Väntrum

240 dagar utan dig.

Jag saknar dig så otroligt mycket, varje kväll går jag och lägger mig ensam i vår säng.
Livet är tungt nu, saknaden efter dig är jätte jobbig.

Vi har haft studenten på jobbet. 
Lika länge som vi var gifta, har jag jobbat som administratör på skola. Varje år har jag haft en stressig, betygsperiod 1 veckan i juni. Varje år har jag suckat och klagat till dig om dessa betyg, och hur jag stressat och jobbat över. Varje år har vi på studentdagen gått ut och ätit, för att jag skulle slippa laga mat så jag kunde koppla av eftersom jag var helt slut i huvudet.

I år blev det inte alls så. Du finns ju inte att klaga till, jag stressade på utan dig. På morgonen gick jag till jobbet med tunga steg, såg inte alls fram emot firandet och allt pyssel kring det. Efter utspringet och blev jag kvar i Stockholm och följde med kollegorna på after work och åkte hem utan att äta något. I år blev det ingen middag med dig. Jag kom hem till en tom lägenhet. :(

Om 2 veckor är det semester. Som jag skall ha utan dig. Vi som alltid hade den tillsammans. Som vi längtade efter semestern när vi fick vara tillsammans varje timme, varje minut. Nu skall jag vara själv, varje timme, varje minut, ångest, ångest.

När jag tänker på förra året vid den här tiden, var det inte lika roligt att vänta in semestern. Du var sjukskriven och hade 2 behandlingar kvar, det tog ju längre tid för dig att återhämta dig från behandlingarna, och sen gick det åt helvete.
Så det är inte så långt kvar till Augusti och September när du började att dö. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på att det snart har gått 1 år. Hur skall jag orka med årsdagen.

Livet är så tråkigt nu, jag försöker att hålla mig sysselsatt, det är kul ett tag, men när jag kommer hem så finns du ju inte här. Soliga dagar och kvällar får jag sitta själv ute på uteplatsen. Vi som alltid satt ute.

Å min älskling, jag saknar dig så, jag önskar jag kunde dra tillbaka klockan och få träffa dig igen. Jag saknar din röst och dina ögon, din kropp. Jag är så arg och förtvivlad på samma gång. I bland blir jag så förbannad på dig att du gick och dog och lämnade mig ensam kvar här. Jag undrar ofta varför jag skulle drabbas av denna förbannade död och sorg. Vad är det för mening, varför skulle just du dö, varför fick vi inte bli gamla tillsammans?

Livet går vidare, tiden springer fram men hur länge skall denna otroliga smärta finnas kvar, när blir smärtan och sorgen, lättare att bära? Jag gråter och gråter, men det blir inte bättre.

Jag älskar dig - jag saknar dig