Väntrum

Nu har jag lyckats klaffsat mig upp en liten bit ur deppträsket. Jag har mått bra ett par dagar och inte tänkt så mycket på dig. Men det är rätt vingligt. Det tog ett tag, det är lätt att glida ner, jag trampar runt och försöker få fotfäste, men jag åker bara ner igen, blir liggande, och få börja om igen. Jag känner mig lite som en nyfödd kalv, som kämpar med att ställa sig upp.

Bomull. Det känns som jag har bomull i skallen. Tankarna är så sega. På jobbet märks det tydligt, jag försöker förstå att ngn pratar med mig men jag har så svårt att höra vad de säger. Jag förstår inte vad de säger, vad vill de ha hjälp med tänker jag, hjärncellerna är så tröga och jag som alltid varit så pigg och snabb i tanken. Men nu är det bomull i skallen. Det är som jag har ett filter till verkligheten, att jag inte kan ta in mer intryck, det är fullt helt enkelt.

Jag får inget gjort hemma heller. Fortfarande står det ny inköpta vardagsrumsbordet kvar i kartongen från IKEA, jag orkar inte montera i hop det. Varje dag tänker jag att i dag skall jag montera bordet, men icke sa nicke. Det står kvar där i gästrummet och där har det stått en månad snart. Skulle aldrig har förekommit när du levde. Då började jag montera ihop möblerna direkt när vi kom hem. Du blev lite irriterad för du ville att jag skulle laga mat istället men det tyckte jag inte var något viktigt. Viktigt var det att möblerna blev monterade, så jag kunde göra fint hemma och alltid missbedömde jag tiden. Blev alltid så att jag höll på hela kvällen.

Men nu är det är inget kul längre att hålla snyggt hemma, för vems skull då. Disken står kvar i maskinen diskad och väntar på att plockas ur. Den smutsiga disken växer i diskhon istället.
Badrummet skriker på att bli tvättad, men jag tar det sen tänker jag. Men sen kommer aldrig.

Pappa fyllde år i måndags, jag var hos honom på middag på söndagen, jag sov kvar till tisdagen, orkade inte åka hem till ingenting. Det kändes konstigt att du inte var med på middagen, att jag satt där själv utan dig.

I dag har jag saknat dig mycket och allra helst nu i kväll. I morgon är det fredag, suck. Ännu en helg utan dig, och denna helg blir lite jobbigare än andra helger. För på Lördag börjar melodifestivalen. Den som vi alltid tittade på och aldrig missade, Februaris höjdpunkt. Nu får jag titta på den själv. Så nu har jag ett antal jobbiga lördagar framför mig.

Helvetiskt år detta blir, många minnen som dyker upp, vart efter månaderna kommer och går. Allt som jag måste gå igenom utan dig. Christine frågade lite om hur jag tänker min semester. Jag vet inte sa jag, har ingen aning. Vill jag ha semester???? Vad skall jag göra då???? Sitta på altanen själv och dricka vin och grilla. Hur kul som helst. Ångest.

Jävla cancerskit som tog dig i från mig. 

Älskar dig - saknar dig.






 

Jag har sån ångest att jag snart går sönder. Jag mår illa, har ont i magen, det drar i hjärttrakten. Ångesten snörper kring halsen och paniken är nära. Jag vill bara skrika och skrika. Varför är du inte hos mig. Varför lämnade du mig. Jag har inte sovit på 2 dygn, jag bara dvalar. Hjärtat bultar och slår hårt.

I morse var jag så jävla arg på dig. Jag hoppades att du har det lika jävligt som jag har det. Att du också har ångest. Att du också mår lika dåligt som mig. Att du också saknar mig så mycket att du snart slits sönder. Att du också har ont i magen. Att du också går sönder att du också undrar varför skulle just du dö.

Det känns som jag går i bitar. Jag faller sönder. Psyket orkar inte. Jag orkar inte vara glad. Jag är i ett vakum. Jag väntar och väntar och väntar................................... Väntar på vad. Att mitt liv skall gå vidare utan dig. Att våren och sommaren och semestern, närmar sig utan dig. Jätte kul.

Jag drömmer aldrig om dig mer, inte ens där får jag träffa dig. Kommer du ihåg att jag ofta grät i sömnen och du väckte mig och frågade varför jag grät. Jag drömde om dig.

