10 år idag
I dag är det 10 år sedan du tog ditt sista andetag.
10 år av sorg och saknad.
Minnena från din sjudomstid och din sista tid på sjukhuset forsar fram.
Jag minns så väl dina sista andetag och paniken när du inte längre andades.
Jag har tänkt så mycket på att vi aldrig pratade med varandra om vad det var som började hända med dig om att dina organ slutade att fungera och när jag frågade sköterskan om vad som var på gång så sa hon att Roine är döende. Det är inte så lång tid kvar nu.
Idag vet jag vet inte om vi gjorde rätt att inte prata om det. Jag har så många frågor som jag aldrig ställde och som jag fortfarande undrar.
Men just då kändes det rätt att inte prata om det.
Jag höll din hand hela natten när du sov och precis innan du slutade andas så tryckte du min hand.
Detta minne kommer jag aldrig glömma.
Mitt liv har gått vidare, jag lever med en mycket fin och underbar man som jag älskar och som jag kommer att leva resten av mitt liv med.
Men jag kommer aldrig att glömma dig Roine, du var mitt livs största kärlek.
Dina minnen lever i mig och jag kan forfarande höra ditt skratt i mitt huvud.
Vila i frid min älskade 💗
Monica
2 år
Vi saknar dig så otroligt mycket.
Pappa Arvid
I morgon tisdag 25 september är det ett år sedan pappa Arvid dog.
Det var tufft att sitta och vaka över honom på sjukhuset, ett år efter att du hade legat där. Många minnen av dig var det och jag sa åt honom att hälsa till dig. Gjorde han det?
Jag hoppas ni har det bra där uppe i er himmel, du, pappa Arvid och bror Ragge. Kanske ni sitter och spelar kort med "svärmor" Vera. Ni är ju ett bra kort team nu.
Eller kanske spelar du tennis med Ragge, eller dansar runt med dina lurviga ben med Vera. Nä föresten, det tror jag inte, nu när jag tänker efter, du tyckte ju att hon dansade uruselt. Men kanske du dansar med Synnöve, Rositas syster. Henne tyckte du ju mycket om.
Har du träffat Palle?, han är ju också med dig där uppe och hans lilla kille, måste ju vara jätte glad att pappa kom, så han slapp vara så ensam. Kortgänget här på jorden har ju minskat avsevärt. De saknar er jätte mycket.
När jag tänker tillbaka är det ju inte klokt hur många ni är som dog inom en 12 års period.
Snart är det din 2 årsdag och jag tänker på dig ofta, livet rullar på, Kevin har blivit jätte stor och mycket lik Andreas. Han pratar för fullt. Lilla goa Kevin, han börjar få bruna ögon som dig och Carro. Nelly har börjat skolan, stora tjejen. Jag blir så ledsen när jag tänker på att du aldrig får se dem växa upp. Men jag tror nog att du vakar över dem. Är det du som sitter i soff hörnet i köket hos Carro. :) Jag kan se dig sitta där och dricka kaffe, eller en grogg och snacka och höra ditt skratt. :)
Jag saknar dig och livet vi hade. Men jag är lycklig med min nyfunna kärlek och är jätte glad att jag slipper vara ensam. Det är lite lättare att sörja dig då.
Kram
Flash backs
Nu var det länge sedan jag skrev.
Livet är fullt upp, nytt jobb och ny lägenhet och ny sambo. Jag lyckades ändra mitt liv lika snabbt som det tog för dig att bli sjuk och dö. Ett år. Kanske är det ett kvitto på att fly från smärtan, fly från sorgen eller åxå är det som det är i mitt liv, allt händer så fort och rejält.
Att flytta kändes bra, jag slipper det tunga lånet och jag ville inte bo kvar där vi skulle skapa ett nytt liv och åldras. Ditt spöke satt i väggarna. Jag vill minnas dig som du var och inte som du blev i lägenheten, vi hann ju bara bo 3 månader innan började bli så sjuk.
Jag får många flash backs från den tiden när du var som sämst. Allra helst när jag går in i badrummet, i går dök minnet upp från när jag hjälpte dig på toaletten och hur besvärligt det var när du skulle sätta dig ner, bärsele och räkna ett, två, tre sitt.
Toa sitsen jag har nu är högre än den som var på Vasagatan, så varje gång när jag sätter mig på den så sköljer minnena upp.
Jag saknar dig mindre och mindre, men det är nog tack vare att jag hittat en ängel och får uppleva en ny fantastisk kärlek. Men jag tänker ofta på dig och hur vi hade det och hur det blev. Mycket var bra men mycket var också inte så bra mellan oss. Jag tänker ofta på när du var sjuk och vilket helvete både du och jag hade det. Det känns för djävligt att du var tvungen och blir sjuk och dö. Jag önskar verkligen att du hade fått leva längre, men ödet ville något annat.
Jag hoppas du har det bra i din himmel och att du inte blir arg på mig för att jag inte kommer så ofta till din grav som jag gjorde förut.
Jag saknar dig men inte på samma sätt som för ett år sedan.
1:a födelsedagen
Ditt barnbarn Kevin fyllde 1 år den 16 februari.
Jag blir så ledsen när jag tänker på att du aldrig hann se honom och att du aldrig får se han växa upp. Du älskar säkert honom där uppe i himlen. Men det är ju inte samma sak.
Han kommer aldrig att veta vem du var. Visst kan vi berätta det för honom, vem du var, hur du var, hur då såg ut. Vi kan visa kort på dig, visa vår bröllopsfilm och resan, men han kommer aldrig att få den känslan inom sig. Hur det känns att ha en morfar, han kommer aldrig att älska dig. Han vet ju inte vem han skall älska och ingen kan ju ersätta dig, hans egen morfar. Jag blir så ledsen för Kevins skull när jag tänker på det. Jag växte ju själv upp utan mormor. Hon dog när jag var ett år och jag kommer inte ihåg ett dugg av henne och var jätte avundsjuk på mina kompisar som åkte och hälsade på sin mormor och alltid fick många och fina presenter. En mormor som man kunde snacka med om allt. Jag saknar det nu, känner jag. Det finns ju saker som jag inte kan prata med mamma om, och en mormor hade ju varit guld att ha å snacka med.
Tiden går, vi lever vidare utan dig. Ibland känns det som du varit död i 10 år och ibland känns det som du dog i går. Jag får tänka och räkna för att komma ihåg exakt hur länge du varit död.
Det finns dagar när jag saknar dig mycket, de finns dagar när jag saknar dig lite, det går som en berg och dalbana. Jag saknar mitt liv, vårt liv, 15 år med dig sätter spår. Mitt liv har börjat om och det känns nästan som att ha blivit på nytt född. Jag staplar mig fram.
