16 maj - 7 månader i morgon

Min älskade, livet rusar på. Livet har förändrats, i 7 månader har jag levt utan dig, och det känns så otroligt konstigt. Att leva med dig var en självklarhet. Jag var så säker på att vi skulle leva till pension och ålderdom tillsammans. Men det blev ju inte så, att du inte skulle få fortsätta livsresan med mig. För 7 månader sedan hade jag i dag, nu kl 17.35 pratat sköterskan om att din kropp hade slutat fungera och det var bara timmar kvar av ditt liv. Ett par futtiga timmar kvar, av dina 51 år.

Nu skulle det ta slut. Du skulle inte leva längre, inte vara sjuk, inte bli frisk, inte prata, inte skratta, inte se, inte höra, inte röra på dig längre. Du skulle snart vara död. Jag fattade inte, jag fattar fortfarande inte. Det känns som du är på en resa och snart skall komma hem. Jag kan fortfarande tänka på jobbet och undra varför du inte ringer vid 10 tiden som du brukade göra.

Livet går vidare, jag lever ett helt annat liv. Det invanda mönstret med dig är borta, jag lever för dagen. Planerar inte så mycket. Jag är glad, jag är ledsen, jag saknar dig inte alls och jag som just nu saknar dig ngt så förskräckligt mycket.

Det känns fortfarande så konstigt att gå till din grav, jag får ingen känsla av att du är där. Jag ser på marken där urnan är nedgrävd att den inte har ngt gräs ännu. Gräset är dött, precis som du.
Det är lite konstigt, för på din gravgrannes urnplats är det fullt med gräs på och han begravdes en vecka tidigare än du.

Varför fick du så kort tid att leva? man brukar ju säga att när man fyller 50 har man halva livet kvar, men du fick bara den ena halvan. Jag hade så gärna se dig bli gammal och undrar hur du skulle ha sett ut, om du skulle vara lika vacker som du var nu, om håret hade varit helt vitt, eller om du skulle ha tappat det mesta och ha en flint.

Att få bli gammal tillsammans är verkligen inget som man kan ta med självklarhet. Det är en ynnest, och jag hoppas att de som får och blir det tar vara på den tiden och är rädda om varandra och njuter av livet tillsammans.

Jag är så glad att jag fick leva med dig de 14 åren vi fick tillsammans, och att jag var den som fick vara med dig fram till sista andetaget.

Jag älskar dig och saknar dig. 




5 maj - Tills döden skiljer oss åt.

Det är min födelsedag, å jag fyller 45 år. Men det är inte bara min födelsedag utan också vår bröllopsdag. I dag skulle vi fira vår 14 årsdag, och inser nu att det inte var så smart att gifta sig på sin födelsedag. Men när vi bestämde dagen så var det ju så otroligt romantiskt. Jag får nu för alltid på min födelsedag smärtsamt minnas att jag också har min bröllopsdag som jag aldrig mer skall fira med dig, för varje år jag fyller ett år äldre är ytterligare ett år längre bort från dig.

Den 5 maj 1997 gick vi uppför alltaret och lovade varandra trohet och kärlek tills döden skiljer oss åt.
Att döden skulle skilja oss åt redan efter 14 år kunde vi inte ens drömma om. Att jag 14 år senare skulle sitta och titta på kistan som stod på samma plats i kyrkan som vi stod och gav våra löften är helt ofattbart.

Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv, när jag lovade att älska dig för resten av mitt liv.
Jag kunde inte fatta att jag hade sån tur att få träffa min själsfrände och få gifta mig med honom. Jag var absolut tokkär i dig. Jag var så stolt att jag var gift med en så vacker man och som älskade mig lika mycket som jag älskade dig. Jag var så lycklig. Vi åkte direkt efter kyrkan på vår bröllopsresa till Parga i Grekland. Det var den bästa resa jag någonsin gjort.

Nu sitter jag här utan dig och minns. Vi brukade ju alltid prata om resan, hur roligt, tokigt och kärleksfullt det var. Jag sitter här med en klump i halsen och minns det som jag aldrig mer kommer att få uppleva med dig och det gör så djävla ont. Någonstans i förrådet, finns filmen på vårt bröllop och resan, jag undrar om jag orkar leta fram den och titta på den. Om jag orkar titta på levande bilder på dig och höra din röst.

Nu skall jag fira min födelsedag och bröllopsdag utan dig, och det känns för djävligt. Dina barn och barnbarn kommer hit och vi skall äta lite tårta. Jag hoppas att du också kommer.

Min älskling, hur kunde det blir så här och varför. Jävla cancerskit. Jag undrar var du är och hur du har det, tänker du på mig lika mycket som jag tänker på dig.

Jag har lagt rosor på din grav och tänt lite extra ljus.

Jag älskar dig - jag saknar dig


16 april 2011 = 6 månader

Love you once, love you still.
Always have, always will



Min älskling, Jag saknar dig så djävla mycket :(


29 mars 2010...

1 år sedan du fick domen. Dödlig skivepitelcancer. En bekräftelse på vad vi fått reda på vid första besöket.

4 veckor tidigare, hade vi varit på första besöket på Karolinska, du hade blivit mycket sämre, hade jätte jobbigt att andas. Hostade hela tiden och du kunde inte prata. Jag fick sköta snacket med alla. Jag var riktigt orolig. Du hade blivit så jätte trött. Att bara gå på toaletten var ett företag för dig. När du kom tillbaka till sängen så blev du sittande 20 minuter för att återhämta andan, för att sedan kunna lägga dig ner.
Det var så hemskt att se dig lida så. Jag var så himla orolig. Livrädd att du inte skulle orka andas. Sov oroligt hela nätterna och kollade hur du mådde. Värst var att lämna dig hemma och åka till jobbet. Jag ringde och kollade jämt att du levde.