De 2 sista åren vi fick tillsammans handlade drömmen ofta om att du och jag åkte iväg på en båt, finlandsfärja, vaxholmsbåt mm och när vi skulle åka hem så var du aldrig med på båten. Antingen så missade du båten eller så hittade jag dig inte. Du bara försvann. Och alltid stormade det på havet hem, så båten gungade fram o tillbaka så jag var skiträdd. Jag var kvar utan dig. Jag sprang omkring och letade, å letade. Kommer du ihåg att jag var så trött på denna dröm, och sa, i natt var jag på den där djävla båten igen. Till och med i drömmen sa jag - jaha nu är man här igen och skall åka båt igen.
Det var en gång som vi inte kom med båten. För då stormade det så mycket på havet så vi åkte hem igen. Det var samma natt, du fick beskedet om cancern.

Vad betyder drömmen? har den sagt till mig hela tiden, du kommer att leva vidare men Roine kommer inte att leva det tillsammans med dig. Har den alltid sagt, du har inte så lång tid kvar med Roine. Har den sagt Roine är sjuk, ta honom till en läkare nu. Varför har jag inte förstått vad den betyder.

När vi flyttade ihop för 15 år sedan, drömde jag också en sån konstig dröm. Du och jag låg på ett fält i en lång, lång kö. Det var människor framför oss och bakom oss, och långt där framme så var ett starkt ljus och folk gick in i det. Du låg framför mig. Jag sa till dig, här kan vi inte ligga, vi måste fram till ljuset. Du sa, lägg dig ner, vi kommer fram så småningom. Jag lyssnade inte utan sprang iväg mot ljuset och när jag kom fram såg jag 2 vakter som stod vid öppningen och de sa vad gör du här. Här har man ingen förtur, gå och lägg dig igen. Jag blev jätte sur och gick tillbaka och sa till dig att jag inte fick gå före. Ja men jag sa ju det sa du då. Sen vaknade jag.

Vad betyder denna dröm. Att detta var dödensrike. Du låg före mig i kön och att du skulle gå in i ljuset före mig. Är du där nu? Har du gått in i ljuset.

Det är så tyst här, du hör inte av dig till mig fast jag bad dig om det.
Är du arg på mig. Är du arg för att jag lever vidare och inte du? Är du arg på mig för att jag försöker vara glad.
Är du arg på mig för att jag gråter så ofta, du gillade ju inte att jag grät.

Jag är så ensam, så himla ensam, ensam i mitt väntrum. Jag tittar ut, men ingen tittar in. Ingen hör av sig, ingen orkar med mig. Jag försöker vara stark, jag försöker ta hand om mig. Jag vet att många tänker på mig, men jag kan inte höra tankarna.
Vad skall jag göra nu då? Gråter, gråter, gråter. Jag orkar inte mer. Jag är så trött, så himla trött.........

Jag saknar dig vid matbordet. Jag har satt upp kort på dig, på väggen, så jag kan se dig. Men jag äter inget.
Det är väl den enda fördelen med att du är död, vi slipper ju tjata varje dag om vad vi skall äta, och jag går ner i vikt.

Det är så tomt, tomt i lägenheten, tomt i själen, tomt i huvudet. Du fattas mig, jag är halv, blir jag hel igen någon gång. Blir livet värt att leva igen. Alla säger det, men hur skall det gå till när inte du är här.

Ångest, ångest i kroppen. Måndag är snart över, i morgon tisdag, onsdag, torsdag, jävla helgen, och så måndag igen, osv. Det kallas visst livet. Kul.

Det är helt obegripligt att du inte finns mer. Roine du finns verkligen inte mer, en liten askhög är det som är kvar, ligger ner grävd i marken i en urna. Så blev det med dig, 51 år, en askhög i en urna i jorden. Pga en jävla parasit, djävulens sattyg. Djävulen är inte en röd kille med horn i pannan och svans. Han är mister Cancer.

Jag läste på Bloggen om George han som var med i TV:s Himlen kan vänta. Att det i Sverige sjuknar in ca 3800 personer i lungcancer varje år. Efter ett år är det 3600 som har dött. Så vi är 3600 änkor, änkemän som sörjer. VARJE ÅR. Lägg till sedan, barn, föräldrar, släkt och vänner. Gud måste ha det jobbigt med alla som behöver sorge tröst. Kyrkorna är fulla med sörjande människor. Det är inte klokt. Varför får inte Lungcancerfonden statligt bidrag till sin forskning, så kanske de i alla fall kan rädda ett par hundra till om året. Ett par hundra till som slipper sitta i min situation och gråta, ha panik och ångest.

