Väntrum

På den här bilden, att du här 3 veckor kvar, innan du dog hade givit upp. det var så frustrerande. Både du och jag visste att det här är början på slutet. Dina ögon skrek, detta är inte jag, här vill jag inte vara. Jag vill hem och bli frisk.
Efter den här bilden blev du för varje dag mer lik din pappa Arvid som i mars fyllde 90. Du blev för varje dag äldre, äldre, äldre, så skrämmande att se vad cancern gör med kroppen, den tar död på allt, äter upp sin givare och givaren blir bara på ngr dagar äldre, äldre, äldre. Det är som livskrafen sugs ut ur kroppen, en forskare skulle ha sagt så otroligt fasichnerande och se vad en sjukdom kan göra med människans ålderdom. Som en anhörig sitter man bara och skriker rätt ut i kroppen, SLUTA, SLUTA, SLUTA. Ta min älskade men ta inte min älskades ögon och utseende, gör denne inte äldre än vad den är.

Men vad vet vi om livet och döden. Vi vet vad är att leva men vi vet inte hur blir vi egentligen till. När kommer själen i kroppen? Vi vet inget om döden, varför blir kroppen så gammal vid sjukdom. Varför måste kroppen tynas bort. Är det för att den skall vara lättare att bäras i kistan, ta mindre plats på kyrkogården, varför?????

Det var så hemskt att se min älskade förändra sitt utseende. Jag vet att vi alla upplever så med en cancersjuk, men vad är det som händer???? Varför?????.

Jag har börjat fundera på, varför forskar ingen om detta, det är så hemskt att se sin älskade tyna bort, tom barn får ett vuxet, åldrat utseende ju närmare döden man kommer. Varför. Är vi som löven på träden. Ja om man åldras i normal takt men inte när man blir cancer sjuk. Känner kroppen att den inte har något val, det är bara att kapitulera. Cancern härjar runt, tar död på all livskraft, organ och till sist hjärtat. Det är så grymt mot oss efterlevande, varför skall vi behöva se denna hemska förändring, det räcker med vetskapen om att en dag är den älskade död. Varför måste vi som lever vidare plågas.

Vad har vi gjort för fel, att vi som anhörig måste genomgå denna fruktan, denna rädsla, denna hjälplöshet som cancer period har och sedan måste se vår älskade förändras så vi knappt känner igen den vi älskar.

Varför måste vi som anhörig behöva lida så mycket???? Cancern tar inte bara våra älskades liv, den tar något från vår anhörigas själ och ger oss ett hat som vi aldrig kan ta bort, som vi aldrig kan glömma, som vi alltid kommer att bära med oss samt känna rädsla för, kanske inte för vår egen del men för våra efterlevande anhöriga och vänner.

Vad har vi gjort för att behöva genomlida detta????? Är vi skyddsänglar för våra cancersjuka??? Är det därför jag träffade min älskade själsfrände Roine, Är det därför en del kvinnor föder dödsdömda barn? Vi är änglar på jorden och vi vet inte om det. Att vara själsfrände - är det att vara en ängel??????

Ibland kan jag känna att allt som händer mig har en mening. Jag har råkat ut för det mesta, jag överlever, jag står där med mina vingar och omfamnar och skyddar. Och när döden närmar sig står jag där, stark och omhändertagen, jag torkar tårar, ställer upp, står stark. Men för helvete det är ju min make som har dött.

Om jag är en ängel, varför känner jag mig så vingklippt??? Jag kan inte flyga, eller jag orkar inte flyga. Varför känner jag mig ensam. Skall jag inte få ett annat uppdrag???? om jag skall det, när i så fall. Måste jag känna sådan smärta och sorg innan jag orkar gå vidare till ett nytt uppdrag, en ny själsfrände??? Kommer jag att träffa ngn ny själsfrände eller har jag gjort slut på min kvot. Är det bara Sebastian kvar att leva för??????

Är det så som skyddsängel så måste man gå igenom ett dödsfall. Hade jag då tur att inte Gud tog min Sebastian ifrån mig när han blev överkörd, men jag var tvungen att förlora ngn som betydde så mycket för mig, så han tog min älskade Roine istället. Då hade ju Roine otur att ha träffade mig. För mitt ödet var ju att han skulle dö och inte min son. Shit happens eller?????

Blir jag klok eller blir jag knäpp.?????????????????????????

Skyddsängel jag gärna är, men ge faan i min familj. Hör du det Gudfan.

Jag älskar att lyssna till gruppen Hurts, de är änglar för mig, vacker röst, vacker musik å sen kan man om man vill lyssna på denna sorgliga text, gör inte det om du inte vill få lite mening, låt var musiken flöda igenom rummet. Vi änglar svävar ovanför.

