4 månader
I morgon bitti kl 6.35 är det 4 månader sedan du dog.
Jag tänker ofta på just den tiden, det klockslaget, när du dog, när jag höll dig i handen och smekte din kind. Jag tänker ofta på hur maktlös jag var. Jag kunde inget göra än att bara se på, vara där och se på när livet försvann från dig. Jag tänker på hur paniken kändes när jag insåg att du snart inte skulle leva längre. Jag tänker på hur du var så lugn och fridfull, och du andades så bra, utan problem, inget rossel, inget kämpande. Lugna fina andetag.
Jag tänker också på ditt sista andetag, det var så overkligt att du inte skulle ta fler andetag. Att det blev helt tyst. Du bara låg där med bröstkorgen alldeles stilla. Inga fler andetag.
Jag fick aldrig mer se dina vackra ögon öppnas igen, jag fick aldrig mer höra din röst säga, jag älskar dig.
Jag tänker också på om du förstod att du dog. Om du visste att jag var hos dig. Om du hörde mig, när jag pratade med dig och grät. Om du kände att jag kramade din hand, mina smekningar på din kind?
Jag tänker på hur det kändes för dig, var du rädd? Var du ledsen för min skull? Jag tänker på vad som hände dig efter när du dog. Var din bror, mamma, och Vera där och hämtade dig? Var det något ljus du gick till. Jag tänker också på om det finns något efter döden. Finns du här omkring mig? eller är du bara borta.
Jag tittar ofta på dig i mobilen, på kortet som jag tog på dig efter du hade dött. Du ser ut som du sover men endå inte. Du ser inte ut som dig. Det är så svårt att förstå att du är död där. Att du precis hade slutat andas. Att du inte fanns mer.
Jag ville säga så mycket till dig de sista 5 minuterna, men jag hann inte. Jag bara smekte din kind och sa jag är här, jag är här.
Jag tänker så mycket på dig.
Älskar dig - saknar dig.
Jag tänker ofta på just den tiden, det klockslaget, när du dog, när jag höll dig i handen och smekte din kind. Jag tänker ofta på hur maktlös jag var. Jag kunde inget göra än att bara se på, vara där och se på när livet försvann från dig. Jag tänker på hur paniken kändes när jag insåg att du snart inte skulle leva längre. Jag tänker på hur du var så lugn och fridfull, och du andades så bra, utan problem, inget rossel, inget kämpande. Lugna fina andetag.
Jag tänker också på ditt sista andetag, det var så overkligt att du inte skulle ta fler andetag. Att det blev helt tyst. Du bara låg där med bröstkorgen alldeles stilla. Inga fler andetag.
Jag fick aldrig mer se dina vackra ögon öppnas igen, jag fick aldrig mer höra din röst säga, jag älskar dig.
Jag tänker också på om du förstod att du dog. Om du visste att jag var hos dig. Om du hörde mig, när jag pratade med dig och grät. Om du kände att jag kramade din hand, mina smekningar på din kind?
Jag tänker på hur det kändes för dig, var du rädd? Var du ledsen för min skull? Jag tänker på vad som hände dig efter när du dog. Var din bror, mamma, och Vera där och hämtade dig? Var det något ljus du gick till. Jag tänker också på om det finns något efter döden. Finns du här omkring mig? eller är du bara borta.
Jag tittar ofta på dig i mobilen, på kortet som jag tog på dig efter du hade dött. Du ser ut som du sover men endå inte. Du ser inte ut som dig. Det är så svårt att förstå att du är död där. Att du precis hade slutat andas. Att du inte fanns mer.
Jag ville säga så mycket till dig de sista 5 minuterna, men jag hann inte. Jag bara smekte din kind och sa jag är här, jag är här.
Jag tänker så mycket på dig.
Älskar dig - saknar dig.
Kommentarer
Postat av: Sus
Läser, gråter och känner en enorm respekt och vördnad för dig och din sorg. Du lever det liv vi alla är skräckslagna inför. Att förlora sin älskade. Så hårt, så orättvist.
Jag beklagar din verklighet och önskar så att det gick att ta bort smärtan om så för en endaste minut...
/Sus
Postat av: Den Långa Vägen
Jag tror man aldrig blir klar att ta emot döden. Att man sagt allt man vill säga. Har smekt så att man har fått nog. Döden kommer alltid olägligt. För tidigt. Men jag tror att han kände din värme. Din beröring. Och fick ta steget till andevärden med känslan av din smekning på sin kind - han fick en underbar resa.
Kram
Lisen
Trackback