Tänk om vi alla som sörjer kunde skrika samtidigt VARFÖR, då skulle vi nog kunna få jorden att flytta på sig. Vi är många ledsamma själar där ute. Jag tänker på er som är i samma situation som mig, jag tänker framför allt på er som har en kommande situation som mig. Ni som ännu inte vet hur det känns, hur det är när väl döden är där. Ta vara på tiden. Var hos din kära varje dag. En dag är det slut och det är oåterkallerigt. Jag tänkter på alla ofödda som inte hinner träffa sin morfar, mormor, mamma, pappa. syskon.
Roine Du skulle ju ha blivit morfar till en pojke i februrari. En pojke som inte får träffa sin morfar, aldrig lära känna dig, aldrig älska dig.

Ångest, ångest.

Jag älskar dig, jag saknar dig

Helt plötsligt blev jag så himla ledsen. Tårarna började rinna, och det gör de fortfarande. Jag saknar dig så himla mycket. Jag har tittat på alla bilderna från sjukhuset och begravningen, lyssnat på musiken vi spelade för dig på begravningen. Jag kan inte fatta att du är död. Det gör så ont att jag snart går sönder. Jag fattar inte hur jag skall orka fortsätta utan dig. Jag måste, det vet jag, men hur?

Jag lyssnar på Lasse Stefanz nu, När himlen gråter för dig

Varje skymning jag ser får mig att stanna i steget.
Står vid fönstret en stund lyssnar till tystnadens brus.
Kanske tänds då ett hopp att du går där på vägen
Men ensamhet råder här i vårt hus

Det har gått många dar sedan du försvann med mitt hjärta
Kan jag någonsin bli hel, samma som jag var förut
Varje minnen jag har, har något fint att berätta
Men dom sagorna saknar lyckliga slut.

Himlen gråter för dig
I ett regn får jag svaren
Det är nu jag förstår allt från i går
Jag saknar dig så
Tusen tankar fram fram, kan du komma tillbaka.
Det går en stöt genom mig när himlen gråter för dig.

Jag saknar dig så, älskar dig så.

Om jag endå kunde få krama dig.

2 månader sedan jag fick ta på dig, krama dig, se dig. 2 månader sedan du kramade min hand och förmedlade att det är dags nu älskling. 2 månader sedan du sa dina sista ord. 2 månaders helvete. 2 månaders smärtsam saknad. 2 månader utan dig bredvid mig i sängen. 2 långsamma månader i resten av mitt liv utan dig.

När jag träffade dig för 15 år sedan och jag blev tok kär i dig, så kändes det som 2 månader svischade fram, tiden gick så fort. Vi sa oj nu har vi varit tillsammans i 2 månader. Då trodde jag att det var 2 månader av resten av mitt lyckliga liv med dig. Jag var så lycklig när jag tänkte att jag hade sån tur att träffa någon som dig och att jag var så glad att du var lika lycklig och kände precis samma för mig. Vi skulle aldrig skiljas, vi skulle bli gamla i hop. Du gjorde mig hel. Du fick mig att känna mig trygg. Att leva utan dig fanns inte på kartan.

Nu är jag halv, jag är inte lycklig längre och jag är tvungen att leva utan dig.

När folk frågade hur vi träffades, kunde jag stolt säga att "han kom och ringde på dörren". Det var så roligt att se deras min. Man brukar ju alltid säga, kärleken kommer inte och ringer på dörren. Men du gjorde det.
Jag föll pladask för dig. Jag var bara tvungen att bjuda in dig, så jag fick prata med dig och få veta vem denna otroligt vackra, snygga kille var. Vi har ju alltid kunnat tacka mitt ex, för att vi träffades. När du kom in så pratade vi i flera timmar som om vi alltid hade känt varandra. Det var så naturligt att vara i ditt sällskap, så lätt att prata med dig. Jag tänkte, detta måste vara mannen i mitt liv. Och så blev det ju också. Det tog ju i och för sig 2 år av olika skäl, innan vi träffades igen, men då släppte vi varandra inte. Vi flyttade ihop på stört, förlovade efter 2 månader, och 1 år senare gifta. Oj vad ni rusar fram, sa alla, men vi visste att det var vi och att vi ville leva resten av vårat liv ihop och det ville vi berätta för hela världen. Varför vänta när vi var så lyckliga.

Å älskade, älskade Roine, det är så smärtsamt att tänka tillbaka. Tänka hur lyckliga vi var, tänka hur lyckliga vi skulle varit nu om du varit i livet. Vetskapen om att jag aldrig aldrig mer får se dig igen gör så ont. Jag saknar dig så himla mycket. Saknaden blir bara värre och värre med tiden. Jag tänker på dig hela tiden.