Sammanbitna åkte vi iväg till Karolinska sjukhuset. Jag sa till dig om det visar sig det värsta och du blir erbjuden ngn studie, snälla ta den då. Du hostade och försökte säga nåt men bara nickade.
Vi träffade överläkaren och han sa att alla prover och röntgen visade tydligt vad det var fel. Å i samma andetag säger, det går inte att göra något åt detta. Du sa till mig senare, att då vart du riktigt rädd.

Men så blev du erbjuden att gå med i en nystartad studie, som du var nr 6 att få. Studien handlade om att du skulle få en tuff cellgiftsbehandling. 3 st gifter skulle sättas in och ta en hel dag för dig att få och du skulle få behandlingen 6 ggr med 3 veckor mellan varje. Han sa att detta är ingen garanti för överlevnad, ingen vet hur det kommer att gå. Men att forskarteamet tror på den mycket. Läkaren frågade om du ville vara med och du tittade på mig och jag nickade och du hostade fram ett, självklart. Vi gick iväg och fick träffa 2 sköterskor som berättade vad det var för studie och du skulle skriva på papper. Det tog 2 timmar, och vi var helt slut i skallen efter det.

Du fick tid för behandling veckan efter påsken, som var tidig förra året.

Den dagen så började mitt liv att vara anhörig till en svårt cancersjuk make. Ett liv med sjukhus, cellgifter, cortison, röntgen och hopp om att detta skulle gå bra och att du skulle få leva ett par år till. Ett liv med att ständigt vara arg. Jag var så arg på allt. På dig, på sjukdomen, på jobbet, på alla som inte förstod vad jag gick igenom.
Självklart visade jag inte dig det, jag var ju tvungen att hålla humöret uppe. Men jag var så arg inombords.

Jag började då också att sörja dig, för jag visste att vi inte skulle få så mycket tid tillsammans. Jag tänkte om du lever 2 år till så får jag vara glad. Men det blev ju bara 7 månader.

Det var jätte jobbigt på jobbet. Jag kände det som ingen förstod hur allvarligt sjuk du var och att jag bara såg svart på allt. Jag skrek inom mig, ni fattar inte han kommer ju att dö. Jag jobbade på och låtsades vara glad.

Livet hade förändrats radikalt, nu när du var så dålig kunde du inte hjälpa till med nått. Jag fick sköta allt själv. Laga mat, diska, tvätta, handla. Vi kunde inte längre går ut, träffa vänner, vi slutade älska. Vårt gamla liv tog slut och det sjuka nya började. Jag tänkte ofta, varför händer detta oss. Varför ska vi gå igenom detta. Varför, varför, varför.

Jag levde som i ett vakum å jag kände mig så ensam. Allt kretsade kring dig och jag undrade ibland varför frågar ingen mig hur jag mår.
Det är ju inte så att man säger till vänner och bekanta, ja Roine är svårt sjuk men jag då. Fråga mig hur jag mår.
Jag kände mig bortglömd. Du gjorde samma sak, inte frågade mig om hur jag mådde. Sakta börjde jag gå upp i vikt. Trösten var att äta.

Jag blir så arg när jag nu tänker tillbaka. Varför frågade inte sjukhuset om jag behövde stöd och tröst. Det är ju inte så enkelt att ta kontakt när man har fullt upp och allt handlar kring cancersjuk make.

Jag är så arg, varför skall jag gå igenom detta helvete. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv med dig igen. Jag vill krama dig igen. Kan du inte komma tillbaka, snälla.

Saknar dig - älskar dig.

5 månader, 1 månad

I dag har du varit död i 5 månader och Kevin ditt barnbarn, levt 1 månad. Jag var och hälsade på i dag. En jätte söt liten kille som verkar trivas i min famn, han somnade gott där, med handen knutet runt guldhjärtat som jag lät göra av våra ringar. Jag får sån känsla av att det är du, önsketänkande, men han är rätt lik dig faktiskt, han gör lite miner som påminner om dig. :-)

Det är ju så ofattbart att du inte kommer att träffa honom.

Jag saknar dig så mycket. Jag tänker mycket på dig. Mest tänker jag på den sista tiden när du låg på sjukhuset och när du dog. Jag tänker mycket på de sista 5 minuterna. Maktlösheten att inte kunna göra nåt och känslan av att vara så nära döden, men endå så långt borta. Jag har tänkt mycket på det, att jag kände i min kropp döden, jag fick glutta lite på skynket och känna den. Du var där och sen var du inte där längre. Sista andetaget, lungt och fint och sen borta. Kroppen kvar men inte du. Det är så svårt att förstå. Jag tittar ofta på kortet som jag tog efter du hade dött. Jag är så glad att jag fotade, det hjälper mig att förstå lite bättre, att du aldrig kommer tillbaka.

Jag har rensat ut din garderob, Sebban och Alex har flyttat hem tillfälligt. Så jag behövde göra plats för dem. Det var så jobbigt. Tog mig 3 dagar att rensa ut. Varje klädesplagg påminnde om tiden vi hade. Din gamla slitna röda jacka var värst, det låg kvar snorpapper och lypsyl i dina fickor och jag storgrät, kramade om den och sa hej då och slängde den i sopsäcken. Så gjorde jag med alla dina kläder, kramade och sa hej då. Jag har sparat dina favorit mjukisar, t-tröjan och mina favorit kalsingar, du vet de blåa boxershortsen som jag tyckte du var så ursexig i. Jag har lagt dem i en låda som jag tänker spara resten av mitt liv. Badrumskåpet var inte heller så kul att rensa. Ditt rakvatten kunde jag inte kasta, jag öppnade flaskan och helt plötsligt stod du där.

Varför skulle du dö? Varför kunde du inte gått till läkaren tidigare, så kanske du hade levt ett par år till.