Saknaden gör inte ont längre. Den finns där i mitt hjärta som en sorgsen tår. Ibland blir hjärtat fullt med tårar och då är det bara att släppa ut dem. Men den sorgsna tåren kommer alltid att finnas där för resten av mitt liv.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vår sista vecka tillsammans och natten du dog. Det är tufft, jag får ordentlig ångest när jag tänker på det och jag börjar sakta förstå vad jag faktiskt gick igenom. Jag har försökt tränga undan dessa tankar och säga till mig själv, jag klarade det. Jag mår inte dåligt, men jag lurar bara mig själv. Jag måste igenom helvetet och älta om veckan om och om igen. Och förhoppningsvis kan jag någon dag tänka på veckan utan att känna ångest och att tårarna pockar på att rinna.
Jag hade en konstigt dröm där du låg på sjukhuset igen och skulle dö. Jag ville inte åka och hälsa på dig. De ringde från sjukhuset och sa till mig att jag måste komma för att du frågade efter mig. Jag bara skrek ut, jag har ju redan gått igenom detta en gång tidigare varför måste du dö en gång till.
Jag vaknade av att jag skrek. Jag vill inte, jag vill inte.
Jag var som i ett vakum den veckan du dog, det handlade bara om att stå ut, hålla masken, inte visa dig hur ledsen och panikslagen jag var. Alla sa att jag var duktig och imponerade av att jag orkade vara hos dig så mycket. Ja visst var jag duktig, fnys. Det var ju självklart att jag skulle vara hos dig, jag kunde inte lämna dig själv med ångest och tankar och jag ville ha all den tid vi kunde få tillsammans. Jag lade allt det där jobbiga i en hjärncell och sa till mig själv, det där får jag reda ut sen, inte nu. Jag måste hålla ihop för din skull. Jag fattar nu att det faktiskt var helt crazy att se dig tyna bort och dö. Det var bara att följa med dödståget och inte kunna göra ett skit. Det fanns ingen handbroms som jag kunde dra i och säga nej stoppa tåget jag vill inte längre, jag vill hoppa av. Jävla skit tåg.
Det är fruktansvärt att veta att den man älskar så innerligt är på väg att dö och att det bara handlar om dagar, timmar och sekunder. Att veta att varje veckodag är den sista. och inte kan man göra ett skit för att hindra det.
Jag undrar ofta varför just jag skulle få vara med om detta. Jag har i hela mitt liv varit en orolig själ. Jag har oroat mig för att mamma, pappa, syrran skulle dö. ja du vet ju verkligen hur orolig jag var för dig, du sa alltid, med en suck, det kommer inte att hända mig nåt, du behöver inte vara orolig.
Jag har alltid haft den känslan av att jag kommer att få vara med om döden. Men jag kunde aldrig för mitt liv tro att det handlade om dig. Att det var just du som skulle dö. När mina mostrar dog de 2 åren före dig, tänkte jag det här är nog det jag varit rädd för, men ngt inom mig har sagt att det inte var det. Nu efter att du har dött har jag inte längre den oron i mig, jag är lugn och känner mig trygg. Jag är inte rädd längre, jag är inte rädd för att dö, för jag vet ju att du finns där och tar emot mig när jag kommer.
Älskar dig - saknar dig.
Jag blir så ledsen när jag tänker på att du aldrig hann se honom och att du aldrig får se han växa upp. Du älskar säkert honom där uppe i himlen. Men det är ju inte samma sak.
Han kommer aldrig att veta vem du var. Visst kan vi berätta det för honom, vem du var, hur du var, hur då såg ut. Vi kan visa kort på dig, visa vår bröllopsfilm och resan, men han kommer aldrig att få den känslan inom sig. Hur det känns att ha en morfar, han kommer aldrig att älska dig. Han vet ju inte vem han skall älska och ingen kan ju ersätta dig, hans egen morfar. Jag blir så ledsen för Kevins skull när jag tänker på det. Jag växte ju själv upp utan mormor. Hon dog när jag var ett år och jag kommer inte ihåg ett dugg av henne och var jätte avundsjuk på mina kompisar som åkte och hälsade på sin mormor och alltid fick många och fina presenter. En mormor som man kunde snacka med om allt. Jag saknar det nu, känner jag. Det finns ju saker som jag inte kan prata med mamma om, och en mormor hade ju varit guld att ha å snacka med.
Tiden går, vi lever vidare utan dig. Ibland känns det som du varit död i 10 år och ibland känns det som du dog i går. Jag får tänka och räkna för att komma ihåg exakt hur länge du varit död.
Det finns dagar när jag saknar dig mycket, de finns dagar när jag saknar dig lite, det går som en berg och dalbana. Jag saknar mitt liv, vårt liv, 15 år med dig sätter spår. Mitt liv har börjat om och det känns nästan som att ha blivit på nytt född. Jag staplar mig fram.
Saknaden gör inte ont längre. Den finns där i mitt hjärta som en sorgsen tår. Ibland blir hjärtat fullt med tårar och då är det bara att släppa ut dem. Men den sorgsna tåren kommer alltid att finnas där för resten av mitt liv.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vår sista vecka tillsammans och natten du dog. Det är tufft, jag får ordentlig ångest när jag tänker på det och jag börjar sakta förstå vad jag faktiskt gick igenom. Jag har försökt tränga undan dessa tankar och säga till mig själv, jag klarade det. Jag mår inte dåligt, men jag lurar bara mig själv. Jag måste igenom helvetet och älta om veckan om och om igen. Och förhoppningsvis kan jag någon dag tänka på veckan utan att känna ångest och att tårarna pockar på att rinna.
Jag hade en konstigt dröm där du låg på sjukhuset igen och skulle dö. Jag ville inte åka och hälsa på dig. De ringde från sjukhuset och sa till mig att jag måste komma för att du frågade efter mig. Jag bara skrek ut, jag har ju redan gått igenom detta en gång tidigare varför måste du dö en gång till.
Jag vaknade av att jag skrek. Jag vill inte, jag vill inte.
Jag var som i ett vakum den veckan du dog, det handlade bara om att stå ut, hålla masken, inte visa dig hur ledsen och panikslagen jag var. Alla sa att jag var duktig och imponerade av att jag orkade vara hos dig så mycket. Ja visst var jag duktig, fnys. Det var ju självklart att jag skulle vara hos dig, jag kunde inte lämna dig själv med ångest och tankar och jag ville ha all den tid vi kunde få tillsammans. Jag lade allt det där jobbiga i en hjärncell och sa till mig själv, det där får jag reda ut sen, inte nu. Jag måste hålla ihop för din skull. Jag fattar nu att det faktiskt var helt crazy att se dig tyna bort och dö. Det var bara att följa med dödståget och inte kunna göra ett skit. Det fanns ingen handbroms som jag kunde dra i och säga nej stoppa tåget jag vill inte längre, jag vill hoppa av. Jävla skit tåg.
Det är fruktansvärt att veta att den man älskar så innerligt är på väg att dö och att det bara handlar om dagar, timmar och sekunder. Att veta att varje veckodag är den sista. och inte kan man göra ett skit för att hindra det.