Nästa vecka är det julafton, en julafton utan dig, det är så svårt att förstå att du inte kommer vara här med mig. Häromdan när jag var ute och julhandlade så tänkte jag, undrar vad jag skall köpa till Roine i julklapp. Det är en så konstig känsla när tanken bara dyker upp så där. Det är som en reflex. 

Den 23 december skall vi urnsätta dig. Dan före dan, det känns faktiskt lite fint och högtidligt. Så när du hör kyrklockorna ringa kl 15.00 så går vi från kapellet till din grav. Jag skall bära din urna och jag hoppas du kommer dit. Så istället för att julpynta hemma så skall jag pynta lite på din grav. En ljuslykta, en krans och massor av gravljus som brinner för dig till julaftonsmorgon. Jag kommer tillbaka till dig på julafton.

Jag älskar dig. Jag saknar dig.

Du är så vacker min älskade. Att aldrig mer få se dig, gör så ont. Jag kommer aldrig mer att älska, som jag älskar dig.



Älskar dig, saknar dig

Hade någon frågat mig i augusti vilken dag som var min favoritdag skulle jag sagt fredag. Då har man hela helgen framförsig. Äntligen får Roine och jag vara tillsammans utan att gå till jobbet. Roine och jag som de flesta lyckliga människor ha fredagsmys. Börja kvällen med en grogg, laga god mat och dricka något gott vin, öl för Roine eftersom han inte gillade vin. Efter middagen titta på Dobidoo, Roines favoritprogram på tv, ta en grogg eller 2, gå och lägga sig, sova eller älska och ha hela lördag och söndag tillsammans.

Nu är helgen skit. Jag hatar fredagkväll, ångesten är ett faktum när jag vaknar på fredag morgon. Nej skriker jag inom mig, jag vill inte ha fredag, jag vill inte ha ngn jävla helg. Jag tänker hur jag skall överleva denna helg, kan mamma, syrran, Sebban komma hit så jag slipper vara ensam. Jag måste ha folk omkring mig, men inser ju varje timme på helgen att det är ju Roine som jag vill vara med och ingen annan.

Å gud Roine vad jag saknar dig, mitt hjärta går snart i tu. Hur skall jag överleva detta helvete. Jag tittade i din garderob i lördags och hittade mina favorit kalsingar som jag tyckte att du var så ursexig i. Du vet de blåa boxershortsen som du inte gillade, men som jag älskade. Jag tog fram dem, lade dem på sängen försökte minnas dig i dem. Hoppades att när jag öppnar ögonen så finns du där. Men de ligger bara där tomma, ingen Roine som fyller ut dem. Jag inser att jag aldrig mer kommer att se dig i dem igen. Jag fullkomligt bröt i hop, du kanske hörde mig när jag skrek ut min smärta.
 
VARFÖÖÖÖÖR ROINE, varför skulle du dö. Varför skulle du lämna mig, hur kunde du lämna mig kvar på detta jävla jordeliv. Varför skall jag gå igenom detta helvete. Varför kunde inte jag få fortsätta vara lycklig. Vad har jag gjort för fel, vad har jag gjort för att förtjäna detta. Kan du fråga Gud och återkomma till mig om svar är du snäll. Bara så att jag förstår av ngn jävla anledning så har detta en mening.

Det är så jävla orättvist. Jag tycker endå, att jag som har gått igenom så mycket i mitt liv, kunde väl endå ha fått behålla dig. Men nejdå jag skall fortsätta lida.

Tårarna vill inte sluta att rinna.

Jag älskar dig, jag saknar dig.

Jag hittade en så underbart vacker sång av Åsa Jinder på Spotify i dag, den träffade mig rätt i hjärtat när jag lyssnade till den och jag bestämde mig direkt att vi skall spela den på Roines begravning den 25 november.

Ödet valde dig  - Åsa Jinder

Jag höll dig i min famn
Just innan du försvann
Du log mot mig och sa
Jag kommer snart tillbaks

Men ödet valde dig
Och tog dig bort från mig
Min gud vad har jag gjort för fel

Mitt barn nu är du fri
Det kostade ditt liv
Den vackraste var du
Är du i himlen nu
Du lämnade vår jord
All tröst är tomma ord
För smärtan som jag har
Den stannar kvar

Trots att det känns så svårt
Så döljer jag min gråt
och lär mig att förstå
att jag dig inte når

I tomheten ibland
Jag räcker ut min hand
Och ropar efter dig endå

Mitt barn nu är du fri
Det kostade ditt liv
Den vackraste var du
Är du i himlen nu
Du lämnade vår jord
All tröst är tomma ord
För smärtan som jag har
Den stannar kvar

I dag är det 1 månad sedan min älskade Roine lämnade livet och lämnade mig kvar.

