Väntrum

2 månader sedan jag fick ta på dig, krama dig, se dig. 2 månader sedan du kramade min hand och förmedlade att det är dags nu älskling. 2 månader sedan du sa dina sista ord. 2 månaders helvete. 2 månaders smärtsam saknad. 2 månader utan dig bredvid mig i sängen. 2 långsamma månader i resten av mitt liv utan dig.

När jag träffade dig för 15 år sedan och jag blev tok kär i dig, så kändes det som 2 månader svischade fram, tiden gick så fort. Vi sa oj nu har vi varit tillsammans i 2 månader. Då trodde jag att det var 2 månader av resten av mitt lyckliga liv med dig. Jag var så lycklig när jag tänkte att jag hade sån tur att träffa någon som dig och att jag var så glad att du var lika lycklig och kände precis samma för mig. Vi skulle aldrig skiljas, vi skulle bli gamla i hop. Du gjorde mig hel. Du fick mig att känna mig trygg. Att leva utan dig fanns inte på kartan.

Nu är jag halv, jag är inte lycklig längre och jag är tvungen att leva utan dig.

När folk frågade hur vi träffades, kunde jag stolt säga att "han kom och ringde på dörren". Det var så roligt att se deras min. Man brukar ju alltid säga, kärleken kommer inte och ringer på dörren. Men du gjorde det.
Jag föll pladask för dig. Jag var bara tvungen att bjuda in dig, så jag fick prata med dig och få veta vem denna otroligt vackra, snygga kille var. Vi har ju alltid kunnat tacka mitt ex, för att vi träffades. När du kom in så pratade vi i flera timmar som om vi alltid hade känt varandra. Det var så naturligt att vara i ditt sällskap, så lätt att prata med dig. Jag tänkte, detta måste vara mannen i mitt liv. Och så blev det ju också. Det tog ju i och för sig 2 år av olika skäl, innan vi träffades igen, men då släppte vi varandra inte. Vi flyttade ihop på stört, förlovade efter 2 månader, och 1 år senare gifta. Oj vad ni rusar fram, sa alla, men vi visste att det var vi och att vi ville leva resten av vårat liv ihop och det ville vi berätta för hela världen. Varför vänta när vi var så lyckliga.

Å älskade, älskade Roine, det är så smärtsamt att tänka tillbaka. Tänka hur lyckliga vi var, tänka hur lyckliga vi skulle varit nu om du varit i livet. Vetskapen om att jag aldrig aldrig mer får se dig igen gör så ont. Jag saknar dig så himla mycket. Saknaden blir bara värre och värre med tiden. Jag tänker på dig hela tiden.

Nästa vecka är det julafton, en julafton utan dig, det är så svårt att förstå att du inte kommer vara här med mig. Häromdan när jag var ute och julhandlade så tänkte jag, undrar vad jag skall köpa till Roine i julklapp. Det är en så konstig känsla när tanken bara dyker upp så där. Det är som en reflex. 

Den 23 december skall vi urnsätta dig. Dan före dan, det känns faktiskt lite fint och högtidligt. Så när du hör kyrklockorna ringa kl 15.00 så går vi från kapellet till din grav. Jag skall bära din urna och jag hoppas du kommer dit. Så istället för att julpynta hemma så skall jag pynta lite på din grav. En ljuslykta, en krans och massor av gravljus som brinner för dig till julaftonsmorgon. Jag kommer tillbaka till dig på julafton.

Jag älskar dig. Jag saknar dig.