Jag undrar ofta varför just jag skulle få vara med om detta. Jag har i hela mitt liv varit en orolig själ. Jag har oroat mig för att mamma, pappa, syrran skulle dö. ja du vet ju verkligen hur orolig jag var för dig, du sa alltid, med en suck, det kommer inte att hända mig nåt, du behöver inte vara orolig.
Jag har alltid haft den känslan av att jag kommer att få vara med om döden. Men jag kunde aldrig för mitt liv tro att det handlade om dig. Att det var just du som skulle dö. När mina mostrar dog de 2 åren före dig, tänkte jag det här är nog det jag varit rädd för, men ngt inom mig har sagt att det inte var det. Nu efter att du har dött har jag inte längre den oron i mig, jag är lugn och känner mig trygg. Jag är inte rädd längre, jag är inte rädd för att dö, för jag vet ju att du finns där och tar emot mig när jag kommer.
Älskar dig - saknar dig.
God Jul
eller vad säger man?
2:a julen utan dig. Fast det känns som den första, förra året var som ett chock tillstånd, det blev jul men jag tog inte riktigt in det. Allt var så overkligt utan dig.
I år har jag saknat dig jätte mycket i samband med advent och julförberedelser, känns så overkligt att planera jul utan dig. Du både hatade och älskade julen. Hatade den för att det gick så mycket pengar och älskade den för du tyckte att jag gjorde det så fint och mysigt hemma.
I år har jag plockat upp den "riktiga" granen, den blev jätte fin.
Vaknade i morse, med dig i mina tankar och sorgen och saknade kom störtande som en tsunami. Det gjorde så ont, det krampade om hjärtat.
Å älskling vad jag saknar dig och vårt liv tillsammans. Jag önskar så, att du kunde komma tillbaka.
Jag ska åka till graven nu och jag hoppas du är där med mig.
Saknad dig - älskar dig.
2:a julen utan dig. Fast det känns som den första, förra året var som ett chock tillstånd, det blev jul men jag tog inte riktigt in det. Allt var så overkligt utan dig.
I år har jag saknat dig jätte mycket i samband med advent och julförberedelser, känns så overkligt att planera jul utan dig. Du både hatade och älskade julen. Hatade den för att det gick så mycket pengar och älskade den för du tyckte att jag gjorde det så fint och mysigt hemma.
I år har jag plockat upp den "riktiga" granen, den blev jätte fin.
Vaknade i morse, med dig i mina tankar och sorgen och saknade kom störtande som en tsunami. Det gjorde så ont, det krampade om hjärtat.
Å älskling vad jag saknar dig och vårt liv tillsammans. Jag önskar så, att du kunde komma tillbaka.
Jag ska åka till graven nu och jag hoppas du är där med mig.
Saknad dig - älskar dig.
Jag saknar dig
Jätte mycket.
Får jag gå vidare?????
På din årsdag satte jag ett ljus på din grav för varje år som vi hade tillsammans, jag gick igenom en tsunami av års minnen och kände att jag gjorde ett avslut för varje år. Jag bestämde mig att nu får det vara slut med sorgen. Jag bestämde att jag ville inte gråta mer och sakna dig så fruktansvart mycket. Jag var så trött på sorg. Jag lade ner dig och våra minnen i mitt hjärta och la locket på. Jag ville gå vidare, jag ville börja ett nytt liv utan dig. Det gick bra typ en vecka, men sen fick jag hjärtklappning och panik, locket lyfte av sig självt och alla minnen och sorg rasade över mig igen.
Jag inser nu att det är för tidigt, det går inte att lägga locket på, kroppen säger ifrån och jag inser att sorgen måste puttra vidare, den har sin tid, det tar tid att läka. Sorgen stormkokar inte som den har gjort, men den måste puttra ett tag till.
Jag försöker gå vidare, men det är svårt och ångestfyllt. Det är svårt att gå vidare utan en känsla av dåligt samvete, dåligt samvete för att jag lever vidare och försöker få ordning på livet igen. Dåligt samvete för att jag försöker låta ngn annan speciell person få plats i mitt hjärta. Dåligt samvete för att jag känner lite lycka och tacksamhet. Dåligt samvete för att jag inte tänker på dig varje minut och timme. Dåligt samvete för att jag lever i vår lägenhet och bland våra möbler utan dig. Det känns som jag sviker dig. Det känns som jag är otrogen både fysiskt och psysiskt. Jag har dåligt samvete för att jag så tidigt vill gå vidare, vad ska folk säga tänker jag.
Jag tänker ofta på om jag får vara glad, får jag tänka mindre på dig, får jag leva vidare utan dig? Jag önskar så mycket att du kunde säga till mig, det är ok Monica, du får gå vidare, du är inte otrogen, du sviker inte mig. Jag är inte arg, jag har det bra och jag älskar dig så mycket och det kommer en dag när vi kommer att ses igen, och då ska vi vara tillsammans igen för alltid.
Jag är så rädd för att du är arg på mig.
Får jag Roine? får jag gå vidare?
Älskar dig - saknar dig.
Jag inser nu att det är för tidigt, det går inte att lägga locket på, kroppen säger ifrån och jag inser att sorgen måste puttra vidare, den har sin tid, det tar tid att läka. Sorgen stormkokar inte som den har gjort, men den måste puttra ett tag till.
Jag försöker gå vidare, men det är svårt och ångestfyllt. Det är svårt att gå vidare utan en känsla av dåligt samvete, dåligt samvete för att jag lever vidare och försöker få ordning på livet igen. Dåligt samvete för att jag försöker låta ngn annan speciell person få plats i mitt hjärta. Dåligt samvete för att jag känner lite lycka och tacksamhet. Dåligt samvete för att jag inte tänker på dig varje minut och timme. Dåligt samvete för att jag lever i vår lägenhet och bland våra möbler utan dig. Det känns som jag sviker dig. Det känns som jag är otrogen både fysiskt och psysiskt. Jag har dåligt samvete för att jag så tidigt vill gå vidare, vad ska folk säga tänker jag.
Jag tänker ofta på om jag får vara glad, får jag tänka mindre på dig, får jag leva vidare utan dig? Jag önskar så mycket att du kunde säga till mig, det är ok Monica, du får gå vidare, du är inte otrogen, du sviker inte mig. Jag är inte arg, jag har det bra och jag älskar dig så mycket och det kommer en dag när vi kommer att ses igen, och då ska vi vara tillsammans igen för alltid.
Jag är så rädd för att du är arg på mig.
Får jag Roine? får jag gå vidare?
Älskar dig - saknar dig.
16 oktober 2011 - 1 år
kl 06.35, 16 oktober 2010, tog du ditt sista andetag. kl 11 åkte jag hem i ett vakum och fattade inte att du hade dött. 1 år har jag levt utan dig. 1 år har jag somnat utan dig, 1 år har jag bott i vår nya lägenhet utan dig. 1 år av outhärdlig sorg och saknad.