Älskade Roine! Jag saknar dig så otroligt mycket.

Jag älskar dig

Jag väntar och väntar. Var är du någonstans? Vi är på 2 olika ställen, jag är i livet, du i döden. Dörren till dödensrike är stängd och som jag kan inte se igenom, jag kan inte ens tjuvkika. Vad gör du nu? undrar jag, tänker du lika mycket på mig som jag på dig? Saknar du mig? Gör det lika ont i dig som i mig? Ser du mig, hör du mig? Försöker du ta i mig, krama mig? Finns du hos mig?

Tiden går så otroligt sakta, det känns som dygnen är dubbelt så långa. Jag går omkring som ett vakum och väntar och väntar. Jag blir tokig.

Innan du dog så gick tiden så fort, det gick så fort när du tog dina sista andetag. Det gick så fort när du blev sämre, 1 och en halv månad fick vi innan du dog. Vad var det som hände, varför orkade inte din kropp med längre?

Jävla cancerskit, jävla parasitsjukdom som tuggade förnöjt på dig. Det känns så otroligt jobbigt att veta när du dog så levde cancern ett tag till, den överlevde dig.

När vi var och tog farväl av dig, så såg du så fridfull ut, du var så vacker. Du såg ut precis som du gjorde innan du fick cancern. Inget spår fanns kvar. Jag är så glad att du slipper skiten nu. Men jag är så ledsen att jag inte får vara med dig där du är nu. Jag sa till Erik från begravningsbyrån att du måste nog vara det vackraste lik som skådats.
Jag hade lite panik innan jag skulle se dig. Men Erik berättade hur det skulle vara och hur du såg ut, så när han öppnade dörren in till din kista, så kändes det som du var där och ropade på mig.
Jag är så himla glad att jag var till dig och såg dig en sista gång. Barnen var också glada, det hade först bestämt att inte se dig, men när de hörde mig säga att vad vacker han är så kom de också in.

Jag har hittat en jätte vacker plats till dig på kyrkogården. Din plats ligger bredvid minneslunden, och det finns ett vattenfall bredvid där du skall ligga. Du vet ju hur mycket jag tycker om porlande vatten. Då kan jag sitta där hos dig och lyssna på vattnet och minnas dig. Dessutom kände jag att det var bra att platsen låg nära minneslunden, då det alltid är ngn som kommer förbi och du har lite att titta på och det alltid brinner ljus för någon där. Du älskar ju ljus. 

Jag hoppas att du följde med dit i lördags, på Alla helgona dagen. Det var så ledsamt att se ditt namn på skylten där du skall ligga. Vi satte dit ljus och ett mosshjärta till dig och grät för dig.
Det skall bli skönt när du kommer tillbaka och vi kan urnsätta dig, så det blir på riktigt att du finns där.

Vi var till kyrkan i söndags, på högmässan, Per höll i predikan, det var jätte fint. Han pratade om döda själar och sorgen som vi som är kvar har. Jag kunde inte hålla tårarna borta. Det kändes som det var riktat till mig.
Efter en liten cermoni, ropade han upp ditt namn och de tände ett ljus för dig. Jag fick panik när jag hörde ditt namn.
Det är konstigt, jag som inte alls är kristen och inte besöker kyrkan ofta, så känner jag att det blir liksom lite lättare att vara i kyrkan, det känns som jag kommer närmare dig.

Jag saknar dig, jag älskar dig.

Å Roine vad jag saknar dig. Det gör så ont, jag vill ha tillbaka dig. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill gå till jobbet, prata med dig vid 10, komma hem, göra middag, prata om dagen som varit, fråga hur du har haft det. Gå och lägga sig, kanske du tittar på en fotbollsmatch, jag ligger bredvid och vill att du skall killa mig. Pussa godnatt och vi ses i morgon. Så vill jag ha det igen, jag vill inte ha det så här, en tom säng, ingen att krama, ingen att prata med, ingen att äta middag med.

Varje morgon vaknar jag och skriker inombords NEJ. Det är inte sant, jag vill inte att det skall vara sant.

Jag saknar dig, jag älskar dig.