Väntrum

När han kom till dig, jag bad honom göra det, å hälsa dig att jag älskar dig och saknar dig jätte mycket.

Den 25 september kl 16.45 dog din pappa. Jag kom dit kl 5, jag hann inte dit, en kvart före dog han, och han dog ensam, men jag tror att han ville det. Jag hade på fredagen redan pratat med honom, och sagt att han måste hälsa till dig, han lovade att han skulle göra det. Jag satt hos honom en timme, pratade lite och mindes. Minnena sköljde över mig som en tsunami, jag tittade på honom, han hade samma gulaktiga färg i ansiktet som du hade när du dog. Skrämmande lika.

Jag känner frid.

Jag pratade med min kurator på tisdagen och hon frågade om jag hann säga hej då till dig, men det hann jag ju inte, du fick ju den där medicinen som torkar ut lungorna så du kunde andas lättare, och då sov du hela tiden, jag sa att du kramade mina fingrar när det var dags och att jag smekte din kind. Men jag sa ju aldrig hej då. Vi hann ju aldrig ta farväl av varandra. Jag sa ju aldrig till dig innan du somnade, jag älskar dig och jag kommer att sakna dig jätte mycket. Du sa inte heller jag älskar dig till mig, vi liksom hann inte göra det innan du somnade.

Kanske det var därför jag så gärna ville vara med Arvid när han dog, så jag kunde säga till honom hej då och be honom hälsa och att du kanske var där och jag kunde säga i mitt huvud till dig, hej då älskling, jag älskar dig och saknar dig.

Jag åkte till graven efter att jag lämnade kvar Arvid på sjukhuset, tände ett ljus för honom och ett ljus till dig som jag gjort varje vecka sedan du begravdes.

Det kom 2 harar hoppandes fram till mig vid din grav, var det du och Arvid?

Roine jag saknar dig så mycket. Jag saknar din röst, dina ögon, ditt leende, jag saknar allt med dig.
Sorgen är inte lika tung, jag har klafsat mig ur sorgeträsket, men jag tänker på dig varje dag.

Hälsa Arvid och tacka att jag fick vara hos honom de sista dagarna.

Älskar dig - Saknar dig.

För nästan ett år sedan, skrev jag mitt första inlägg på denna blogg. Jag kände att jag var tvungen att få ut all min ångest och förtvivlan, så jag tänkte att jag skulle starta upp en blogg och börja skriva om mitt väntrum, som jag ville kalla det för att jag kände att jag satt i ett väntrum mellan liv och död. Varje dag närmade du dig döden och jag hade sån panik och ångest.

Nu sitter jag i ett nytt väntrum, men nu väntar jag på din pappa, han ligger på samma sjukhus som du låg på, dock ej samma sal och det är skönt, och svävar nu mellan liv och död, vi har börjat vaka över honom. Han kan vara död i dag, i morgon eller nästa vecka, ingen vet men han är mycket sjuk.

Det känns så absurbt att jag, snart ett år efter din sjukdom och död sitter igen på sjukhuset och vakar över din pappa, så som jag gjorde med dig. Jag tittar på honom och han är så liten och ligger mest och sover. Han sover med öppen mun och ansiktet är härjat av cancern som har ökat farten med att äta upp honom.

Roine, han är så lik dig så jag blir tokig, ni har samma utryck i ansiktet, samma form, samma hår, han är lite mer fårad och har fläckar i ansiktet efter åldern han är ju endå 90 år, men ni är så lika. Jag far fram som en raket i minnen, dom rasar över mig som en tsunami. Jag var fullständigt livrädd att åka ner till sjukhuset, visste inte om jag skulle klara av det men i går kväll när jag var där så känndes det så fridfullt, jag vill vara med honom när han går över till din sida, för du kan ju inte vara närmare mig än så, för jag är säker på att du är hos mig, och honom och att du vakar med oss.

Jag hoppas så att du kan försöka krama mig så jag får känna att du finns där. Jag hoppas att du har den förmågan.

Jag älskar dig, jag saknar dig så jätte mycket.

Nu skall jag duscha och sen åka till honom.