Jag var upp till graven kl 06.15 i morse och satte dit 19 st ljus, 1 år för varje år vi var tillsammans och formade ett hjärta.
Sen stod jag 1 timme och lyssnade på låtarna som vi spelade på begravningen och grät.
Jag har överlevt detta helvetiska sorgeår och i morgon går det över till år nummer 2 som jag hoppas blir lite lättare och att jag får lite frid i mitt hjärta, jag hoppas jag inte dyker ner så ofta och hårt i sorgeträsket och när jag gör det inte blir kvar så länge, att jag orkar ta mig upp och leva vidare i saknad och sorg men att det inte gör så djävla ont som det gjort under året.
Kl 13.30 träffades vi alla, Carro, barnen, Andreas, Sebastian och Alex och mindes dig med blommor och ljus. Efteråt gick vi och fikade. Det kändes bra och fint att ha alla omkring mig, vi har ju alla våra egna minnen av dig och dödsdagen. Jag hoppas det blir lite av tradition att vi träffas varje årsdag.
Carro, barnen, Andreas följde med mig hem och vi tittade på vår bröllops film och vår bröllopsresa. Det känns så bra och se dig levande och höra din röst. Ju mer jag tittar på filmen ju mer går mina minnen av dig från sjukhussängen till dig som levande och glad. Det känns på något märkligt sätt rofyllt att se dig. Det smärtar inte så mycket som jag trodde, jag blir glad istället.
Tack älskade Roine för våra år tillsammans och jag blir så glad att jag på filmen ser hur lyckliga vi var att gifta oss.
På onsdag är det din pappas begravning. Jag bävar.
Älskar dig - Saknar dig.
14 oktober 2011
I dag ett år sedan jag startade denna blogg, för att jag visste inte hur jag skulle få ur mig all ångest, oro och tankar. Jag tänkte detta kanske hjälper mig att orka vidare som anhörig till en svårt cancer sjuk make. Jag kallade bloggen först för Dödens väntrum, det kändes verkligen som att sitta i ett väntrum och titta på 2 dörrar, en dörr till livet en dörr till döden. Jag såg ut men ingen såg in, jag var ensam och förtvivlad.
2 dagar senare dog du och när jag orkade skriva mitt andra inlägg bytte jag namnet till Väntrum, för jag satt ju inte längre i dödens väntrum, jag hade ju öppnat den dörren, jag hade ju hållit döden i handen när du lämnade livet. Jag hade lyft lite på skynket och tittat döden i vitögat å jag hamnde i ett nytt väntrum, ett väntrum där jag skulle försöka hantera sorg, tårar, längtan, ilska, livet, depp, sorgträsk, glädje, arbete, gamla vänner, nya vänner, bonus mormor, födelsedagar, jul, midsommar, semester, framtid.
Det har varit ett tufft år, jag åker berg och dalbana i känslor, jag har klafsat runt i deppträsket, jag har varit glad, jag har rest, jag har försökt leva livet utan dig. Det har varken varit roligt eller enkelt. Men jag har varit tvungen.
Jag måste leva vidare även om det är tungt, och jag vägrar att deppa ihop.
Älskar dig - saknar dig.
2 dagar senare dog du och när jag orkade skriva mitt andra inlägg bytte jag namnet till Väntrum, för jag satt ju inte längre i dödens väntrum, jag hade ju öppnat den dörren, jag hade ju hållit döden i handen när du lämnade livet. Jag hade lyft lite på skynket och tittat döden i vitögat å jag hamnde i ett nytt väntrum, ett väntrum där jag skulle försöka hantera sorg, tårar, längtan, ilska, livet, depp, sorgträsk, glädje, arbete, gamla vänner, nya vänner, bonus mormor, födelsedagar, jul, midsommar, semester, framtid.
Det har varit ett tufft år, jag åker berg och dalbana i känslor, jag har klafsat runt i deppträsket, jag har varit glad, jag har rest, jag har försökt leva livet utan dig. Det har varken varit roligt eller enkelt. Men jag har varit tvungen.
Jag måste leva vidare även om det är tungt, och jag vägrar att deppa ihop.
Älskar dig - saknar dig.
Hälsade pappa Arvid???
När han kom till dig, jag bad honom göra det, å hälsa dig att jag älskar dig och saknar dig jätte mycket.
Den 25 september kl 16.45 dog din pappa. Jag kom dit kl 5, jag hann inte dit, en kvart före dog han, och han dog ensam, men jag tror att han ville det. Jag hade på fredagen redan pratat med honom, och sagt att han måste hälsa till dig, han lovade att han skulle göra det. Jag satt hos honom en timme, pratade lite och mindes. Minnena sköljde över mig som en tsunami, jag tittade på honom, han hade samma gulaktiga färg i ansiktet som du hade när du dog. Skrämmande lika.
Jag känner frid.
Jag pratade med min kurator på tisdagen och hon frågade om jag hann säga hej då till dig, men det hann jag ju inte, du fick ju den där medicinen som torkar ut lungorna så du kunde andas lättare, och då sov du hela tiden, jag sa att du kramade mina fingrar när det var dags och att jag smekte din kind. Men jag sa ju aldrig hej då. Vi hann ju aldrig ta farväl av varandra. Jag sa ju aldrig till dig innan du somnade, jag älskar dig och jag kommer att sakna dig jätte mycket. Du sa inte heller jag älskar dig till mig, vi liksom hann inte göra det innan du somnade.
Kanske det var därför jag så gärna ville vara med Arvid när han dog, så jag kunde säga till honom hej då och be honom hälsa och att du kanske var där och jag kunde säga i mitt huvud till dig, hej då älskling, jag älskar dig och saknar dig.
Jag åkte till graven efter att jag lämnade kvar Arvid på sjukhuset, tände ett ljus för honom och ett ljus till dig som jag gjort varje vecka sedan du begravdes.
Det kom 2 harar hoppandes fram till mig vid din grav, var det du och Arvid?
Roine jag saknar dig så mycket. Jag saknar din röst, dina ögon, ditt leende, jag saknar allt med dig.
Sorgen är inte lika tung, jag har klafsat mig ur sorgeträsket, men jag tänker på dig varje dag.
Hälsa Arvid och tacka att jag fick vara hos honom de sista dagarna.
Älskar dig - Saknar dig.
Den 25 september kl 16.45 dog din pappa. Jag kom dit kl 5, jag hann inte dit, en kvart före dog han, och han dog ensam, men jag tror att han ville det. Jag hade på fredagen redan pratat med honom, och sagt att han måste hälsa till dig, han lovade att han skulle göra det. Jag satt hos honom en timme, pratade lite och mindes. Minnena sköljde över mig som en tsunami, jag tittade på honom, han hade samma gulaktiga färg i ansiktet som du hade när du dog. Skrämmande lika.
Jag känner frid.
