Väntrum

kl 06.35, 16 oktober 2010, tog du ditt sista andetag. kl 11 åkte jag hem i ett vakum och fattade inte att du hade dött. 1 år har jag levt utan dig. 1 år har jag somnat utan dig, 1 år har jag bott i vår nya lägenhet utan dig. 1 år av outhärdlig sorg och saknad.

Jag var upp till graven kl 06.15 i morse och satte dit 19 st ljus, 1 år för varje år vi var tillsammans och formade ett hjärta.

Sen stod jag 1 timme och lyssnade på låtarna som vi spelade på begravningen och grät.

Jag har överlevt detta helvetiska sorgeår och i morgon går det över till år nummer 2 som jag hoppas blir lite lättare och att jag får lite frid i mitt hjärta, jag hoppas jag inte dyker ner så ofta och hårt i sorgeträsket och när jag gör det inte blir kvar så länge, att jag orkar ta mig upp och leva vidare i saknad och sorg men att det inte gör så djävla ont som det gjort under året.

Kl 13.30 träffades vi alla, Carro, barnen, Andreas, Sebastian och Alex och mindes dig med blommor och ljus. Efteråt gick vi och fikade. Det kändes bra och fint att ha alla omkring mig, vi har ju alla våra egna minnen av dig och dödsdagen. Jag hoppas det blir lite av tradition att vi träffas varje årsdag.

Carro, barnen, Andreas följde med mig hem och vi tittade på vår bröllops film och vår bröllopsresa. Det känns så bra och se dig levande och höra din röst. Ju mer jag tittar på filmen ju mer går mina minnen av dig från sjukhussängen till dig som levande och glad. Det känns på något märkligt sätt rofyllt att se dig. Det smärtar inte så mycket som jag trodde, jag blir glad istället.

Tack älskade Roine för våra år tillsammans och jag blir så glad att jag på filmen ser hur lyckliga vi var att gifta oss.

På onsdag är det din pappas begravning. Jag bävar.

Älskar dig - Saknar dig.