16 oktober 2011 - 1 år

Thumbnail


kl 06.35, 16 oktober 2010, tog du ditt sista andetag. kl 11 åkte jag hem i ett vakum och fattade inte att du hade dött. 1 år har jag levt utan dig. 1 år har jag somnat utan dig, 1 år har jag bott i vår nya lägenhet utan dig. 1 år av outhärdlig sorg och saknad.

Jag var upp till graven kl 06.15 i morse och satte dit 19 st ljus, 1 år för varje år vi var tillsammans och formade ett hjärta.

Sen stod jag 1 timme och lyssnade på låtarna som vi spelade på begravningen och grät.

Jag har överlevt detta helvetiska sorgeår och i morgon går det över till år nummer 2 som jag hoppas blir lite lättare och att jag får lite frid i mitt hjärta, jag hoppas jag inte dyker ner så ofta och hårt i sorgeträsket och när jag gör det inte blir kvar så länge, att jag orkar ta mig upp och leva vidare i saknad och sorg men att det inte gör så djävla ont som det gjort under året.

Kl 13.30 träffades vi alla, Carro, barnen, Andreas, Sebastian och Alex och mindes dig med blommor och ljus. Efteråt gick vi och fikade. Det kändes bra och fint att ha alla omkring mig, vi har ju alla våra egna minnen av dig och dödsdagen. Jag hoppas det blir lite av tradition att vi träffas varje årsdag.

Carro, barnen, Andreas följde med mig hem och vi tittade på vår bröllops film och vår bröllopsresa. Det känns så bra och se dig levande och höra din röst. Ju mer jag tittar på filmen ju mer går mina minnen av dig från sjukhussängen till dig som levande och glad. Det känns på något märkligt sätt rofyllt att se dig. Det smärtar inte så mycket som jag trodde, jag blir glad istället.

Tack älskade Roine för våra år tillsammans och jag blir så glad att jag på filmen ser hur lyckliga vi var att gifta oss.

På onsdag är det din pappas begravning. Jag bävar.

Älskar dig - Saknar dig.


14 oktober 2011

I dag ett år sedan jag startade denna blogg, för att jag visste inte hur jag skulle få ur mig all ångest, oro och tankar. Jag tänkte detta kanske hjälper mig att orka vidare som anhörig till en svårt cancer sjuk make. Jag kallade bloggen först för Dödens väntrum, det kändes verkligen som att sitta i ett väntrum och titta på 2 dörrar, en dörr till livet en dörr till döden. Jag såg ut men ingen såg in, jag var ensam och förtvivlad.

2 dagar senare dog du och när jag orkade skriva mitt andra inlägg bytte jag namnet till Väntrum, för jag satt ju inte längre i dödens väntrum, jag hade ju öppnat den dörren, jag hade ju hållit döden i handen när du lämnade livet. Jag hade lyft lite på skynket och tittat döden i vitögat å jag hamnde i ett nytt väntrum, ett väntrum där jag skulle försöka hantera sorg, tårar, längtan, ilska, livet, depp, sorgträsk, glädje, arbete, gamla vänner, nya vänner, bonus mormor, födelsedagar, jul, midsommar, semester, framtid.

Det har varit ett tufft år, jag åker berg och dalbana i känslor, jag har klafsat runt i deppträsket, jag har varit glad, jag har rest, jag har försökt leva livet utan dig. Det har varken varit roligt eller enkelt. Men jag har varit tvungen.

Jag måste leva vidare även om det är tungt, och jag vägrar att deppa ihop.

Älskar dig - saknar dig.



RSS 2.0