Jag pratade med min kurator på tisdagen och hon frågade om jag hann säga hej då till dig, men det hann jag ju inte, du fick ju den där medicinen som torkar ut lungorna så du kunde andas lättare, och då sov du hela tiden, jag sa att du kramade mina fingrar när det var dags och att jag smekte din kind. Men jag sa ju aldrig hej då. Vi hann ju aldrig ta farväl av varandra. Jag sa ju aldrig till dig innan du somnade, jag älskar dig och jag kommer att sakna dig jätte mycket. Du sa inte heller jag älskar dig till mig, vi liksom hann inte göra det innan du somnade.
Kanske det var därför jag så gärna ville vara med Arvid när han dog, så jag kunde säga till honom hej då och be honom hälsa och att du kanske var där och jag kunde säga i mitt huvud till dig, hej då älskling, jag älskar dig och saknar dig.
Jag åkte till graven efter att jag lämnade kvar Arvid på sjukhuset, tände ett ljus för honom och ett ljus till dig som jag gjort varje vecka sedan du begravdes.
Det kom 2 harar hoppandes fram till mig vid din grav, var det du och Arvid?
Roine jag saknar dig så mycket. Jag saknar din röst, dina ögon, ditt leende, jag saknar allt med dig.
Sorgen är inte lika tung, jag har klafsat mig ur sorgeträsket, men jag tänker på dig varje dag.
Hälsa Arvid och tacka att jag fick vara hos honom de sista dagarna.
Älskar dig - Saknar dig.
Snart ett år och jag sitter i ett nytt väntrum
För nästan ett år sedan, skrev jag mitt första inlägg på denna blogg. Jag kände att jag var tvungen att få ut all min ångest och förtvivlan, så jag tänkte att jag skulle starta upp en blogg och börja skriva om mitt väntrum, som jag ville kalla det för att jag kände att jag satt i ett väntrum mellan liv och död. Varje dag närmade du dig döden och jag hade sån panik och ångest.
Nu sitter jag i ett nytt väntrum, men nu väntar jag på din pappa, han ligger på samma sjukhus som du låg på, dock ej samma sal och det är skönt, och svävar nu mellan liv och död, vi har börjat vaka över honom. Han kan vara död i dag, i morgon eller nästa vecka, ingen vet men han är mycket sjuk.
Det känns så absurbt att jag, snart ett år efter din sjukdom och död sitter igen på sjukhuset och vakar över din pappa, så som jag gjorde med dig. Jag tittar på honom och han är så liten och ligger mest och sover. Han sover med öppen mun och ansiktet är härjat av cancern som har ökat farten med att äta upp honom.
Roine, han är så lik dig så jag blir tokig, ni har samma utryck i ansiktet, samma form, samma hår, han är lite mer fårad och har fläckar i ansiktet efter åldern han är ju endå 90 år, men ni är så lika. Jag far fram som en raket i minnen, dom rasar över mig som en tsunami. Jag var fullständigt livrädd att åka ner till sjukhuset, visste inte om jag skulle klara av det men i går kväll när jag var där så känndes det så fridfullt, jag vill vara med honom när han går över till din sida, för du kan ju inte vara närmare mig än så, för jag är säker på att du är hos mig, och honom och att du vakar med oss.
Jag hoppas så att du kan försöka krama mig så jag får känna att du finns där. Jag hoppas att du har den förmågan.
Jag älskar dig, jag saknar dig så jätte mycket.
Nu skall jag duscha och sen åka till honom.
Nu sitter jag i ett nytt väntrum, men nu väntar jag på din pappa, han ligger på samma sjukhus som du låg på, dock ej samma sal och det är skönt, och svävar nu mellan liv och död, vi har börjat vaka över honom. Han kan vara död i dag, i morgon eller nästa vecka, ingen vet men han är mycket sjuk.
Det känns så absurbt att jag, snart ett år efter din sjukdom och död sitter igen på sjukhuset och vakar över din pappa, så som jag gjorde med dig. Jag tittar på honom och han är så liten och ligger mest och sover. Han sover med öppen mun och ansiktet är härjat av cancern som har ökat farten med att äta upp honom.
Roine, han är så lik dig så jag blir tokig, ni har samma utryck i ansiktet, samma form, samma hår, han är lite mer fårad och har fläckar i ansiktet efter åldern han är ju endå 90 år, men ni är så lika. Jag far fram som en raket i minnen, dom rasar över mig som en tsunami. Jag var fullständigt livrädd att åka ner till sjukhuset, visste inte om jag skulle klara av det men i går kväll när jag var där så känndes det så fridfullt, jag vill vara med honom när han går över till din sida, för du kan ju inte vara närmare mig än så, för jag är säker på att du är hos mig, och honom och att du vakar med oss.
Jag hoppas så att du kan försöka krama mig så jag får känna att du finns där. Jag hoppas att du har den förmågan.
Jag älskar dig, jag saknar dig så jätte mycket.
Nu skall jag duscha och sen åka till honom.
10 månader....
Har jag levt utan dig. Å jag hatar det. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag känner mig så jävla tom och halv.
Varje dag jag kommer hem från jobbet, hoppas jag att jag skall vakna upp ur denna mardröm och i stället öppna dörren och höra din röst ropa hej älskling, komma fram och ge mig en puss och säga, å vad jag har saknat dig. Har du haft en bra dag? Börja laga mat och sätta sig å äta tillsammans, glo lite på TV och sen gå och lägga sig.
Men jag vaknar inte upp ur denna mardröm, för detta är verkligheten som visar sin onda sida. Varje dag jag öppnar denna jävla ytterdörr, så går jag in i en tom hall, en tom lägenhet. Jag går runt och glor lite, öppnar kylskåpet, byter om, tar en macka, sätter mig vid datorn, glor på tv, lägger mig i en tom säng. Somnar ensam och vaknar på morgonen utan dig. I 10 djävla månader har jag gjort detta, och jag skall fortsätta göra det, å jag hatar det.
Sommaren närmar sig höst, semester har jag "firat" utan dig. Jag har haft det bra, men jag har saknat dig så mycket, allt som jag gjort har jag velat att du skulle varit med.
Förra måndagen skulle du fyllt 52 år, jag var inte hemma, jag var i Tyskland, Jag gick till kyrkan och satte ett ljus till dig. 1 gången som jag firar din födelsedag utan dig och fler skall det bli.
