Väntrum

För nästan ett år sedan, skrev jag mitt första inlägg på denna blogg. Jag kände att jag var tvungen att få ut all min ångest och förtvivlan, så jag tänkte att jag skulle starta upp en blogg och börja skriva om mitt väntrum, som jag ville kalla det för att jag kände att jag satt i ett väntrum mellan liv och död. Varje dag närmade du dig döden och jag hade sån panik och ångest.

Nu sitter jag i ett nytt väntrum, men nu väntar jag på din pappa, han ligger på samma sjukhus som du låg på, dock ej samma sal och det är skönt, och svävar nu mellan liv och död, vi har börjat vaka över honom. Han kan vara död i dag, i morgon eller nästa vecka, ingen vet men han är mycket sjuk.

Det känns så absurbt att jag, snart ett år efter din sjukdom och död sitter igen på sjukhuset och vakar över din pappa, så som jag gjorde med dig. Jag tittar på honom och han är så liten och ligger mest och sover. Han sover med öppen mun och ansiktet är härjat av cancern som har ökat farten med att äta upp honom.

Roine, han är så lik dig så jag blir tokig, ni har samma utryck i ansiktet, samma form, samma hår, han är lite mer fårad och har fläckar i ansiktet efter åldern han är ju endå 90 år, men ni är så lika. Jag far fram som en raket i minnen, dom rasar över mig som en tsunami. Jag var fullständigt livrädd att åka ner till sjukhuset, visste inte om jag skulle klara av det men i går kväll när jag var där så känndes det så fridfullt, jag vill vara med honom när han går över till din sida, för du kan ju inte vara närmare mig än så, för jag är säker på att du är hos mig, och honom och att du vakar med oss.

Jag hoppas så att du kan försöka krama mig så jag får känna att du finns där. Jag hoppas att du har den förmågan.

Jag älskar dig, jag saknar dig så jätte mycket.

Nu skall jag duscha och sen åka till honom.