29 mars 2010...
1 år sedan du fick domen. Dödlig skivepitelcancer. En bekräftelse på vad vi fått reda på vid första besöket.
4 veckor tidigare, hade vi varit på första besöket på Karolinska, du hade blivit mycket sämre, hade jätte jobbigt att andas. Hostade hela tiden och du kunde inte prata. Jag fick sköta snacket med alla. Jag var riktigt orolig. Du hade blivit så jätte trött. Att bara gå på toaletten var ett företag för dig. När du kom tillbaka till sängen så blev du sittande 20 minuter för att återhämta andan, för att sedan kunna lägga dig ner.
Det var så hemskt att se dig lida så. Jag var så himla orolig. Livrädd att du inte skulle orka andas. Sov oroligt hela nätterna och kollade hur du mådde. Värst var att lämna dig hemma och åka till jobbet. Jag ringde och kollade jämt att du levde.
Sammanbitna åkte vi iväg till Karolinska sjukhuset. Jag sa till dig om det visar sig det värsta och du blir erbjuden ngn studie, snälla ta den då. Du hostade och försökte säga nåt men bara nickade.
Vi träffade överläkaren och han sa att alla prover och röntgen visade tydligt vad det var fel. Å i samma andetag säger, det går inte att göra något åt detta. Du sa till mig senare, att då vart du riktigt rädd.
Men så blev du erbjuden att gå med i en nystartad studie, som du var nr 6 att få. Studien handlade om att du skulle få en tuff cellgiftsbehandling. 3 st gifter skulle sättas in och ta en hel dag för dig att få och du skulle få behandlingen 6 ggr med 3 veckor mellan varje. Han sa att detta är ingen garanti för överlevnad, ingen vet hur det kommer att gå. Men att forskarteamet tror på den mycket. Läkaren frågade om du ville vara med och du tittade på mig och jag nickade och du hostade fram ett, självklart. Vi gick iväg och fick träffa 2 sköterskor som berättade vad det var för studie och du skulle skriva på papper. Det tog 2 timmar, och vi var helt slut i skallen efter det.
Du fick tid för behandling veckan efter påsken, som var tidig förra året.
Den dagen så började mitt liv att vara anhörig till en svårt cancersjuk make. Ett liv med sjukhus, cellgifter, cortison, röntgen och hopp om att detta skulle gå bra och att du skulle få leva ett par år till. Ett liv med att ständigt vara arg. Jag var så arg på allt. På dig, på sjukdomen, på jobbet, på alla som inte förstod vad jag gick igenom.
Självklart visade jag inte dig det, jag var ju tvungen att hålla humöret uppe. Men jag var så arg inombords.
Jag började då också att sörja dig, för jag visste att vi inte skulle få så mycket tid tillsammans. Jag tänkte om du lever 2 år till så får jag vara glad. Men det blev ju bara 7 månader.
Det var jätte jobbigt på jobbet. Jag kände det som ingen förstod hur allvarligt sjuk du var och att jag bara såg svart på allt. Jag skrek inom mig, ni fattar inte han kommer ju att dö. Jag jobbade på och låtsades vara glad.
Livet hade förändrats radikalt, nu när du var så dålig kunde du inte hjälpa till med nått. Jag fick sköta allt själv. Laga mat, diska, tvätta, handla. Vi kunde inte längre går ut, träffa vänner, vi slutade älska. Vårt gamla liv tog slut och det sjuka nya började. Jag tänkte ofta, varför händer detta oss. Varför ska vi gå igenom detta. Varför, varför, varför.
Jag levde som i ett vakum å jag kände mig så ensam. Allt kretsade kring dig och jag undrade ibland varför frågar ingen mig hur jag mår.
Det är ju inte så att man säger till vänner och bekanta, ja Roine är svårt sjuk men jag då. Fråga mig hur jag mår.
Jag kände mig bortglömd. Du gjorde samma sak, inte frågade mig om hur jag mådde. Sakta börjde jag gå upp i vikt. Trösten var att äta.
Jag blir så arg när jag nu tänker tillbaka. Varför frågade inte sjukhuset om jag behövde stöd och tröst. Det är ju inte så enkelt att ta kontakt när man har fullt upp och allt handlar kring cancersjuk make.
Jag är så arg, varför skall jag gå igenom detta helvete. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv med dig igen. Jag vill krama dig igen. Kan du inte komma tillbaka, snälla.
Saknar dig - älskar dig.
4 veckor tidigare, hade vi varit på första besöket på Karolinska, du hade blivit mycket sämre, hade jätte jobbigt att andas. Hostade hela tiden och du kunde inte prata. Jag fick sköta snacket med alla. Jag var riktigt orolig. Du hade blivit så jätte trött. Att bara gå på toaletten var ett företag för dig. När du kom tillbaka till sängen så blev du sittande 20 minuter för att återhämta andan, för att sedan kunna lägga dig ner.
Det var så hemskt att se dig lida så. Jag var så himla orolig. Livrädd att du inte skulle orka andas. Sov oroligt hela nätterna och kollade hur du mådde. Värst var att lämna dig hemma och åka till jobbet. Jag ringde och kollade jämt att du levde.