Det börjar närmar sig, helvetet på jorden, årsdagen, alla minnen från sjukhuset, far runt i huvudet, jag tänker varje dag, förra året i dag så hände det här. September närmar sig med förskräckelse, då vårt liv bara rasade ihop, då du närmade dig döden med stormsteg. Jag fick tog sorg för 2 veckor sedan, gick och hämtade dina kläder som jag har sparat, lade dem på din plats i sängen, allt i ordning, T-shirt, mjukisbyxor, strumpor, jag slog på TV:n klickade fram Fotobollen på Eurosport, lade mig på tomma dig och stor grinade. Jag bannade mig för att jag redan hade slängt de andra kläderna, jag hade verkligen behövt dem. Efter många timmar somnade jag av utmattning och dina kläder låg kvar hela natten, när jag vaknade låg de tomma på din sida. Helt tomma utan dig, jag försökte föreställa mig dig i dem och hur du såg ut i dem. Jag kunde inte åka till jobbet, jag var helt utmattad och tårarna bara rann, helt igen svullen i ansiktet var jag, såg ut som jag gått en rond i boxningsringen.
Just då när jag låg på dina kläder och lyssnade på fotbolls sorlet, så började jag fundera på om jag höll på att bli galen. Jag tänkte att nu skulle ngn se mig och då skulla jag hamna på hispan.
Å Roine, Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, det finns inga ord som kan beskriva hur det känns. Hjärtat brister. Jag blir snart galen. Hur faan skall jag orka, hur skall jag orka gå igenom de kommande 2 månaderna. Jag bävar, magen gör ont, jag känner mig orolig.
Börjar jag tappa fotfästet? är jag tokig? eller är det bara "normal" sorg?
Min älskade, älskade vän och make.
Jag saknar dig så, jag älskar dig så.
Kan du inte komma tillbaka, snälla.
Till min älskade
Ny sång från Lasse Stefanz - Vi ses snart igen.
Den gick rätt in i hjärtat.
http://www.youtube.com/watch?v=5w04-zCYZTc
Älskar dig - saknar dig
Gråter ihjäl mig snart.
Den gick rätt in i hjärtat.
http://www.youtube.com/watch?v=5w04-zCYZTc
Älskar dig - saknar dig
Gråter ihjäl mig snart.
Semestern
Börjar nu på måndag, Å älskling, det känns jätte konstigt att "fira" semestern utan dig. Så ledsamt å så tråkigt. Vi som alltid har haft semestern tillsammans, hyrt stugan i Kärringsundsby på Åland 1 vecka. Varit hemma och slappat inte gjort ngt speciellt, åkt och badat, hälsat på din syster, min syster. Haft så sköna slappa semster dagar i 4 veckor. Men nu skall jag fira den utan dig. Jag har proppat dagarna med aktiviteter för att dämpa min ångest. Jag ska åka till Anne, åka 1 vecka utomlands med Sebban, bila runt lite i Sverige. Att vara hemma vill jag inte vara. Får fullständig panik. Det kommer säkert bli jätte trevligt och kul. Men jag vill ju att du skall vara här och fira den med mig. Minnena om förra semestern plågar mig åxå. Då var vi hemma, för du var så dålig efter den sista behandlingen och sen gick det fullständigt utför. Års dagen närmar sig och jag väntar med bävan.
Älskade Roine, sorgen är så tung, det är jobbigt att klafsa runt här nere i sorgeträsket. Jag var till din grav i dag och bröt ihop. Jag vill ju så gärna krama dig, se dig, prata med dig. Jag vill inte att du skall vara död. Jag vill ha dig hos mig. Jag vill inte ha det så här, jag hatar mitt liv just nu.
Varför????????????????????????????
Varför just jag, varför just du, varför just vi, skulle drabbas av döden?????
Älskar dig - saknar dig så förskräckligt mycket, å jag hatar det.
Älskade Roine, sorgen är så tung, det är jobbigt att klafsa runt här nere i sorgeträsket. Jag var till din grav i dag och bröt ihop. Jag vill ju så gärna krama dig, se dig, prata med dig. Jag vill inte att du skall vara död. Jag vill ha dig hos mig. Jag vill inte ha det så här, jag hatar mitt liv just nu.
Varför????????????????????????????
Varför just jag, varför just du, varför just vi, skulle drabbas av döden?????
Älskar dig - saknar dig så förskräckligt mycket, å jag hatar det.
Jag ser i dina ögon.....
På den här bilden, att du här 3 veckor kvar, innan du dog hade givit upp. det var så frustrerande. Både du och jag visste att det här är början på slutet. Dina ögon skrek, detta är inte jag, här vill jag inte vara. Jag vill hem och bli frisk.
Efter den här bilden blev du för varje dag mer lik din pappa Arvid som i mars fyllde 90. Du blev för varje dag äldre, äldre, äldre, så skrämmande att se vad cancern gör med kroppen, den tar död på allt, äter upp sin givare och givaren blir bara på ngr dagar äldre, äldre, äldre. Det är som livskrafen sugs ut ur kroppen, en forskare skulle ha sagt så otroligt fasichnerande och se vad en sjukdom kan göra med människans ålderdom. Som en anhörig sitter man bara och skriker rätt ut i kroppen, SLUTA, SLUTA, SLUTA. Ta min älskade men ta inte min älskades ögon och utseende, gör denne inte äldre än vad den är.
Men vad vet vi om livet och döden. Vi vet vad är att leva men vi vet inte hur blir vi egentligen till. När kommer själen i kroppen? Vi vet inget om döden, varför blir kroppen så gammal vid sjukdom. Varför måste kroppen tynas bort. Är det för att den skall vara lättare att bäras i kistan, ta mindre plats på kyrkogården, varför?????
Det var så hemskt att se min älskade förändra sitt utseende. Jag vet att vi alla upplever så med en cancersjuk, men vad är det som händer???? Varför?????.
Jag har börjat fundera på, varför forskar ingen om detta, det är så hemskt att se sin älskade tyna bort, tom barn får ett vuxet, åldrat utseende ju närmare döden man kommer. Varför. Är vi som löven på träden. Ja om man åldras i normal takt men inte när man blir cancer sjuk. Känner kroppen att den inte har något val, det är bara att kapitulera. Cancern härjar runt, tar död på all livskraft, organ och till sist hjärtat. Det är så grymt mot oss efterlevande, varför skall vi behöva se denna hemska förändring, det räcker med vetskapen om att en dag är den älskade död. Varför måste vi som lever vidare plågas.
Vad har vi gjort för fel, att vi som anhörig måste genomgå denna fruktan, denna rädsla, denna hjälplöshet som cancer period har och sedan måste se vår älskade förändras så vi knappt känner igen den vi älskar.
Varför måste vi som anhörig behöva lida så mycket???? Cancern tar inte bara våra älskades liv, den tar något från vår anhörigas själ och ger oss ett hat som vi aldrig kan ta bort, som vi aldrig kan glömma, som vi alltid kommer att bära med oss samt känna rädsla för, kanske inte för vår egen del men för våra efterlevande anhöriga och vänner.
Vad har vi gjort för att behöva genomlida detta????? Är vi skyddsänglar för våra cancersjuka??? Är det därför jag träffade min älskade själsfrände Roine, Är det därför en del kvinnor föder dödsdömda barn? Vi är änglar på jorden och vi vet inte om det. Att vara själsfrände - är det att vara en ängel??????