Älskar dig - saknar dig



12 mars 2010....

1 år sedan du och jag åkte vi iväg till Karolinska Sjukhuset för att träffa en läkare på lungcancer avdelningen. Jag hade varit däckad i influensa veckan före och hostade ngt förskräckligt. Du och jag hostade i kapp i sängen. Jag bävade för att åka in, jag misstänkte ju redan att det var riktigt allvarligt. Tysta åkte vi iväg.

Du skulle först röntga dig och sen skulle vi få träffa läkaren. Vi satt tysta i väntrummet och glodde, där var en hel del folk som hostade och kämpade med att andas. Å jag hostade också, lite pinsamt, här sitter jag och hostar i förkylning och där sitter dom och hostar i cancer tänkte jag.

Efter 30 minuters försening kom läkaren och ropade upp ditt namn. Jag var så otroligt nervös. Vad kommer beskedet bli tänkte jag, självklart hoppades jag att de inte hade hittat något utan att det var KOL som du sa. Men magkänsla sa tvärtom.
Vi kom in och läkaren satte sig ner och suckade. Vi tittade på varandra och tittade på henne. - Hur länge har du gått med det här då sa hon. Ja sa du, jag har hostat sedan September, sen träffade jag min företagsläkare i november, men remissen till min läkare kom bort. Nu för 2 veckor sedan så finns det en knöl här sa du och pekade på halsen. Hon tittade på dig och suckade igen. Du kommer sent sa hon. Ok tänkte jag vad menar hon nu, jag blängde på henne och frågade hur ser det ut. Det ser inte bra ut sa hon och suckade igen. Får vi se bilden sa jag, ja sa hon och vände dator skärmen mot oss. På skärmen var det 2 lungor, den ena var svart och den ena var vit och jag frågade, jaha och vad ser man här då.
- Ja den här lungan sa hon är helt frisk och pekade på den svarta och jag fattade direkt att den andra var helt cancer drabbad. Och den här sa hon, den vita är helt angripen. Det såg ut som ett spindel väv. Hela lungan var helt vit. Jag tittade på dig och du tittade på skärmen och sa jaha, och vad händer nu då. Ja sa hon vi måste ta prover, och jag skall känna på dig. Hon hittade knölen på halsen och suckade och sa, du måste komma hit på en Bronskopi så fort som möjligt, så vi får det bekräftat, men röntgen visar redan vad det är.
Ok sa du och jag tittade på henne och tittade på dig, jag bara skrek inombords, nej, nej, nej, du skall dö.

Hjärtat började hoppa och slå och jag fick fullständig panik. Vi gick ut och du skulle vänta på en tid för Bronskopin. jag rusade in på toa och började tok grina. Men jag kunde ju inte grina så mycket eftersom jag fick värsta host attacken. Jag drack vatten och försökte lunga ner mig, du måste vara stark nu tänkte jag. inte gråta inför Roine han blir så orolig då. Jag gick ut ur toan och alla glodde på mig i väntrummet. En dam tittade medlidande på mig och jag visste att hon visste att jag hade fått beskedet. Det var så hemskt. Min Roine har cancer och nu skall han dö. Varför är livet så grymt. Räckte det inte med stroken som du fick tänkte jag.

Jag gick ut till dig och du satt där och tittade, sa inget, jag satte mig ner bredvid dig och du klappade mig på låret och sa, det blir bra skall du se min älskling, inte vara ledsen. Tårarna rann nerför min kind och du torkade bort dem. Du fick tid till Bronskopin veckan efter.  Det var en tyst bilresa hem.

När vi kom hem gick du och lade dig och jag ringde pappa och berättade. Han fick en chock och började gråta.

Jag var så arg för att jag hostade så mycket, för jag kunde ju inte grina, och jag ville bara grina och grina. Jag lagade mat och vi åt under tystnad, jag frågade dig hur mår du.
- Det är som det är sa du, jag kan ju inte göra något åt det. Vi får se hur det blir med behandlingen. Det skall nog gå bra det här sa du. Jag skall fajtas. Jag tänkte, det kommer inte att går bra det här. Du kommer att dö. Jag vet det inom mig. Men jag sa inget naturligtvis.

Jag har vetat enda sedan du började hosta i September att det var ngt allvarligt. Du luktade riktigt illa hur munnen och hostan blev värre och värre, du blev orkeslös, men envis som en tok var du. Jag sa åt dig flera ggr att du måste gå till en läkare. Nej, jag skall till företagsvården i November jag väntar tills dess. Jag har bara KOL sa du. Men så sa jag att jag hade lyssnat på din favoritlåt med Lasse Stefanz och då hade tänkt, den här låten skall jag spela på Roines begravning, ett par dagar senare fick jag en inre syn, där jag såg mig själv sitta på din begravning och dina arbetskamrater var så ledsna.

Du och ditt hokus pokus. Det här är KOL sa du. Månaderna gick och du blev sämre, till sist pratade vi inte eftersom du inte kunde säga ett smack utan att du hostade. När vi nu i mars fick beskedet om trolig lungcancer var du så anfådd och fick göra många pauser för att orka ta dig framåt.

Varför var du så jävla envis. Om du gått iväg i tid kanske du hade levt i dag. Jävla dig.

Älskar dig - Saknar dig.




Februari över

Så är februari 2011 över. En månad till har gått utan dig.

I söndags var jag och tittade på ditt nya barnbarn. Så himla söt liten kille. Kevin heter han. Jag fick ha honom i min famn och naturligtvis så började jag gråta. Jag blev så ledsen när jag tänkte på att du aldrig skulle få se honom.


Jag med Kevin :-)

Jag saknar dig jätte mycket, men jag är inte lika ledsen som jag varit. Jag börjar bli van att vara ensam och komma hem till en tom lägenhet. Försöker aktivera mig så mycket det går på helgerna. Livet går ju vidare trots att du är död. Men det känns så himla overkligt att du inte finns.

