Helgen närmar sig.....
Bomull. Det känns som jag har bomull i skallen. Tankarna är så sega. På jobbet märks det tydligt, jag försöker förstå att ngn pratar med mig men jag har så svårt att höra vad de säger. Jag förstår inte vad de säger, vad vill de ha hjälp med tänker jag, hjärncellerna är så tröga och jag som alltid varit så pigg och snabb i tanken. Men nu är det bomull i skallen. Det är som jag har ett filter till verkligheten, att jag inte kan ta in mer intryck, det är fullt helt enkelt.
Jag får inget gjort hemma heller. Fortfarande står det ny inköpta vardagsrumsbordet kvar i kartongen från IKEA, jag orkar inte montera i hop det. Varje dag tänker jag att i dag skall jag montera bordet, men icke sa nicke. Det står kvar där i gästrummet och där har det stått en månad snart. Skulle aldrig har förekommit när du levde. Då började jag montera ihop möblerna direkt när vi kom hem. Du blev lite irriterad för du ville att jag skulle laga mat istället men det tyckte jag inte var något viktigt. Viktigt var det att möblerna blev monterade, så jag kunde göra fint hemma och alltid missbedömde jag tiden. Blev alltid så att jag höll på hela kvällen.
Men nu är det är inget kul längre att hålla snyggt hemma, för vems skull då. Disken står kvar i maskinen diskad och väntar på att plockas ur. Den smutsiga disken växer i diskhon istället.
Badrummet skriker på att bli tvättad, men jag tar det sen tänker jag. Men sen kommer aldrig.
Pappa fyllde år i måndags, jag var hos honom på middag på söndagen, jag sov kvar till tisdagen, orkade inte åka hem till ingenting. Det kändes konstigt att du inte var med på middagen, att jag satt där själv utan dig.
I dag har jag saknat dig mycket och allra helst nu i kväll. I morgon är det fredag, suck. Ännu en helg utan dig, och denna helg blir lite jobbigare än andra helger. För på Lördag börjar melodifestivalen. Den som vi alltid tittade på och aldrig missade, Februaris höjdpunkt. Nu får jag titta på den själv. Så nu har jag ett antal jobbiga lördagar framför mig.
Helvetiskt år detta blir, många minnen som dyker upp, vart efter månaderna kommer och går. Allt som jag måste gå igenom utan dig. Christine frågade lite om hur jag tänker min semester. Jag vet inte sa jag, har ingen aning. Vill jag ha semester???? Vad skall jag göra då???? Sitta på altanen själv och dricka vin och grilla. Hur kul som helst. Ångest.
Jävla cancerskit som tog dig i från mig.
Älskar dig - saknar dig.
Jag känner igen mig så väl i dina ord... Den förlamande känslan av att ha en glasburk över huvudet när någon pratar med mig, att inte orka/kunna/vilja ta sig för med saker. Jag har gjort samma resa, som du, fast det hände våren 2009. Hör av dig om du vill! Katarina.
Jag känner igen mig så väl i dina ord... Den förlamande känslan av att ha en glasburk över huvudet när någon pratar med mig, att inte orka/kunna/vilja ta sig för med saker. Jag har gjort samma resa, som du, fast det hände våren 2009. Hör av dig om du vill! Katarina.
Tack Katarina, jag älskar er sorgesystrar där ute. Ni ger så mycket stöd och framför allt förståeles för alla mina tankar.
TACK och KRAM till er alla.
Jag är så innerligt tacksam.
Bockar och niger för er.
Ni är det bästa som finns.
Monica
Åh, känner också så väl igen mig i dina beskrivningar. Det var min man som tog tag i alla saker, jag är filbunken. Nu måste man gör allt själv-så otroligt tråkigt. Inget blir gjort, bara det viktigaste. Som tur är har jag grannar och vänner som bjuder över oss på middag och som kommer över och viker tvätt när det svämmar över. Jag jobbar inte ännu men allt går så längsammt, det är kola i huvudet.
Vi brukade också följa melodifestivalen, nu satt jag där med barnen men det var inte som förr...
Ja, djävla cancer är väl det minsta man kan säga.
Har du läst något av Elisabet Kuller (med tyskt y men det hittar jag inte nu) Ross?
Kram /Annika
Hej Annika
Nej jag har inte läst ngt av Elisabet Kuller. Har googlat men inte hittat henne, har du ngn adress.
Kram Monica
Hej igen!
Jag mindes fel. Hon heter Elisabeth Kubler Ross (med tyskt y isf u). Hon är läkare och har arbetat med döende patienter. Jag läser just nu hennes självbiografi som heter Livets Hjul. Hon är nog mest känd för en bok som heter Döden är livsviktig. Jag har inte läst den ännu men ska se om den finns inne på biblioteket i morgon.
Det enda enda lilla som är bra med att min man gått bort är att nu behöver jag inte vara rädd längre. Det värsta har redan hänt.
Jag tordes inte läsa något om döden förut. Jag inser nu att jag
kanske borde ha läst hennes bok ändå. Så att vi kunnat förbereda oss inför min mans död. Hann eller kunde ni prata om det? Men jag blev lite tröstad av att läsa att hennes uppfattning var att 'det enda jag vet som verkligen helar människor är villkorslös kärlek' . Det fick han i alla fall i massor av oss.
Vi har haft en okey helg. Hoppas minst detsamma för dig.
Kram Annika
Jag har den boken. Precis börja läsa den.
Vi pratade aldrig heller om vad som komma skulle.
Jag tror att vi pratade i känsla och i tanken med varandra. Det var så jobbigt endå att vara orolig över hur han mådde. Så jag orkade inte prata om det oundvikliga. Vi förstod vad som komma skulle och jag tror att den villkorslösa kärleken är det som ger både oss överlevande och de döende styrka att ta oss vidare. Det jag kände med min Roine var att han var så otroligt trygg när han dog och det var det viktigaste för mig. Han vågade gå vidare.
Jag hoppas att jag också har ngn med mig när det är dags för mig. Eller också så är jag redan förberedd på vad som komma skall då jag redan upplevt det med att vara bredvid så jag vågar dö själv.
Kram på dig.