Ibland kan jag känna att allt som händer mig har en mening. Jag har råkat ut för det mesta, jag överlever, jag står där med mina vingar och omfamnar och skyddar. Och när döden närmar sig står jag där, stark och omhändertagen, jag torkar tårar, ställer upp, står stark. Men för helvete det är ju min make som har dött.
Om jag är en ängel, varför känner jag mig så vingklippt??? Jag kan inte flyga, eller jag orkar inte flyga. Varför känner jag mig ensam. Skall jag inte få ett annat uppdrag???? om jag skall det, när i så fall. Måste jag känna sådan smärta och sorg innan jag orkar gå vidare till ett nytt uppdrag, en ny själsfrände??? Kommer jag att träffa ngn ny själsfrände eller har jag gjort slut på min kvot. Är det bara Sebastian kvar att leva för??????
Är det så som skyddsängel så måste man gå igenom ett dödsfall. Hade jag då tur att inte Gud tog min Sebastian ifrån mig när han blev överkörd, men jag var tvungen att förlora ngn som betydde så mycket för mig, så han tog min älskade Roine istället. Då hade ju Roine otur att ha träffade mig. För mitt ödet var ju att han skulle dö och inte min son. Shit happens eller?????
Blir jag klok eller blir jag knäpp.?????????????????????????
Skyddsängel jag gärna är, men ge faan i min familj. Hör du det Gudfan.
Jag älskar att lyssna till gruppen Hurts, de är änglar för mig, vacker röst, vacker musik å sen kan man om man vill lyssna på denna sorgliga text, gör inte det om du inte vill få lite mening, låt var musiken flöda igenom rummet. Vi änglar svävar ovanför.
Älskar dig Roine, saknar dig.
Var det du?
Vaknade i natt av att det kändes som du låg bakom min rygg och kramade mig hårt. Jag hade drömt en liten märklig dröm om dig, och jag som aldrig drömmer om dig. Har bara hänt 1 gång sedan du dog och då fick jag bara se dig lite snabbt.
I natt drömde jag att jag träffade ett medium som fick kontakt med dig och när jag blev tillsagd att gå och sätta mig i soffan i drömmen så lade jag mig ner i den. Mediet ropade på mig och sa att nu är han här och då kunde jag inte resa mig upp, ngn kramade mig så hårt och höll mig tillbaka.
Jag vaknade helt klarvaken och kände samma känsla som i drömmen, att jag blev kramad hårt. Jag stirrade rätt ut och vågade inte vända mig om. Jag kände tydligt dina händer krama mina bröst. Efter ett par minuter släpptes greppet sakta och försvann. Jag började tok grina, det kändes som det var du. Så där som du brukade göra när du ville värma dig bakom min rygg. Jag blev både rädd och glad, men så förtvivlat ledsen när jag insåg att du inte är här hos mig.
Å älskling vad jag saknar dig. Det är så svårt nu. Det är så ensamt. Midsommar utan dig närmar sig med ångest. 1 vecka efter den och sen semester utan dig. Livet suger. Jag har fallit ner i deppträsket och det hårt, jag orkar inte ta mig upp. Jag har ångest, smärta och är tok stressad. Det är så svårt att vara glad, livet känns verkligen hopplöst ut nu. Jag grinar varje kväll, tårarna vill inte sluta rinna.
JÄVLA, JÄVLA CANCER SKIIIIIIIIIIIT. Jag hatar dig jävla cancer. Du tog min älskade i från mig.
Äskar dig - saknar dig.
I natt drömde jag att jag träffade ett medium som fick kontakt med dig och när jag blev tillsagd att gå och sätta mig i soffan i drömmen så lade jag mig ner i den. Mediet ropade på mig och sa att nu är han här och då kunde jag inte resa mig upp, ngn kramade mig så hårt och höll mig tillbaka.
Jag vaknade helt klarvaken och kände samma känsla som i drömmen, att jag blev kramad hårt. Jag stirrade rätt ut och vågade inte vända mig om. Jag kände tydligt dina händer krama mina bröst. Efter ett par minuter släpptes greppet sakta och försvann. Jag började tok grina, det kändes som det var du. Så där som du brukade göra när du ville värma dig bakom min rygg. Jag blev både rädd och glad, men så förtvivlat ledsen när jag insåg att du inte är här hos mig.
Å älskling vad jag saknar dig. Det är så svårt nu. Det är så ensamt. Midsommar utan dig närmar sig med ångest. 1 vecka efter den och sen semester utan dig. Livet suger. Jag har fallit ner i deppträsket och det hårt, jag orkar inte ta mig upp. Jag har ångest, smärta och är tok stressad. Det är så svårt att vara glad, livet känns verkligen hopplöst ut nu. Jag grinar varje kväll, tårarna vill inte sluta rinna.
JÄVLA, JÄVLA CANCER SKIIIIIIIIIIIT. Jag hatar dig jävla cancer. Du tog min älskade i från mig.
Äskar dig - saknar dig.
8 månader i dag
240 dagar utan dig.
Jag saknar dig så otroligt mycket, varje kväll går jag och lägger mig ensam i vår säng.
Livet är tungt nu, saknaden efter dig är jätte jobbig.
Vi har haft studenten på jobbet.
Lika länge som vi var gifta, har jag jobbat som administratör på skola. Varje år har jag haft en stressig, betygsperiod 1 veckan i juni. Varje år har jag suckat och klagat till dig om dessa betyg, och hur jag stressat och jobbat över. Varje år har vi på studentdagen gått ut och ätit, för att jag skulle slippa laga mat så jag kunde koppla av eftersom jag var helt slut i huvudet.
I år blev det inte alls så. Du finns ju inte att klaga till, jag stressade på utan dig. På morgonen gick jag till jobbet med tunga steg, såg inte alls fram emot firandet och allt pyssel kring det. Efter utspringet och blev jag kvar i Stockholm och följde med kollegorna på after work och åkte hem utan att äta något. I år blev det ingen middag med dig. Jag kom hem till en tom lägenhet. :(
Om 2 veckor är det semester. Som jag skall ha utan dig. Vi som alltid hade den tillsammans. Som vi längtade efter semestern när vi fick vara tillsammans varje timme, varje minut. Nu skall jag vara själv, varje timme, varje minut, ångest, ångest.
När jag tänker på förra året vid den här tiden, var det inte lika roligt att vänta in semestern. Du var sjukskriven och hade 2 behandlingar kvar, det tog ju längre tid för dig att återhämta dig från behandlingarna, och sen gick det åt helvete.
Så det är inte så långt kvar till Augusti och September när du började att dö. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på att det snart har gått 1 år. Hur skall jag orka med årsdagen.
Livet är så tråkigt nu, jag försöker att hålla mig sysselsatt, det är kul ett tag, men när jag kommer hem så finns du ju inte här. Soliga dagar och kvällar får jag sitta själv ute på uteplatsen. Vi som alltid satt ute.