Var till din grav i går och satte dit ett ljus. 1:a dagen som det kändes som våren kanske är på väg.
Det var hopplöst så seg den här vintern är. Snön har legat på marken veckan efter du dog. Så jag är rätt trött på den nu.

Den 14 feb fick du en nalle av mig som alla hjärtans dag present. Jag plastade in ett foto på dig och rullade ihop bilden och satte i den i famnen på nallen. Så nu blir du kramad av en nalle. 

Och när jag kom i går till graven så såg jag din bild. Det blir ju mer påtagligt att du finns där och jag bröt naturligtvis i hop och började storgrina. Då var det en kvinna som stod vid en helt ny grav nästan bredvid dig. Hon kom fram och kramade om mig för att jag var så ledsen. Det var hennes mamma som hade dött så vi stod där och kramades och grät. En helt främmande människa som man står och kramar, det värmde så mycket. Stort tack till dig okända kvinna.


Saknar dig - Älskar dig

Grattis Roine du har blivit morfar

Roine, i dag, den 16 feb 2011, blev du morfar igen till en liten kille, på 3915 gram och 51 cm lång. Kl 9.25 kom han ut och såg för första gången livet där utanför.

Carro har skickat en bild och han är jätte söt. Hon messade kl 06.03 och berättade att värkarna hade börjat och att de var på väg till BB.
Jag blev jätte glad, äntligen tänkte jag, lill Roine är på väg, men så kom jag ju på att det var för exakt 4 månader sedan å nästan på klockslaget dog du.

Dubbla känslor.... glädje och sorg...... tårar och skratt..... förväntan och förtvivlan..... Det är så det är, liv dör och liv föds.

Jag är så jätte ledsen över att du aldrig kommer att få se honom, aldrig kommer att få bära, krama honom, aldrig få se honom växa upp. Jag är så ledsen över att han aldrig kommer att få lära känna sin underbara morfar.
Vi kommer att visa bilder på dig och säga, det här är din morfar, men vad säger en bild, ingenting.
Jag har själv vuxit upp utan min mormor, hon dog när jag var ett år, och det sörjer jag. Att jag aldrig fick chansen att lära känna henne, se om hon var lik mamma, både till sättet och utseendet. En tomhet finns alltid där och undran över, hur var hon?

Jag är så glad för Carro, Jimmy och Nellys skull, att de äntligen har fått sin lill kille och bror.
Kram och stort grattis till er.

Jag längtar tills jag får se honom.

Älskar dig - saknar dig.

4 månader

I morgon bitti kl 6.35 är det 4 månader sedan du dog.

Jag tänker ofta på just den tiden, det klockslaget, när du dog, när jag höll dig i handen och smekte din kind. Jag tänker ofta på hur maktlös jag var. Jag kunde inget göra än att bara se på, vara där och se på när livet försvann från dig. Jag tänker på hur paniken kändes när jag insåg att du snart inte skulle leva längre. Jag tänker på hur du var så lugn och fridfull, och du andades så bra, utan problem, inget rossel, inget kämpande. Lugna fina andetag.
Jag tänker också på ditt sista andetag, det var så overkligt att du inte skulle ta fler andetag. Att det blev helt tyst. Du bara låg där med bröstkorgen alldeles stilla. Inga fler andetag.

Jag fick aldrig mer se dina vackra ögon öppnas igen, jag fick aldrig mer höra din röst säga, jag älskar dig.

Jag tänker också på om du förstod att du dog. Om du visste att jag var hos dig. Om du hörde mig, när jag pratade med dig och grät. Om du kände att jag kramade din hand, mina smekningar på din kind?

Jag tänker på hur det kändes för dig, var du rädd? Var du ledsen för min skull? Jag tänker på vad som hände dig efter när du dog. Var din bror, mamma, och Vera där och hämtade dig? Var det något ljus du gick till. Jag tänker också på om det finns något efter döden. Finns du här omkring mig? eller är du bara borta.

Jag tittar ofta på dig i mobilen, på kortet som jag tog på dig efter du hade dött. Du ser ut som du sover men endå inte. Du ser inte ut som dig. Det är så svårt att förstå att du är död där. Att du precis hade slutat andas. Att du inte fanns mer.

Jag ville säga så mycket till dig de sista 5 minuterna, men jag hann inte. Jag bara smekte din kind och sa jag är här, jag är här.

Jag tänker så mycket på dig.

Älskar dig - saknar dig.


PMS och sorg...

ingen bra kombination....

När du levde kunde jag bli så arg på dig. Bara en korkad kommentar och ilskan växte. Det mullrar i tårna nu som jag brukade säga. När jag började bli riktigt förbannad. Jag tyckte alltid du var så orättvis. Och när jag blev arg så tysnade du, och tyckte att jag överreagerade. Vaddå tänkte jag då, överreagerar. Å så kom det som brev på posten, ett par dagar senare, mensen.

Jaha, hade jag PMS tänkte jag, lika överaskad som förra månaden. Det är konstigt att man aldrig lär sig, det är ju samma visa varje månad. Men man tänker inte på att det är mens tider, så glad att man slipper skiten.
Och sen när den dyker upp så blir det ett jaha, och så får man be lite om ursäkt för att man brusade upp "överreagerade".

I söndags hade jag PMS, men nu visar den sig i sorg och gråt och bedrövelse. Det är verkligen ingen bra kombination att ha PMS och sorg. Det är skit jobbigt. Jag var helt utslagen av gråt. Jag grät från det jag vaknade tills jag gick i säng på kvällen.

