Väntrum

julskyltning, glögg och Nelly fyllde 4 år. Julen närmar sig med stormsteg. Jag älskar Julen och det gjorde du med.
Du såg alltid fram emot glöggen, pepparkakorna och alla värmeljusen. Du älskade när jag började pynta och du tyckte alltid att det blev så fint. Jag älskar att gå och titta i alla affärer om hur julpyntet skall se ut i år. Läser tidningar om hur man skall inreda mm. Förra julen bestämde vi att nästa jul skall vi ha en vit jul hemma. Vita gardiner, bara vitt julpynt och vita ljus. Vitt, vitt, vitt överallt. 

Men nu skiter jag i det. Det är inget kul längre, jag älskar inte julen i år, när du inte är här. Jag har tagit fram adventsljusstaken, och satt upp stjärnorna i fönstren och funderar starkt på att så får det va och så får det bli till jul, det blir nog ingen gran och jag orkar inte plocka fram tomtarna. Julbaket struntar jag nog också i. Det kommer att bli en helvetisk tung jul. Jag har bestämt att vara hemma, Sebban och Alex kommer. Troligen mamma också. Jag orkar inte åka ngn stans, jag vill också kunna sätta ett ljus till dig på din gravplats på julafton.

Jag var till begravningsbyrån i dag och beställde din sten, och du kommer troligen tillbaka från kremeringen nästa vecka, så vi kommer nog att urnsätta dig veckan före jul. Det är så synd att inte stenen kommer att vara på plats då, det är för kallt och det är för mycket snö, så den kommer nog inte upp förrän till våren. Jag funderar på om jag kan be ngn att göra ett träkors som vi kan sätta dit, så vi hittar till din snöiga plats.

Begravningsbubblan har spruckigt, jag har känt mig ganska lugn och fridfull, och kunnat konstatera att du är borta. Men sorgen fullkomligt överaskade mig i söndagsnatt, den kom över mig med en sån smärta, jag bara grät och somnade inte förrän vid 4 tiden. Jag saknar dig så oändligt mycket. Jag hatar den tomma delen i sängen, Jag saknar dina armar omkring mig. Jag saknar din närvaro, din röst och ditt underbara leende, ditt vackar ansikte. Jag vill så gärna pussa, kyssa och krama dig och som vi så ofta gjorde, älska med varandra. Det gör så ont, det smärtar så. Det är så ofattbart att du inte skall finnas mer. Jag fattar inte hur jag skall orka leva vidare.

Saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?

Älskar dig, saknar dig.

var i Torsdags 25 nov kl 13.30.



Roine, det var så otroligt vackert men samtidigt så otroligt smärtsamt och hemskt.

Det blev precis som jag ville ha det, att alla skulle säga att det var den vackraste begravning som man har varit på. Ett ljust och varmt minne att ta med sig. Vackra låtar och duktiga Frida som spelade så vackert på sin fiol.

Jag är så glad att jag kunde ge till dig det sista vackra. Jag hoppas att du var där, jag är rätt säker på att du var det. Jag var så otroligt nervös, hjärtat bulltade så jag trodde det skulle hoppa ur kroppen. Men när jag tittade på ditt kort på kistan så blev jag lugn och nästan hörde dig säga, det här kommer att gå bra, jag finns här med dig.

Alla var så ledsna, när vi skulle gå fram och säga farväl, fullkomligt bröt jag ihop. Jag såg dig framför mig hur du låg där under locket, så vacker men så död. Att inte jag inte kunde få krama dig var outhärdligt. Jag saknade dig då så jätte mycket. Jag ville ju att du skulle vara hos mig, levande.

Såg du blomman från mig? Den låg till höger om hjärtat. Såg du att den såg nästa lika ut som bröllopsbuketten. Jag hade bara bytt ut det gröna mot brudslöja. Efter minnesstunden hämtade jag blomman och gick upp och lade den på din plats på kyrkogården. Jag har lämnat in våra ringar till guldsmeden, de hade gjort ett guldhjärta av våra ringar, som ett hängsmycke. Mina ringar bildar ett stort hjärta och innanför är din ring också som ett hjärta. Såg du att jag hade det på mig. Det är så himla vackert med, alla graveringar kvar. Jag höll i det när Per läste fader vår och tänkte på hur mycket jag älskar dig och att begravningen är som ett själsligt giftermål.

