Fyra
Förut var vi fyra. Du, jag, kärleken och lyckan.
Nu är vi också fyra. Jag, ensamheten, hatet och smärtan.
Jag saknar dig nåt så fruktansvärt mycket, tårarna vill aldig sluta rinna.
Vad är det för mening med detta liv ??????????????????????
Älskar dig tills jag dör
Jag saknar dig :(
Jag mår skit och jag saknar dig något så förskräckligt. Det känns som sorgen sköljer över mig som en tsunamivåg. Det går inte att hejda, sorgen tar tag i mig med en sån kraft att jag inte fattar vad som händer. Tårarna rinner, magen gör ont, ångesten är ett faktum. Sorgeträsket är vidöppet, och jag är på väg att ramla ner i gropen. Jag vill inte, men jag bara halkar omkring och kan inte hitta fotfästet. Jag som trodde i min enfald att det var över, att den värsta sorgen var borta, men nu är den ju här igen. Jag som mått så bra en tid. Är det så här det är, är det så här det kommer att vara, berg och dalbana med sorgen.
I går var jag till återvinningsstationen och kastade dina kläder och det var så hemskt, jag grät som en tok, killen som jobbade där stirrade på mig när jag kastade säck efter säck och jag grinade i kapp. Det var som att gå på din begravning igen. Jag kastade en del av mina gamla kläder som har blivit för stora, så dina och mina kläder kommer att brinna ihop.
Jag saknar din röst, dina ögon, dina kramar, dina pussar, dina smekningar, ditt killande på min fot, ditt killande på min rygg. Jag saknar dig framför mig vid matbordet, vid tv, jag saknar när du hela tiden skulle titta på fotbollen, detta eviga skrän ljud från TV:n då hatade jag det, nu saknar jag det. JAG SAKNAR ALLT MED DIG.
Jag vill att du kommer tillbaka NU.
SNÄLLA
Det gör så djävla ont.
Älskar dig för resten av mitt liv.
16 maj - 7 månader i morgon
Min älskade, livet rusar på. Livet har förändrats, i 7 månader har jag levt utan dig, och det känns så otroligt konstigt. Att leva med dig var en självklarhet. Jag var så säker på att vi skulle leva till pension och ålderdom tillsammans. Men det blev ju inte så, att du inte skulle få fortsätta livsresan med mig. För 7 månader sedan hade jag i dag, nu kl 17.35 pratat sköterskan om att din kropp hade slutat fungera och det var bara timmar kvar av ditt liv. Ett par futtiga timmar kvar, av dina 51 år.
Nu skulle det ta slut. Du skulle inte leva längre, inte vara sjuk, inte bli frisk, inte prata, inte skratta, inte se, inte höra, inte röra på dig längre. Du skulle snart vara död. Jag fattade inte, jag fattar fortfarande inte. Det känns som du är på en resa och snart skall komma hem. Jag kan fortfarande tänka på jobbet och undra varför du inte ringer vid 10 tiden som du brukade göra.
Livet går vidare, jag lever ett helt annat liv. Det invanda mönstret med dig är borta, jag lever för dagen. Planerar inte så mycket. Jag är glad, jag är ledsen, jag saknar dig inte alls och jag som just nu saknar dig ngt så förskräckligt mycket.
Det känns fortfarande så konstigt att gå till din grav, jag får ingen känsla av att du är där. Jag ser på marken där urnan är nedgrävd att den inte har ngt gräs ännu. Gräset är dött, precis som du.
Det är lite konstigt, för på din gravgrannes urnplats är det fullt med gräs på och han begravdes en vecka tidigare än du.
Varför fick du så kort tid att leva? man brukar ju säga att när man fyller 50 har man halva livet kvar, men du fick bara den ena halvan. Jag hade så gärna se dig bli gammal och undrar hur du skulle ha sett ut, om du skulle vara lika vacker som du var nu, om håret hade varit helt vitt, eller om du skulle ha tappat det mesta och ha en flint.
Att få bli gammal tillsammans är verkligen inget som man kan ta med självklarhet. Det är en ynnest, och jag hoppas att de som får och blir det tar vara på den tiden och är rädda om varandra och njuter av livet tillsammans.
Jag är så glad att jag fick leva med dig de 14 åren vi fick tillsammans, och att jag var den som fick vara med dig fram till sista andetaget.
Jag älskar dig och saknar dig.
5 maj - Tills döden skiljer oss åt.
Det är min födelsedag, å jag fyller 45 år. Men det är inte bara min födelsedag utan också vår bröllopsdag. I dag skulle vi fira vår 14 årsdag, och inser nu att det inte var så smart att gifta sig på sin födelsedag. Men när vi bestämde dagen så var det ju så otroligt romantiskt. Jag får nu för alltid på min födelsedag smärtsamt minnas att jag också har min bröllopsdag som jag aldrig mer skall fira med dig, för varje år jag fyller ett år äldre är ytterligare ett år längre bort från dig.
Den 5 maj 1997 gick vi uppför alltaret och lovade varandra trohet och kärlek tills döden skiljer oss åt.
Att döden skulle skilja oss åt redan efter 14 år kunde vi inte ens drömma om. Att jag 14 år senare skulle sitta och titta på kistan som stod på samma plats i kyrkan som vi stod och gav våra löften är helt ofattbart.
Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv, när jag lovade att älska dig för resten av mitt liv.
Jag kunde inte fatta att jag hade sån tur att få träffa min själsfrände och få gifta mig med honom. Jag var absolut tokkär i dig. Jag var så stolt att jag var gift med en så vacker man och som älskade mig lika mycket som jag älskade dig. Jag var så lycklig. Vi åkte direkt efter kyrkan på vår bröllopsresa till Parga i Grekland. Det var den bästa resa jag någonsin gjort.
Nu sitter jag här utan dig och minns. Vi brukade ju alltid prata om resan, hur roligt, tokigt och kärleksfullt det var. Jag sitter här med en klump i halsen och minns det som jag aldrig mer kommer att få uppleva med dig och det gör så djävla ont. Någonstans i förrådet, finns filmen på vårt bröllop och resan, jag undrar om jag orkar leta fram den och titta på den. Om jag orkar titta på levande bilder på dig och höra din röst.
Nu skall jag fira min födelsedag och bröllopsdag utan dig, och det känns för djävligt. Dina barn och barnbarn kommer hit och vi skall äta lite tårta. Jag hoppas att du också kommer.
Min älskling, hur kunde det blir så här och varför. Jävla cancerskit. Jag undrar var du är och hur du har det, tänker du på mig lika mycket som jag tänker på dig.
Jag har lagt rosor på din grav och tänt lite extra ljus.
Jag älskar dig - jag saknar dig