1 advent...
julskyltning, glögg och Nelly fyllde 4 år. Julen närmar sig med stormsteg. Jag älskar Julen och det gjorde du med.
Du såg alltid fram emot glöggen, pepparkakorna och alla värmeljusen. Du älskade när jag började pynta och du tyckte alltid att det blev så fint. Jag älskar att gå och titta i alla affärer om hur julpyntet skall se ut i år. Läser tidningar om hur man skall inreda mm. Förra julen bestämde vi att nästa jul skall vi ha en vit jul hemma. Vita gardiner, bara vitt julpynt och vita ljus. Vitt, vitt, vitt överallt.
Men nu skiter jag i det. Det är inget kul längre, jag älskar inte julen i år, när du inte är här. Jag har tagit fram adventsljusstaken, och satt upp stjärnorna i fönstren och funderar starkt på att så får det va och så får det bli till jul, det blir nog ingen gran och jag orkar inte plocka fram tomtarna. Julbaket struntar jag nog också i. Det kommer att bli en helvetisk tung jul. Jag har bestämt att vara hemma, Sebban och Alex kommer. Troligen mamma också. Jag orkar inte åka ngn stans, jag vill också kunna sätta ett ljus till dig på din gravplats på julafton.
Jag var till begravningsbyrån i dag och beställde din sten, och du kommer troligen tillbaka från kremeringen nästa vecka, så vi kommer nog att urnsätta dig veckan före jul. Det är så synd att inte stenen kommer att vara på plats då, det är för kallt och det är för mycket snö, så den kommer nog inte upp förrän till våren. Jag funderar på om jag kan be ngn att göra ett träkors som vi kan sätta dit, så vi hittar till din snöiga plats.
Begravningsbubblan har spruckigt, jag har känt mig ganska lugn och fridfull, och kunnat konstatera att du är borta. Men sorgen fullkomligt överaskade mig i söndagsnatt, den kom över mig med en sån smärta, jag bara grät och somnade inte förrän vid 4 tiden. Jag saknar dig så oändligt mycket. Jag hatar den tomma delen i sängen, Jag saknar dina armar omkring mig. Jag saknar din närvaro, din röst och ditt underbara leende, ditt vackar ansikte. Jag vill så gärna pussa, kyssa och krama dig och som vi så ofta gjorde, älska med varandra. Det gör så ont, det smärtar så. Det är så ofattbart att du inte skall finnas mer. Jag fattar inte hur jag skall orka leva vidare.
Saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?
Älskar dig, saknar dig.
Du såg alltid fram emot glöggen, pepparkakorna och alla värmeljusen. Du älskade när jag började pynta och du tyckte alltid att det blev så fint. Jag älskar att gå och titta i alla affärer om hur julpyntet skall se ut i år. Läser tidningar om hur man skall inreda mm. Förra julen bestämde vi att nästa jul skall vi ha en vit jul hemma. Vita gardiner, bara vitt julpynt och vita ljus. Vitt, vitt, vitt överallt.
Men nu skiter jag i det. Det är inget kul längre, jag älskar inte julen i år, när du inte är här. Jag har tagit fram adventsljusstaken, och satt upp stjärnorna i fönstren och funderar starkt på att så får det va och så får det bli till jul, det blir nog ingen gran och jag orkar inte plocka fram tomtarna. Julbaket struntar jag nog också i. Det kommer att bli en helvetisk tung jul. Jag har bestämt att vara hemma, Sebban och Alex kommer. Troligen mamma också. Jag orkar inte åka ngn stans, jag vill också kunna sätta ett ljus till dig på din gravplats på julafton.
Jag var till begravningsbyrån i dag och beställde din sten, och du kommer troligen tillbaka från kremeringen nästa vecka, så vi kommer nog att urnsätta dig veckan före jul. Det är så synd att inte stenen kommer att vara på plats då, det är för kallt och det är för mycket snö, så den kommer nog inte upp förrän till våren. Jag funderar på om jag kan be ngn att göra ett träkors som vi kan sätta dit, så vi hittar till din snöiga plats.
Begravningsbubblan har spruckigt, jag har känt mig ganska lugn och fridfull, och kunnat konstatera att du är borta. Men sorgen fullkomligt överaskade mig i söndagsnatt, den kom över mig med en sån smärta, jag bara grät och somnade inte förrän vid 4 tiden. Jag saknar dig så oändligt mycket. Jag hatar den tomma delen i sängen, Jag saknar dina armar omkring mig. Jag saknar din närvaro, din röst och ditt underbara leende, ditt vackar ansikte. Jag vill så gärna pussa, kyssa och krama dig och som vi så ofta gjorde, älska med varandra. Det gör så ont, det smärtar så. Det är så ofattbart att du inte skall finnas mer. Jag fattar inte hur jag skall orka leva vidare.
Saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?
Älskar dig, saknar dig.
Kommentarer
Postat av: Helena
Så sorligt men vackert du skriver..så nyss det hela verkar ha hänt..det gjorde ont i hjärtat på mig när du skrev om julen utan din man..hur går man vidare? Tar man en minut, timme eller en dag i taget..?
Hälsningar
Helena som hittade din hemsida
Postat av: Monica
Hej Helena
Tack för din kommentar, Roine dog för snart 2 månader sedan. Han fick beskedet obotlig lungcancer i februari 2010. Jag frågar mig också hur går man vidare. Jag tänker på honom varje dag. I bland varje minut, ibland kan det ta ett par timmar. Jag somnar och vaknar med honom i mina tankar. Det är lättare att inte vara hemma, hemma påminner allt om honom.Julen som närmar sig känns fruktansvärd,julsånger är inget kul alls. Så det är rätt kämpigt att gå in i klädesaffärer.
Monica
Trackback