Det var rätt svårt att hitta din gravplats, för du hade ju beställt så mycket snö. Men jag är rätt säker på att jag lade den på rätt plats. Din gravgranne har fått en sten och de hade skottat fram till den för urnsättning, så då visste jag på ett ungefär var din plats är.
Jag skall prata med begravningsbyrån på måndag, så vi får beställa en sten till dig. Jag har hittat en jätte vacker sten som vi troligen kommer att beställa. Jag undrar bara om vi hinner få den på plats innan du kommer tillbaka från kremeringen.

Jag känner mig rätt fridfull nu efter begravningen, och är inte så jätte ledsen i dag. Nu har jag inget att oroa mig för längre, datumet för begravningen har varit som ett tungt ok att bära och jag har bävat för den.

Jag tänker på dig varje minut och undrar hur du har det.

Jag älskar dig och saknar dig.

Du är så vacker min älskade. Att aldrig mer få se dig, gör så ont. Jag kommer aldrig mer att älska, som jag älskar dig.



Älskar dig, saknar dig

Hade någon frågat mig i augusti vilken dag som var min favoritdag skulle jag sagt fredag. Då har man hela helgen framförsig. Äntligen får Roine och jag vara tillsammans utan att gå till jobbet. Roine och jag som de flesta lyckliga människor ha fredagsmys. Börja kvällen med en grogg, laga god mat och dricka något gott vin, öl för Roine eftersom han inte gillade vin. Efter middagen titta på Dobidoo, Roines favoritprogram på tv, ta en grogg eller 2, gå och lägga sig, sova eller älska och ha hela lördag och söndag tillsammans.

Nu är helgen skit. Jag hatar fredagkväll, ångesten är ett faktum när jag vaknar på fredag morgon. Nej skriker jag inom mig, jag vill inte ha fredag, jag vill inte ha ngn jävla helg. Jag tänker hur jag skall överleva denna helg, kan mamma, syrran, Sebban komma hit så jag slipper vara ensam. Jag måste ha folk omkring mig, men inser ju varje timme på helgen att det är ju Roine som jag vill vara med och ingen annan.

Å gud Roine vad jag saknar dig, mitt hjärta går snart i tu. Hur skall jag överleva detta helvete. Jag tittade i din garderob i lördags och hittade mina favorit kalsingar som jag tyckte att du var så ursexig i. Du vet de blåa boxershortsen som du inte gillade, men som jag älskade. Jag tog fram dem, lade dem på sängen försökte minnas dig i dem. Hoppades att när jag öppnar ögonen så finns du där. Men de ligger bara där tomma, ingen Roine som fyller ut dem. Jag inser att jag aldrig mer kommer att se dig i dem igen. Jag fullkomligt bröt i hop, du kanske hörde mig när jag skrek ut min smärta.
 
VARFÖÖÖÖÖR ROINE, varför skulle du dö. Varför skulle du lämna mig, hur kunde du lämna mig kvar på detta jävla jordeliv. Varför skall jag gå igenom detta helvete. Varför kunde inte jag få fortsätta vara lycklig. Vad har jag gjort för fel, vad har jag gjort för att förtjäna detta. Kan du fråga Gud och återkomma till mig om svar är du snäll. Bara så att jag förstår av ngn jävla anledning så har detta en mening.

Det är så jävla orättvist. Jag tycker endå, att jag som har gått igenom så mycket i mitt liv, kunde väl endå ha fått behålla dig. Men nejdå jag skall fortsätta lida.

Tårarna vill inte sluta att rinna.

Jag älskar dig, jag saknar dig.

Jag hittade en så underbart vacker sång av Åsa Jinder på Spotify i dag, den träffade mig rätt i hjärtat när jag lyssnade till den och jag bestämde mig direkt att vi skall spela den på Roines begravning den 25 november.

Ödet valde dig  - Åsa Jinder

Jag höll dig i min famn
Just innan du försvann
Du log mot mig och sa
Jag kommer snart tillbaks

Men ödet valde dig
Och tog dig bort från mig
Min gud vad har jag gjort för fel

Mitt barn nu är du fri
Det kostade ditt liv
Den vackraste var du
Är du i himlen nu
Du lämnade vår jord
All tröst är tomma ord
För smärtan som jag har
Den stannar kvar

Trots att det känns så svårt
Så döljer jag min gråt
och lär mig att förstå
att jag dig inte når

I tomheten ibland
Jag räcker ut min hand
Och ropar efter dig endå

Mitt barn nu är du fri
Det kostade ditt liv
Den vackraste var du
Är du i himlen nu
Du lämnade vår jord
All tröst är tomma ord
För smärtan som jag har
Den stannar kvar

I dag är det 1 månad sedan min älskade Roine lämnade livet och lämnade mig kvar.