Sammanbitna åkte vi iväg till Karolinska sjukhuset. Jag sa till dig om det visar sig det värsta och du blir erbjuden ngn studie, snälla ta den då. Du hostade och försökte säga nåt men bara nickade.
Vi träffade överläkaren och han sa att alla prover och röntgen visade tydligt vad det var fel. Å i samma andetag säger, det går inte att göra något åt detta. Du sa till mig senare, att då vart du riktigt rädd.
Men så blev du erbjuden att gå med i en nystartad studie, som du var nr 6 att få. Studien handlade om att du skulle få en tuff cellgiftsbehandling. 3 st gifter skulle sättas in och ta en hel dag för dig att få och du skulle få behandlingen 6 ggr med 3 veckor mellan varje. Han sa att detta är ingen garanti för överlevnad, ingen vet hur det kommer att gå. Men att forskarteamet tror på den mycket. Läkaren frågade om du ville vara med och du tittade på mig och jag nickade och du hostade fram ett, självklart. Vi gick iväg och fick träffa 2 sköterskor som berättade vad det var för studie och du skulle skriva på papper. Det tog 2 timmar, och vi var helt slut i skallen efter det.
Du fick tid för behandling veckan efter påsken, som var tidig förra året.
Den dagen så började mitt liv att vara anhörig till en svårt cancersjuk make. Ett liv med sjukhus, cellgifter, cortison, röntgen och hopp om att detta skulle gå bra och att du skulle få leva ett par år till. Ett liv med att ständigt vara arg. Jag var så arg på allt. På dig, på sjukdomen, på jobbet, på alla som inte förstod vad jag gick igenom.
Självklart visade jag inte dig det, jag var ju tvungen att hålla humöret uppe. Men jag var så arg inombords.
Jag började då också att sörja dig, för jag visste att vi inte skulle få så mycket tid tillsammans. Jag tänkte om du lever 2 år till så får jag vara glad. Men det blev ju bara 7 månader.
Det var jätte jobbigt på jobbet. Jag kände det som ingen förstod hur allvarligt sjuk du var och att jag bara såg svart på allt. Jag skrek inom mig, ni fattar inte han kommer ju att dö. Jag jobbade på och låtsades vara glad.
Livet hade förändrats radikalt, nu när du var så dålig kunde du inte hjälpa till med nått. Jag fick sköta allt själv. Laga mat, diska, tvätta, handla. Vi kunde inte längre går ut, träffa vänner, vi slutade älska. Vårt gamla liv tog slut och det sjuka nya började. Jag tänkte ofta, varför händer detta oss. Varför ska vi gå igenom detta. Varför, varför, varför.
Jag levde som i ett vakum å jag kände mig så ensam. Allt kretsade kring dig och jag undrade ibland varför frågar ingen mig hur jag mår.
Det är ju inte så att man säger till vänner och bekanta, ja Roine är svårt sjuk men jag då. Fråga mig hur jag mår.
Jag kände mig bortglömd. Du gjorde samma sak, inte frågade mig om hur jag mådde. Sakta börjde jag gå upp i vikt. Trösten var att äta.
Jag blir så arg när jag nu tänker tillbaka. Varför frågade inte sjukhuset om jag behövde stöd och tröst. Det är ju inte så enkelt att ta kontakt när man har fullt upp och allt handlar kring cancersjuk make.
Jag är så arg, varför skall jag gå igenom detta helvete. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv med dig igen. Jag vill krama dig igen. Kan du inte komma tillbaka, snälla.
Saknar dig - älskar dig.
5 månader, 1 månad
I dag har du varit död i 5 månader och Kevin ditt barnbarn, levt 1 månad. Jag var och hälsade på i dag. En jätte söt liten kille som verkar trivas i min famn, han somnade gott där, med handen knutet runt guldhjärtat som jag lät göra av våra ringar. Jag får sån känsla av att det är du, önsketänkande, men han är rätt lik dig faktiskt, han gör lite miner som påminner om dig. :-)
Det är ju så ofattbart att du inte kommer att träffa honom.
Jag saknar dig så mycket. Jag tänker mycket på dig. Mest tänker jag på den sista tiden när du låg på sjukhuset och när du dog. Jag tänker mycket på de sista 5 minuterna. Maktlösheten att inte kunna göra nåt och känslan av att vara så nära döden, men endå så långt borta. Jag har tänkt mycket på det, att jag kände i min kropp döden, jag fick glutta lite på skynket och känna den. Du var där och sen var du inte där längre. Sista andetaget, lungt och fint och sen borta. Kroppen kvar men inte du. Det är så svårt att förstå. Jag tittar ofta på kortet som jag tog efter du hade dött. Jag är så glad att jag fotade, det hjälper mig att förstå lite bättre, att du aldrig kommer tillbaka.