Jag grät när jag pratade med syrran. Jag grät när jag pratade med mamma. Jag grät när jag var till dig, vid graven. jag grät i bilen hela vägen hem. Jag grät verkligen hela dan. Det gick inte att äta. Maten fastnade i halsen, det kändes som det i all fall, den där jobbiga klumpen som sitter ivägen.

Tårarna ville inte sluta rinna. Jag fattar inte hur mycket tårar det finns att gråta, någon gång måste de ju ta slut. Jag är så trött på mina tårar. Jag förstår att det är bra att gråta, och gråta, och att ngn gång slutar de komma. Men det är skit jobbigt nu.

Jag undrar om du vet hur jobbigt jag har det utan dig.

Älskar dig, saknar dig.

Underbara sorgesystrar

Roine, Jag trodde att jag hade mött mina enda änglar på begravningsbyrån.

Men jag har massor av änglar runt om kring mig, de kallar sig sorgesystrar. Helt underbara systrar som vet precis vad jag går igenom nu. Jag är så oerhört tacksam för dem. Jag är så tacksam att jag började skriva min blogg. För det ger mig styrka att orka fortsätta i livet, för jag vet att jag inte är ensam, vi är många som kämpar oss fram med vår sorg.

Ååååå om jag fick träffa er allihopa och kramas och kramas, för det behöver vi verkligen. Jag fullkomligt bockar och bugar för er, med största respekt.  Jag vill jag ger er min fullkomliga kärlek till er.

Ni är så underbara. Det kanske är mening med att vi "änglar" fortsätter att färdas på detta jordeliv.
Jag är helt övertygad om att vi ger så mycket kärlek omkring oss, och det är bara våra döda makar som fattat det. Att vi faktiskt är deras änglar som vi har givit vår kärlek till och barnen.

Jag är så stolt över er. Vi kämpar på

Tänker på er.

Er ödmjukaste Monica

Och så åkte man ner igen..

ner till deppträsket.

Det gick ju fort.

Det som är mest jobbigast är att jag inte riktigt vet vad jag skall fylla kvällarna med. Efter 15 år, är jag helt ensam och jag hatar det. Jag vill ha dig att komma hem till, äta middag med, titta på tv tillsammans, planera helgen, krama, leva livet helt enkelt. Livet dog, när du dog, å jag hatar det.

Jag gråter, och jag hatar det.

Jag börjar sakta inse att du aldrig kommer hem något mer, och jag hatar det.

Jag inser att jag skall leva utan dig resten av mig liv, och jag hatar det.

Jag inser att att jag aldrig skall få krama dig, och jag hatar det.

Jag hatar allt i dag

Saknar dig, älskar dig.

Ljus i mörkret

Roine, det finns ett ljus i denna mörka sorgtyngda tunnel. Jag har sett det, jag har upplevt det.

I onsdags kväll hade jag den mest roligaste kväll, jag upplevt på länge. Jag har skrattat så mycket att jag hade träningsvärk i magen i går. Jag, svägerskan, din bror och sambo, var på kryssning med Cinderella, Lasse Stefanz spelade. Vi hade så jätte kul och jag är så glad att jag beställde resan, visst blev det lite ledsamt när Lasse Stefanz spelade låtarna som vi spelade på din begravning men det gjorde inget, det var bara att låta tårarna rinna och sen blev det bra igen. Tyvärr blev det ju mycket folk på dansgolvet så man knuffades mest runt i stället för att dansa, men det var roligt i alla fall.

Det går att ha kul, det går att skratta, det går att vara glad, det går att se ett ljus i tunneln. Jag trodde verkligen inte det, jag trodde verkligen att jag skulle förbli i detta ångestfyllda mörka helvete. Jag trodde också att om jag hade kul så skulle jag känna som att jag svek dig, men jag känner inte så. Du är där du är, i döden och jag är här, i livet. Och jag förstår att jag måste ta vara på det, jag måste leva det, för både din och min skull. Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, jag kommer alltid att älska dig och känna saknaden efter dig. Men jag kommer så småningom att kunna leva med det utan denna sorgtyngda smärta.

I dag känner jag mig så glad, jag till och med har orkat storstäda. I morgon kanske jag mår skit igen, men det gör inget, för jag vet att jag en annan dag kommer att må bra igen. Det gäller att bara ta sig igenom det. Livet är som en berg och dalbana, höga toppar och djupa dalar, å just nu kommer de tätt. 

Jag hoppas jag får vara uppe på det ljusa krönet ett par dagar till och må bra.


Älskar dig - saknar dig.



The first time I saw your face, text

Till dig min älskade

Thumbnail



The first time ever I saw your face
I thought the sun rose in your eyes
And the moon and the stars were the gifts you gave
To the dark and the end of the skies

And the first time ever I kissed your mouth
I felt the earth move in my hand
Like the trembling heart of a captive bird
That was there at my command, my love

And the first time ever I lay with you
I felt your heart so close to mine
And I knew our joy would fill the earth
And last, till the end of time, my love

The first time ever I saw your face
Your face
Your face
Your face...


Älskar dig - saknar dig

3 månaders helvete

I dag 15 jan kl 17.00, var det 3 månaders sedan jag och Carro började vaka över dig. 3 månader sedan jag frågad sköterskan vad är det för fel och hon sa Monica jag tror det är bra om du stannar i natt. Jag tror Roines kropp har sagt stopp och den givit upp. Jag fick fullständig panik. Vad är det hon säger, att Roine skall dö nu. Att jag aldrig mer får träffa honom. Hur länge tror du frågade jag, vet inte sa hon kanske om ett par timmar, i natt i morgon. Jag vet inte. Jag sa gör allt för att han inte skall ha ont och få panik för att han inte kan andas. 

