inte är ensam, vi är många som kämpar oss fram med vår sorg.
Ååååå om jag fick träffa er allihopa och kramas och kramas, för det behöver vi verkligen. Jag fullkomligt bockar och bugar för er, med största respekt. Jag vill jag ger er min fullkomliga kärlek till er.
Ni är så underbara. Det kanske är mening med att vi "änglar" fortsätter att färdas på detta jordeliv.
Jag är helt övertygad om att vi ger så mycket kärlek omkring oss, och det är bara våra döda makar som fattat det. Att vi faktiskt är deras änglar som vi har givit vår kärlek till och barnen.
Jag är så stolt över er. Vi kämpar på
Tänker på er.
Er ödmjukaste Monica
Men jag har massor av änglar runt om kring mig, de kallar sig sorgesystrar. Helt underbara systrar som vet precis vad jag går igenom nu. Jag är så oerhört tacksam för dem. Jag är så tacksam att jag började skriva min blogg. För det ger mig styrka att orka fortsätta i livet, för jag vet att jag inte är ensam, vi är många som kämpar oss fram med vår sorg.
Ååååå om jag fick träffa er allihopa och kramas och kramas, för det behöver vi verkligen. Jag fullkomligt bockar och bugar för er, med största respekt. Jag vill jag ger er min fullkomliga kärlek till er.
Ni är så underbara. Det kanske är mening med att vi "änglar" fortsätter att färdas på detta jordeliv.
Jag är helt övertygad om att vi ger så mycket kärlek omkring oss, och det är bara våra döda makar som fattat det. Att vi faktiskt är deras änglar som vi har givit vår kärlek till och barnen.
Jag är så stolt över er. Vi kämpar på
Tänker på er.
Er ödmjukaste Monica
Helgen närmar sig.....
Nu har jag lyckats klaffsat mig upp en liten bit ur deppträsket. Jag har mått bra ett par dagar och inte tänkt så mycket på dig. Men det är rätt vingligt. Det tog ett tag, det är lätt att glida ner, jag trampar runt och försöker få fotfäste, men jag åker bara ner igen, blir liggande, och få börja om igen. Jag känner mig lite som en nyfödd kalv, som kämpar med att ställa sig upp.
Bomull. Det känns som jag har bomull i skallen. Tankarna är så sega. På jobbet märks det tydligt, jag försöker förstå att ngn pratar med mig men jag har så svårt att höra vad de säger. Jag förstår inte vad de säger, vad vill de ha hjälp med tänker jag, hjärncellerna är så tröga och jag som alltid varit så pigg och snabb i tanken. Men nu är det bomull i skallen. Det är som jag har ett filter till verkligheten, att jag inte kan ta in mer intryck, det är fullt helt enkelt.
Jag får inget gjort hemma heller. Fortfarande står det ny inköpta vardagsrumsbordet kvar i kartongen från IKEA, jag orkar inte montera i hop det. Varje dag tänker jag att i dag skall jag montera bordet, men icke sa nicke. Det står kvar där i gästrummet och där har det stått en månad snart. Skulle aldrig har förekommit när du levde. Då började jag montera ihop möblerna direkt när vi kom hem. Du blev lite irriterad för du ville att jag skulle laga mat istället men det tyckte jag inte var något viktigt. Viktigt var det att möblerna blev monterade, så jag kunde göra fint hemma och alltid missbedömde jag tiden. Blev alltid så att jag höll på hela kvällen.
Men nu är det är inget kul längre att hålla snyggt hemma, för vems skull då. Disken står kvar i maskinen diskad och väntar på att plockas ur. Den smutsiga disken växer i diskhon istället.
Badrummet skriker på att bli tvättad, men jag tar det sen tänker jag. Men sen kommer aldrig.
Pappa fyllde år i måndags, jag var hos honom på middag på söndagen, jag sov kvar till tisdagen, orkade inte åka hem till ingenting. Det kändes konstigt att du inte var med på middagen, att jag satt där själv utan dig.
I dag har jag saknat dig mycket och allra helst nu i kväll. I morgon är det fredag, suck. Ännu en helg utan dig, och denna helg blir lite jobbigare än andra helger. För på Lördag börjar melodifestivalen. Den som vi alltid tittade på och aldrig missade, Februaris höjdpunkt. Nu får jag titta på den själv. Så nu har jag ett antal jobbiga lördagar framför mig.
Helvetiskt år detta blir, många minnen som dyker upp, vart efter månaderna kommer och går. Allt som jag måste gå igenom utan dig. Christine frågade lite om hur jag tänker min semester. Jag vet inte sa jag, har ingen aning. Vill jag ha semester???? Vad skall jag göra då???? Sitta på altanen själv och dricka vin och grilla. Hur kul som helst. Ångest.
Jävla cancerskit som tog dig i från mig.
Älskar dig - saknar dig.
Bomull. Det känns som jag har bomull i skallen. Tankarna är så sega. På jobbet märks det tydligt, jag försöker förstå att ngn pratar med mig men jag har så svårt att höra vad de säger. Jag förstår inte vad de säger, vad vill de ha hjälp med tänker jag, hjärncellerna är så tröga och jag som alltid varit så pigg och snabb i tanken. Men nu är det bomull i skallen. Det är som jag har ett filter till verkligheten, att jag inte kan ta in mer intryck, det är fullt helt enkelt.
Jag får inget gjort hemma heller. Fortfarande står det ny inköpta vardagsrumsbordet kvar i kartongen från IKEA, jag orkar inte montera i hop det. Varje dag tänker jag att i dag skall jag montera bordet, men icke sa nicke. Det står kvar där i gästrummet och där har det stått en månad snart. Skulle aldrig har förekommit när du levde. Då började jag montera ihop möblerna direkt när vi kom hem. Du blev lite irriterad för du ville att jag skulle laga mat istället men det tyckte jag inte var något viktigt. Viktigt var det att möblerna blev monterade, så jag kunde göra fint hemma och alltid missbedömde jag tiden. Blev alltid så att jag höll på hela kvällen.
Men nu är det är inget kul längre att hålla snyggt hemma, för vems skull då. Disken står kvar i maskinen diskad och väntar på att plockas ur. Den smutsiga disken växer i diskhon istället.
Badrummet skriker på att bli tvättad, men jag tar det sen tänker jag. Men sen kommer aldrig.
Pappa fyllde år i måndags, jag var hos honom på middag på söndagen, jag sov kvar till tisdagen, orkade inte åka hem till ingenting. Det kändes konstigt att du inte var med på middagen, att jag satt där själv utan dig.
I dag har jag saknat dig mycket och allra helst nu i kväll. I morgon är det fredag, suck. Ännu en helg utan dig, och denna helg blir lite jobbigare än andra helger. För på Lördag börjar melodifestivalen. Den som vi alltid tittade på och aldrig missade, Februaris höjdpunkt. Nu får jag titta på den själv. Så nu har jag ett antal jobbiga lördagar framför mig.
Helvetiskt år detta blir, många minnen som dyker upp, vart efter månaderna kommer och går. Allt som jag måste gå igenom utan dig. Christine frågade lite om hur jag tänker min semester. Jag vet inte sa jag, har ingen aning. Vill jag ha semester???? Vad skall jag göra då???? Sitta på altanen själv och dricka vin och grilla. Hur kul som helst. Ångest.
Jävla cancerskit som tog dig i från mig.
Älskar dig - saknar dig.