Älskade Roine! Jag saknar dig så otroligt mycket.

Jag älskar dig

Jag väntar och väntar. Var är du någonstans? Vi är på 2 olika ställen, jag är i livet, du i döden. Dörren till dödensrike är stängd och som jag kan inte se igenom, jag kan inte ens tjuvkika. Vad gör du nu? undrar jag, tänker du lika mycket på mig som jag på dig? Saknar du mig? Gör det lika ont i dig som i mig? Ser du mig, hör du mig? Försöker du ta i mig, krama mig? Finns du hos mig?

Tiden går så otroligt sakta, det känns som dygnen är dubbelt så långa. Jag går omkring som ett vakum och väntar och väntar. Jag blir tokig.

Innan du dog så gick tiden så fort, det gick så fort när du tog dina sista andetag. Det gick så fort när du blev sämre, 1 och en halv månad fick vi innan du dog. Vad var det som hände, varför orkade inte din kropp med längre?

Jävla cancerskit, jävla parasitsjukdom som tuggade förnöjt på dig. Det känns så otroligt jobbigt att veta när du dog så levde cancern ett tag till, den överlevde dig.

När vi var och tog farväl av dig, så såg du så fridfull ut, du var så vacker. Du såg ut precis som du gjorde innan du fick cancern. Inget spår fanns kvar. Jag är så glad att du slipper skiten nu. Men jag är så ledsen att jag inte får vara med dig där du är nu. Jag sa till Erik från begravningsbyrån att du måste nog vara det vackraste lik som skådats.
Jag hade lite panik innan jag skulle se dig. Men Erik berättade hur det skulle vara och hur du såg ut, så när han öppnade dörren in till din kista, så kändes det som du var där och ropade på mig.
Jag är så himla glad att jag var till dig och såg dig en sista gång. Barnen var också glada, det hade först bestämt att inte se dig, men när de hörde mig säga att vad vacker han är så kom de också in.

Jag har hittat en jätte vacker plats till dig på kyrkogården. Din plats ligger bredvid minneslunden, och det finns ett vattenfall bredvid där du skall ligga. Du vet ju hur mycket jag tycker om porlande vatten. Då kan jag sitta där hos dig och lyssna på vattnet och minnas dig. Dessutom kände jag att det var bra att platsen låg nära minneslunden, då det alltid är ngn som kommer förbi och du har lite att titta på och det alltid brinner ljus för någon där. Du älskar ju ljus. 

Jag hoppas att du följde med dit i lördags, på Alla helgona dagen. Det var så ledsamt att se ditt namn på skylten där du skall ligga. Vi satte dit ljus och ett mosshjärta till dig och grät för dig.
Det skall bli skönt när du kommer tillbaka och vi kan urnsätta dig, så det blir på riktigt att du finns där.

Vi var till kyrkan i söndags, på högmässan, Per höll i predikan, det var jätte fint. Han pratade om döda själar och sorgen som vi som är kvar har. Jag kunde inte hålla tårarna borta. Det kändes som det var riktat till mig.
Efter en liten cermoni, ropade han upp ditt namn och de tände ett ljus för dig. Jag fick panik när jag hörde ditt namn.
Det är konstigt, jag som inte alls är kristen och inte besöker kyrkan ofta, så känner jag att det blir liksom lite lättare att vara i kyrkan, det känns som jag kommer närmare dig.

Jag saknar dig, jag älskar dig.

Å Roine vad jag saknar dig. Det gör så ont, jag vill ha tillbaka dig. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill gå till jobbet, prata med dig vid 10, komma hem, göra middag, prata om dagen som varit, fråga hur du har haft det. Gå och lägga sig, kanske du tittar på en fotbollsmatch, jag ligger bredvid och vill att du skall killa mig. Pussa godnatt och vi ses i morgon. Så vill jag ha det igen, jag vill inte ha det så här, en tom säng, ingen att krama, ingen att prata med, ingen att äta middag med.

Varje morgon vaknar jag och skriker inombords NEJ. Det är inte sant, jag vill inte att det skall vara sant.

Jag saknar dig, jag älskar dig.