Å gud tänkte jag hur skall jag kunna berätta detta för Carro. Jag gick in och bad henne att gå ut, Roine tittade oroligt på mig och sa vad är det för fel. Jag bara stirrade på Carro och sa kom nu. Det var fruktantsvärt att säga till henne att hennes pappa skulle dö snart. Å Carro om jag kunde gör det ogjort. Vi bara grät, och jag tänkte hur skall jag kunna gå in igen till Roine utan att han skall se att jag vet att han skall dö snart. Vi gick iväg en stund och prata med en sköterska för att lugna ner oss. Hon sa att de skulle ta in en säng extra till mig och som jag kunde sova i. Vaddå sova,tänkte jag tror hon att jag kommer att sova när Roine bara har ett par timmar kvar att leva. Men jag sa ok. Sköterskan sa också tänk nu på att Roine hör allt ni säger. Det sista som lämnar livet är hörseln.
Men gud tänkte jag hur skall jag orka sitta där med honom och inte gråta, han kommer höra det och jag vill inte att han skall bli orolig för min skull.

När vi kom tillbaka till honom så satt en sköterska där, Roine kämpade med andningen, var lite förvirrad pga så mycket morfin som han fått för att dämpa smärtan. Jag sa till Carro ringer du Andreas, då sa Roine nej ring inte Andreas, jag skall inte dö, bara sova lite. Jag tittade på Roine och smekte honom på kinden och sa älskling du är jätte sjuk. Ja jag vet sa han och tittade på mig och blinkade, det ordnar sig, sa han.

Sköterskan kom in och berättade att hon skulle ge honom mer morfin och uttorknings medicin så han skulle få lättare att andas. Roine nickade. Han fick medicinen och blev jätte trött men han kämpade med att hålla ögonen öppna så jag sa, försök att sova nu. jag är hos dig hela tiden. Han blundade men kämpade i alla fall, efter par minuter senare sov han. Jag gick och satte mig brevid hans vänstra sida och smekte honom och jag och Carro försökte hålla humöret uppe och pratade lågt. Det var fruktansvärt. Här sitter jag och håller masken, jag ville bara skrika nej nej nej nej nej. Allt var så overkligt. Jag blev lite bekymrad över att Roine knep sin hand så hårt. Jag sa åt honom att slappna av, men han gjorde inte det. Sen kom Andreas, Andreas undrade varför han inte vaknade och vi berättade, sen tittade vi på TV och det var en film som var ganska rolig och då när vi skrattade, fast det var så jobbigt så skrattade vi lite åt filmen Andras och jag, först då slappnade Roine av.

Var 4:e timme så blev Roine orolig och jag tryckte på larmknappen och bad om mer medicin till Roine. Roine kämpade och kämpade med andningen, han rosslade och jag önskade jag kunde hjälpa honom.

Halv 7 kramade Roine min hand, han hade då varit helt okontaktbar hela natten. Å jag hörde i mitt huvud, det är dags älskling, jag ropade på Andreas, ring Carro. Pappa dör nu. Jag ringde på klockan och sa jag tror att Roine dör nu. Roine andades utan problem lungt och stilla. Jag fick fullständig panik och ropade på honom, nej Roine inte nu, snälla inte nu. Tårarna rann som floder. men så fick jag helt plötsligt ett lugn och tänkte jag måste vara stark, Roine behöver mig nu. Jag måste hjälpa honom över till andra sidan. Jag tog hans hand och smekte hans kind och sa, jag är här, jag är här. Andetagen blev långsammare och långsammare och efter 5 minuter tog han sista andetaget. Jag sa ett andetag till snälla Roine, ett till snälla, men det kom inget mer andetag. Han var borta, Roine var död. Jag stirrade på honom. Jag tänkte det är inte sant. Snälla låt det inte vara sant. Men det var sant, han var borta. Sköterskan öppnade fönstret och jag sa, bra, så han kommer ut.

Vi satt med honom till kl 11.00. Sen hörde jag i mitt huvud när jag var på toa, Monica åk hem nu, jag är inte kvar längre. Det är bra nu. Jag var tvungen att lämna honom där på sjukhuset. Overkligheten var helt absurb. Jag fattade ingenting. När vi gick ut ur rummet, träffade jag en sköterska och frågade vad gör ni nu med honom. Hon sa vi gör honom fin och sen får han ligga kvar tills vaktmästaren hämtar honom till kylrummet. Jag sa till henne lyft honom försiktigt för du vet ju att han har så ont i ryggen. Hon svarade med ett gråtfyllt leende, ja vi skall vara försiktiga.

Det var så hemskt att lämna honom kvar. Jag ville ta honom med mig hem. Jag ville lägga honom i sängen så jag kunde krama honom en liten stund till innan han blev kall. Men jag fick åka hem ensam, till en tom säng. Jag gick omkring, började städa lite, tittade i mobilen på korten som jag precis tagit på honom när han hade dött. Inga tårar kom, jag var helt förlamad. Jag kunde inte gråta. Pappa grät och var jätte ledsen. Jag tittade på honom och tänkte lyckliga dig som kan gråta. Mamma kom och sa åt mig att gå och lägga mig. Jag somnade en liten stund, stirrade sedan i taket. Gick och duschade och tänkte jag skall klä på mig och åka till Roine nu. Jag var fullständigt tom i huvudet. Gick ut i duschen. Mamma fixade med maten. Kramade om sonen, som tittade oroligt på mig och sa det blir bra snart. Otroligt konstig känsla var det. Det gick liksom inte att förstå att Roine var död och inte fanns mer.

Å Roine, 3 månaders helvete utan dig. 3 månaders outsäglig saknad, 3 månaders ångest, 3 månaders gråt och förtvivlan. 3 månaders tomhet, 3 månaders ensamhet. 3 månaders panik, 3 månaders ofattbarhet. 3 månader utan dig i vår säng, 3 månader utan dina kramar och kyssar. 3 månader utan dig omkring mig, 3 månaders död. 3 månader varje dag vakna upp utan dig och skrika nej det är inte sant. 3 månader utan dig vid matbordet. 3 månaders väntan. 3 månaders varför.