Älskar dig Roine, saknar dig.

Vaknade i natt av att det kändes som du låg bakom min rygg och kramade mig hårt. Jag hade drömt en liten märklig dröm om dig, och jag som aldrig drömmer om dig. Har bara hänt 1 gång sedan du dog och då fick jag bara se dig lite snabbt.

I natt drömde jag att jag träffade ett medium som fick kontakt med dig och när jag blev tillsagd att gå och sätta mig i soffan i drömmen så lade jag mig ner i den. Mediet ropade på mig och sa att nu är han här och då kunde jag inte resa mig upp, ngn kramade mig så hårt och höll mig tillbaka. 

Jag vaknade helt klarvaken och kände samma känsla som i drömmen, att jag blev kramad hårt. Jag stirrade rätt ut och vågade inte vända mig om. Jag kände tydligt dina händer krama mina bröst. Efter ett par minuter släpptes greppet sakta och försvann. Jag började tok grina, det kändes som det var du. Så där som du brukade göra när du ville värma dig bakom min rygg. Jag blev både rädd och glad, men så förtvivlat ledsen när jag insåg att du inte är här hos mig.

Å älskling vad jag saknar dig. Det är så svårt nu. Det är så ensamt. Midsommar utan dig närmar sig med ångest. 1 vecka efter den och sen semester utan dig. Livet suger. Jag har fallit ner i deppträsket och det hårt, jag orkar inte ta mig upp. Jag har ångest, smärta och är tok stressad. Det är så svårt att vara glad, livet känns verkligen hopplöst ut nu. Jag grinar varje kväll, tårarna vill inte sluta rinna.

JÄVLA, JÄVLA CANCER SKIIIIIIIIIIIT. Jag hatar dig jävla cancer. Du tog min älskade i från mig.

Äskar dig - saknar dig.
 

240 dagar utan dig.

Jag saknar dig så otroligt mycket, varje kväll går jag och lägger mig ensam i vår säng.
Livet är tungt nu, saknaden efter dig är jätte jobbig.

Vi har haft studenten på jobbet. 
Lika länge som vi var gifta, har jag jobbat som administratör på skola. Varje år har jag haft en stressig, betygsperiod 1 veckan i juni. Varje år har jag suckat och klagat till dig om dessa betyg, och hur jag stressat och jobbat över. Varje år har vi på studentdagen gått ut och ätit, för att jag skulle slippa laga mat så jag kunde koppla av eftersom jag var helt slut i huvudet.

I år blev det inte alls så. Du finns ju inte att klaga till, jag stressade på utan dig. På morgonen gick jag till jobbet med tunga steg, såg inte alls fram emot firandet och allt pyssel kring det. Efter utspringet och blev jag kvar i Stockholm och följde med kollegorna på after work och åkte hem utan att äta något. I år blev det ingen middag med dig. Jag kom hem till en tom lägenhet. :(

Om 2 veckor är det semester. Som jag skall ha utan dig. Vi som alltid hade den tillsammans. Som vi längtade efter semestern när vi fick vara tillsammans varje timme, varje minut. Nu skall jag vara själv, varje timme, varje minut, ångest, ångest.

När jag tänker på förra året vid den här tiden, var det inte lika roligt att vänta in semestern. Du var sjukskriven och hade 2 behandlingar kvar, det tog ju längre tid för dig att återhämta dig från behandlingarna, och sen gick det åt helvete.
Så det är inte så långt kvar till Augusti och September när du började att dö. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på att det snart har gått 1 år. Hur skall jag orka med årsdagen.

Livet är så tråkigt nu, jag försöker att hålla mig sysselsatt, det är kul ett tag, men när jag kommer hem så finns du ju inte här. Soliga dagar och kvällar får jag sitta själv ute på uteplatsen. Vi som alltid satt ute.

Å min älskling, jag saknar dig så, jag önskar jag kunde dra tillbaka klockan och få träffa dig igen. Jag saknar din röst och dina ögon, din kropp. Jag är så arg och förtvivlad på samma gång. I bland blir jag så förbannad på dig att du gick och dog och lämnade mig ensam kvar här. Jag undrar ofta varför jag skulle drabbas av denna förbannade död och sorg. Vad är det för mening, varför skulle just du dö, varför fick vi inte bli gamla tillsammans?

Livet går vidare, tiden springer fram men hur länge skall denna otroliga smärta finnas kvar, när blir smärtan och sorgen, lättare att bära? Jag gråter och gråter, men det blir inte bättre.

Jag älskar dig - jag saknar dig