16 maj - 7 månader i morgon

Min älskade, livet rusar på. Livet har förändrats, i 7 månader har jag levt utan dig, och det känns så otroligt konstigt. Att leva med dig var en självklarhet. Jag var så säker på att vi skulle leva till pension och ålderdom tillsammans. Men det blev ju inte så, att du inte skulle få fortsätta livsresan med mig. För 7 månader sedan hade jag i dag, nu kl 17.35 pratat sköterskan om att din kropp hade slutat fungera och det var bara timmar kvar av ditt liv. Ett par futtiga timmar kvar, av dina 51 år.

Nu skulle det ta slut. Du skulle inte leva längre, inte vara sjuk, inte bli frisk, inte prata, inte skratta, inte se, inte höra, inte röra på dig längre. Du skulle snart vara död. Jag fattade inte, jag fattar fortfarande inte. Det känns som du är på en resa och snart skall komma hem. Jag kan fortfarande tänka på jobbet och undra varför du inte ringer vid 10 tiden som du brukade göra.

Livet går vidare, jag lever ett helt annat liv. Det invanda mönstret med dig är borta, jag lever för dagen. Planerar inte så mycket. Jag är glad, jag är ledsen, jag saknar dig inte alls och jag som just nu saknar dig ngt så förskräckligt mycket.

Det känns fortfarande så konstigt att gå till din grav, jag får ingen känsla av att du är där. Jag ser på marken där urnan är nedgrävd att den inte har ngt gräs ännu. Gräset är dött, precis som du.
Det är lite konstigt, för på din gravgrannes urnplats är det fullt med gräs på och han begravdes en vecka tidigare än du.

Varför fick du så kort tid att leva? man brukar ju säga att när man fyller 50 har man halva livet kvar, men du fick bara den ena halvan. Jag hade så gärna se dig bli gammal och undrar hur du skulle ha sett ut, om du skulle vara lika vacker som du var nu, om håret hade varit helt vitt, eller om du skulle ha tappat det mesta och ha en flint.

Att få bli gammal tillsammans är verkligen inget som man kan ta med självklarhet. Det är en ynnest, och jag hoppas att de som får och blir det tar vara på den tiden och är rädda om varandra och njuter av livet tillsammans.

Jag är så glad att jag fick leva med dig de 14 åren vi fick tillsammans, och att jag var den som fick vara med dig fram till sista andetaget.

Jag älskar dig och saknar dig. 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0