Det är bara 3 månader men det känns som en evighet. När tar detta helvete slut, jag orkar inte så mycket mer. Jag är så trött på mig själv, och denna djävla gråt. Jag vill vara lycklig, skratta och ha kul igen och jag vill det med dig. Jag vill ha dig tillbaka.

Jag önskar jag kunde höra din röst, se dig och krama dig igen. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få dig tillbaka igen.

Varför??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Älskar dig så, saknar dig så.


Stereophoics - Maybe Tomorrow

Kanske i morgon jag mår bättre.

Länkar till en låt som jag lyssnar på jämt. Jag får en så samhörighet med hur jag känner just nu. Har precis sett videon och den känns också helt rätt. Korriodor, ensamhet, ngn som ser men inte syns, folk som har roligt. Ser ut men ingen ser in. Lyssna på den, se videon.

http://www.youtube.com/watch?v=CaT86mk9gj8&feature=player_embedded



Nytt år

Gott Nytt År, önskade alla. Gott, hur skall 2011 bli ett gott nytt år utan dig? Kom du ihåg förra nyårsafton. Vad dålig du var, du kunde inte prata för att du hostade så mycket. Det blev en tyst nyårsafton för oss, endå önskade vi varandra ett Gott Nytt År, fast jag redan då misstänkte att du var allvarligt sjuk. Och det blev verkligen inte ett gott nytt år för oss. I februari är det på året som du fick beskedet dödlig lungcancer.

I går när jag skulle lägga mig så undrade jag, vad hade du för tankar om din sjukdom. Vad hade du för tankar när du fick beskedet, vi pratade aldrig riktigt om det. Du sa att det här skulle du fixa, men innerst inne, vad tänkte du på. Var du rädd någon gång? Jag tänkte också på den sista veckan du levde. När jag kom till dig så såg jag igenom fönstret på dörren, på dig hur du låg och stirrade i taket. Vad tänkte du på då? Var du rädd. Förstod du att du inte hade så lång tid kvar? Jag vågade aldrig fråga för jag visste att jag inte skulle orka med ditt svar. Men nu tänker jag ofta på det. Jag ser framför mig hur du ligger där och tittar i taket och kämpar med att andas. Du sa till mig att du hade det jobbigt och att du inte vågade sova. Jag fattade nog inte hur jobbigt du hade det. Förlåt älskling för att jag inte sov kvar hos dig. Jag såg ju hur trygg du var när jag var hos dig.

Å Roine vad jag saknar dig. Jag hoppas så att du har det bra på andra sidan och är lycklig.

Jag var till din grav innan jag åkte till syrran till nyår. Var du där då? det kändes som om ngn stod precis bakom mig, men när jag vände mig om så var ingen där.

Det är skönt att ha din grav att gå till, det blev som du sa, att jag måste ju ha ngt att gå till.

Jag älskar dig - saknar dig.

Julafton...

Kl är 01.30 och den är äntligen över. Jag orkade igenom den. Saknade ramlade över mig när vi kom hem efter att vi hade varit till dig på graven och vi skulle fika. Då vart det så påtagligt att du inte var här. Jag åt din favorit kaka, mandelhorn och kunde knappt svälja den när tårarna började rinna och jag tänkte, här sitter jag omklädd och fin, och du finns inte här och säger som du brukade, vad fin du är älskling. Jag har tittat på klockan och räknat ner tiden. Snart är det över, snart är det över. Och om ett par dagar kan jag ta bort allt julpynt, byta gardiner och hoppas att Januari blir lite lättare att leva.

Det blev en fortsatt, fin julafton, trots att jag saknade dig så fruktansvärt. Jag fick ett jätte fint armband av Sebban och Alex, ett så kallat pandoro armband som jag kan köpa berlocker till. Jag skall köpa berlocker som symboliserar dig och som jag kan bära med mig alltid.

Roine, det finns änglar på jorden. Jag har mött dem. Wallins begravningsbyrå i Norrtälje med Erik i spetsen är den mest fantastiska byrå man kan anlita. Du skulle ha älskat Erik. Den värme och respekt som Erik, Ove och Eva har visat mig och barnen i den oerhört svåra stund i samband med din död går inte att beskriva. Jag har kännt mig så fullkomligt trygg. Pricken över iet som man brukar säga, var i torsdags den 23 december kl 15.00. Då vi skulle urnsätta dig.

Vi samlades i begravningskapellet på Kyrkogården och när vi gick in så stod din urna på en liten bänk omgiven av tända ljus. Jag tog dig i min famn och Erik frågade om jag hade varit uppe på din gravplats och jag svarade nej. Då sa han att då väntar en överaskning, jag tänkte att de har nog satt lite blommor och ljus på din plats. När klockorna började ringa bar jag dig till din plats och när jag närmade mig så såg jag att något var ändrat. Din gravsten stod redan på plats. Roine, denna lycka jag kände när jag såg din sten var oerhörd. Jag blev helt stum och grät. Erik och Ove hade lyckats få stenen klar och dessutom kunnat sätta den på plats trots all snö och kyla. När jag beställde din sten så sa Ove att den inte kunde sättas på plats förrän till våren men nu stod den där.

Jag blir så rörd och glad, när jag tänker på att det finns så underbara människor omkring mig. Erik, Ove har verkligen i sitt yrkesval hittat sin rätta plats i livet, det ger så mycket av dem själva, så när livet en dag är slut för dem kommer de ha en särkild utvald plats i himlen.

Jag hoppas att du trivs på din gravplats och att du också tycker att stenen är lika fin som jag tycker att den är.

Jag kommer till dig senare i dag.