Å min älskling, jag saknar dig så, jag önskar jag kunde dra tillbaka klockan och få träffa dig igen. Jag saknar din röst och dina ögon, din kropp. Jag är så arg och förtvivlad på samma gång. I bland blir jag så förbannad på dig att du gick och dog och lämnade mig ensam kvar här. Jag undrar ofta varför jag skulle drabbas av denna förbannade död och sorg. Vad är det för mening, varför skulle just du dö, varför fick vi inte bli gamla tillsammans?
Livet går vidare, tiden springer fram men hur länge skall denna otroliga smärta finnas kvar, när blir smärtan och sorgen, lättare att bära? Jag gråter och gråter, men det blir inte bättre.
Jag älskar dig - jag saknar dig
Jag saknar dig så otroligt mycket, varje kväll går jag och lägger mig ensam i vår säng.
Livet är tungt nu, saknaden efter dig är jätte jobbig.
Vi har haft studenten på jobbet.
Lika länge som vi var gifta, har jag jobbat som administratör på skola. Varje år har jag haft en stressig, betygsperiod 1 veckan i juni. Varje år har jag suckat och klagat till dig om dessa betyg, och hur jag stressat och jobbat över. Varje år har vi på studentdagen gått ut och ätit, för att jag skulle slippa laga mat så jag kunde koppla av eftersom jag var helt slut i huvudet.
I år blev det inte alls så. Du finns ju inte att klaga till, jag stressade på utan dig. På morgonen gick jag till jobbet med tunga steg, såg inte alls fram emot firandet och allt pyssel kring det. Efter utspringet och blev jag kvar i Stockholm och följde med kollegorna på after work och åkte hem utan att äta något. I år blev det ingen middag med dig. Jag kom hem till en tom lägenhet. :(
Om 2 veckor är det semester. Som jag skall ha utan dig. Vi som alltid hade den tillsammans. Som vi längtade efter semestern när vi fick vara tillsammans varje timme, varje minut. Nu skall jag vara själv, varje timme, varje minut, ångest, ångest.
När jag tänker på förra året vid den här tiden, var det inte lika roligt att vänta in semestern. Du var sjukskriven och hade 2 behandlingar kvar, det tog ju längre tid för dig att återhämta dig från behandlingarna, och sen gick det åt helvete.
Så det är inte så långt kvar till Augusti och September när du började att dö. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på att det snart har gått 1 år. Hur skall jag orka med årsdagen.
Livet är så tråkigt nu, jag försöker att hålla mig sysselsatt, det är kul ett tag, men när jag kommer hem så finns du ju inte här. Soliga dagar och kvällar får jag sitta själv ute på uteplatsen. Vi som alltid satt ute.
Å min älskling, jag saknar dig så, jag önskar jag kunde dra tillbaka klockan och få träffa dig igen. Jag saknar din röst och dina ögon, din kropp. Jag är så arg och förtvivlad på samma gång. I bland blir jag så förbannad på dig att du gick och dog och lämnade mig ensam kvar här. Jag undrar ofta varför jag skulle drabbas av denna förbannade död och sorg. Vad är det för mening, varför skulle just du dö, varför fick vi inte bli gamla tillsammans?
Livet går vidare, tiden springer fram men hur länge skall denna otroliga smärta finnas kvar, när blir smärtan och sorgen, lättare att bära? Jag gråter och gråter, men det blir inte bättre.
Jag älskar dig - jag saknar dig
Fyra
Förut var vi fyra. Du, jag, kärleken och lyckan.
Nu är vi också fyra. Jag, ensamheten, hatet och smärtan.
Jag saknar dig nåt så fruktansvärt mycket, tårarna vill aldig sluta rinna.
Vad är det för mening med detta liv ??????????????????????
Älskar dig tills jag dör
Jag saknar dig :(
Vad är det som händer?????
Jag mår skit och jag saknar dig något så förskräckligt. Det känns som sorgen sköljer över mig som en tsunamivåg. Det går inte att hejda, sorgen tar tag i mig med en sån kraft att jag inte fattar vad som händer. Tårarna rinner, magen gör ont, ångesten är ett faktum. Sorgeträsket är vidöppet, och jag är på väg att ramla ner i gropen. Jag vill inte, men jag bara halkar omkring och kan inte hitta fotfästet. Jag som trodde i min enfald att det var över, att den värsta sorgen var borta, men nu är den ju här igen. Jag som mått så bra en tid. Är det så här det är, är det så här det kommer att vara, berg och dalbana med sorgen.
I går var jag till återvinningsstationen och kastade dina kläder och det var så hemskt, jag grät som en tok, killen som jobbade där stirrade på mig när jag kastade säck efter säck och jag grinade i kapp. Det var som att gå på din begravning igen. Jag kastade en del av mina gamla kläder som har blivit för stora, så dina och mina kläder kommer att brinna ihop.
Jag saknar din röst, dina ögon, dina kramar, dina pussar, dina smekningar, ditt killande på min fot, ditt killande på min rygg. Jag saknar dig framför mig vid matbordet, vid tv, jag saknar när du hela tiden skulle titta på fotbollen, detta eviga skrän ljud från TV:n då hatade jag det, nu saknar jag det. JAG SAKNAR ALLT MED DIG.
Jag vill att du kommer tillbaka NU.
SNÄLLA
Det gör så djävla ont.
Älskar dig för resten av mitt liv.
Jag mår skit och jag saknar dig något så förskräckligt. Det känns som sorgen sköljer över mig som en tsunamivåg. Det går inte att hejda, sorgen tar tag i mig med en sån kraft att jag inte fattar vad som händer. Tårarna rinner, magen gör ont, ångesten är ett faktum. Sorgeträsket är vidöppet, och jag är på väg att ramla ner i gropen. Jag vill inte, men jag bara halkar omkring och kan inte hitta fotfästet. Jag som trodde i min enfald att det var över, att den värsta sorgen var borta, men nu är den ju här igen. Jag som mått så bra en tid. Är det så här det är, är det så här det kommer att vara, berg och dalbana med sorgen.
I går var jag till återvinningsstationen och kastade dina kläder och det var så hemskt, jag grät som en tok, killen som jobbade där stirrade på mig när jag kastade säck efter säck och jag grinade i kapp. Det var som att gå på din begravning igen. Jag kastade en del av mina gamla kläder som har blivit för stora, så dina och mina kläder kommer att brinna ihop.
Jag saknar din röst, dina ögon, dina kramar, dina pussar, dina smekningar, ditt killande på min fot, ditt killande på min rygg. Jag saknar dig framför mig vid matbordet, vid tv, jag saknar när du hela tiden skulle titta på fotbollen, detta eviga skrän ljud från TV:n då hatade jag det, nu saknar jag det. JAG SAKNAR ALLT MED DIG.
Jag vill att du kommer tillbaka NU.
SNÄLLA
Det gör så djävla ont.
Älskar dig för resten av mitt liv.