Kram

Saknar dig, älskar dig.




Kändes som en käftsmäll

Jag har varit hos pappa sedan i onsdags, vi var på julkonsert i Berwaldhallen. Jul i Folkton. Det var en jätte bra konsert i folkmusikens tecken, efter pausen spelade de Härlig är Jorden och det tog en stund innan jag hörde att det var samma psalm som vi spelade för dig på begravningen, jag blev helt stum i kroppen och tårarna började rinna.

Julmusik är så vackert, och det är fortfarande vackert men det är så otroligt jobbigt att lyssna på nu. Jag orkar inte spela våra favoriter, som vi brukade spela under hela december. Tanken på att spela din favorit, Lasse Stefanz Julskiva får mig att må illa. Jag har tittat på den men jag orkar bara inte spela den, så den får ligga kvar i lådan till nästa jul, då kanske jag orkar spela den.

Jag kom hem i söndags, vi hade varit på Skansens julmarknad och jag hade tänkt att gå på Norrtäljes julmarknad och luciakröningen, men när jag öppnade dörren var det som jag fick en käftsmäll, sorgen fullkomligt slog ner mig, jag föll ihop på golvet och bara storgrät. Du var ju inte hemma. Det blev ingen julmarknad, jag bara grät i stället.

Å älskling, det är så fruktansvärt jobbigt att vara hemma. Jag saknar dig så himla mycket, jag står inte ut. Jag går omkring som en zombie, orkar inte göra nåt, orkar inte plocka ur diskmaskinen, orkar inte ställa disken i maskinen. Jag tittar på ditt kort som jag ställt på hallbyrån, tänder ljuset, sitter vid datorn och lyssnar på sorglig musik, knäpper på tv:n knappar runt, bilderna far fram och jag orkar inte bry mig om vad de säger.

Jag försöker förstå att du är borta men jag förstår inte. Jag vill inte ha det så här, jag vill ha tillbaka dig, men jag vet att det är omöjligt, du finns ju inte mer.
Jag försöker förstå att du heller nu inte finns fysiskt längre, du är nu aska och finns i en urna. Ditt vackra ansikte och kropp finns inte längre, kommer aldrig att finnas, borta för alltid. Jag förstår inte varför jag skall gå igenom detta. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel. Jag förstår inte varför vi inte fick bli gamla.

Sebastian saknar dig också jätte mycket, han är jätte ledsen. Synd att hans far inte fattar att han behöver honom nu. Han har ännu inte hört av sig till honom, och jag har så svårt att förstå hur han kan utsätta sitt barn för detta.
Han ringde mig i dag och låtsades bry sig och frågade sedan varför Sebastian inte hade hört av sig. Jag förklarade att han inte ville prata med honom eftersom han inte ens hade hört av sig på begravningen och frågat om hur han mår. Han fattade tydligen inte vad jag sa för han började skrika och gapa. Hur kan man vara så okänslig, förstår han inte att Sebban och jag sörjer dig? Jag är så otroligt besviken på honom. Han förstår inte vilken underbar son han har. Jag är så förtvivlad för Sebastians skull, han har förlorat både dig och sin far.

Men det är väl så det är, många stödjer och bryr sig om oss nu i vår svåra stund, och vissa har inte någon empati alls.

Saknar dig, älskar dig.


1 advent...

julskyltning, glögg och Nelly fyllde 4 år. Julen närmar sig med stormsteg. Jag älskar Julen och det gjorde du med.
Du såg alltid fram emot glöggen, pepparkakorna och alla värmeljusen. Du älskade när jag började pynta och du tyckte alltid att det blev så fint. Jag älskar att gå och titta i alla affärer om hur julpyntet skall se ut i år. Läser tidningar om hur man skall inreda mm. Förra julen bestämde vi att nästa jul skall vi ha en vit jul hemma. Vita gardiner, bara vitt julpynt och vita ljus. Vitt, vitt, vitt överallt. 

Men nu skiter jag i det. Det är inget kul längre, jag älskar inte julen i år, när du inte är här. Jag har tagit fram adventsljusstaken, och satt upp stjärnorna i fönstren och funderar starkt på att så får det va och så får det bli till jul, det blir nog ingen gran och jag orkar inte plocka fram tomtarna. Julbaket struntar jag nog också i. Det kommer att bli en helvetisk tung jul. Jag har bestämt att vara hemma, Sebban och Alex kommer. Troligen mamma också. Jag orkar inte åka ngn stans, jag vill också kunna sätta ett ljus till dig på din gravplats på julafton.

Jag var till begravningsbyrån i dag och beställde din sten, och du kommer troligen tillbaka från kremeringen nästa vecka, så vi kommer nog att urnsätta dig veckan före jul. Det är så synd att inte stenen kommer att vara på plats då, det är för kallt och det är för mycket snö, så den kommer nog inte upp förrän till våren. Jag funderar på om jag kan be ngn att göra ett träkors som vi kan sätta dit, så vi hittar till din snöiga plats.

Begravningsbubblan har spruckigt, jag har känt mig ganska lugn och fridfull, och kunnat konstatera att du är borta. Men sorgen fullkomligt överaskade mig i söndagsnatt, den kom över mig med en sån smärta, jag bara grät och somnade inte förrän vid 4 tiden. Jag saknar dig så oändligt mycket. Jag hatar den tomma delen i sängen, Jag saknar dina armar omkring mig. Jag saknar din närvaro, din röst och ditt underbara leende, ditt vackar ansikte. Jag vill så gärna pussa, kyssa och krama dig och som vi så ofta gjorde, älska med varandra. Det gör så ont, det smärtar så. Det är så ofattbart att du inte skall finnas mer. Jag fattar inte hur jag skall orka leva vidare.

Saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?

Älskar dig, saknar dig.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0