Jag har rensat ut din garderob, Sebban och Alex har flyttat hem tillfälligt. Så jag behövde göra plats för dem. Det var så jobbigt. Tog mig 3 dagar att rensa ut. Varje klädesplagg påminnde om tiden vi hade. Din gamla slitna röda jacka var värst, det låg kvar snorpapper och lypsyl i dina fickor och jag storgrät, kramade om den och sa hej då och slängde den i sopsäcken. Så gjorde jag med alla dina kläder, kramade och sa hej då. Jag har sparat dina favorit mjukisar, t-tröjan och mina favorit kalsingar, du vet de blåa boxershortsen som jag tyckte du var så ursexig i. Jag har lagt dem i en låda som jag tänker spara resten av mitt liv. Badrumskåpet var inte heller så kul att rensa. Ditt rakvatten kunde jag inte kasta, jag öppnade flaskan och helt plötsligt stod du där.
Varför skulle du dö? Varför kunde du inte gått till läkaren tidigare, så kanske du hade levt ett par år till.
Älskar dig - saknar dig
Det är ju så ofattbart att du inte kommer att träffa honom.
Jag saknar dig så mycket. Jag tänker mycket på dig. Mest tänker jag på den sista tiden när du låg på sjukhuset och när du dog. Jag tänker mycket på de sista 5 minuterna. Maktlösheten att inte kunna göra nåt och känslan av att vara så nära döden, men endå så långt borta. Jag har tänkt mycket på det, att jag kände i min kropp döden, jag fick glutta lite på skynket och känna den. Du var där och sen var du inte där längre. Sista andetaget, lungt och fint och sen borta. Kroppen kvar men inte du. Det är så svårt att förstå. Jag tittar ofta på kortet som jag tog efter du hade dött. Jag är så glad att jag fotade, det hjälper mig att förstå lite bättre, att du aldrig kommer tillbaka.
Jag har rensat ut din garderob, Sebban och Alex har flyttat hem tillfälligt. Så jag behövde göra plats för dem. Det var så jobbigt. Tog mig 3 dagar att rensa ut. Varje klädesplagg påminnde om tiden vi hade. Din gamla slitna röda jacka var värst, det låg kvar snorpapper och lypsyl i dina fickor och jag storgrät, kramade om den och sa hej då och slängde den i sopsäcken. Så gjorde jag med alla dina kläder, kramade och sa hej då. Jag har sparat dina favorit mjukisar, t-tröjan och mina favorit kalsingar, du vet de blåa boxershortsen som jag tyckte du var så ursexig i. Jag har lagt dem i en låda som jag tänker spara resten av mitt liv. Badrumskåpet var inte heller så kul att rensa. Ditt rakvatten kunde jag inte kasta, jag öppnade flaskan och helt plötsligt stod du där.
Varför skulle du dö? Varför kunde du inte gått till läkaren tidigare, så kanske du hade levt ett par år till.
Älskar dig - saknar dig
12 mars 2010....
1 år sedan du och jag åkte vi iväg till Karolinska Sjukhuset för att träffa en läkare på lungcancer avdelningen. Jag hade varit däckad i influensa veckan före och hostade ngt förskräckligt. Du och jag hostade i kapp i sängen. Jag bävade för att åka in, jag misstänkte ju redan att det var riktigt allvarligt. Tysta åkte vi iväg.
Du skulle först röntga dig och sen skulle vi få träffa läkaren. Vi satt tysta i väntrummet och glodde, där var en hel del folk som hostade och kämpade med att andas. Å jag hostade också, lite pinsamt, här sitter jag och hostar i förkylning och där sitter dom och hostar i cancer tänkte jag.
Efter 30 minuters försening kom läkaren och ropade upp ditt namn. Jag var så otroligt nervös. Vad kommer beskedet bli tänkte jag, självklart hoppades jag att de inte hade hittat något utan att det var KOL som du sa. Men magkänsla sa tvärtom.
Vi kom in och läkaren satte sig ner och suckade. Vi tittade på varandra och tittade på henne. - Hur länge har du gått med det här då sa hon. Ja sa du, jag har hostat sedan September, sen träffade jag min företagsläkare i november, men remissen till min läkare kom bort. Nu för 2 veckor sedan så finns det en knöl här sa du och pekade på halsen. Hon tittade på dig och suckade igen. Du kommer sent sa hon. Ok tänkte jag vad menar hon nu, jag blängde på henne och frågade hur ser det ut. Det ser inte bra ut sa hon och suckade igen. Får vi se bilden sa jag, ja sa hon och vände dator skärmen mot oss. På skärmen var det 2 lungor, den ena var svart och den ena var vit och jag frågade, jaha och vad ser man här då.
- Ja den här lungan sa hon är helt frisk och pekade på den svarta och jag fattade direkt att den andra var helt cancer drabbad. Och den här sa hon, den vita är helt angripen. Det såg ut som ett spindel väv. Hela lungan var helt vit. Jag tittade på dig och du tittade på skärmen och sa jaha, och vad händer nu då. Ja sa hon vi måste ta prover, och jag skall känna på dig. Hon hittade knölen på halsen och suckade och sa, du måste komma hit på en Bronskopi så fort som möjligt, så vi får det bekräftat, men röntgen visar redan vad det är.
Ok sa du och jag tittade på henne och tittade på dig, jag bara skrek inombords, nej, nej, nej, du skall dö.
Hjärtat började hoppa och slå och jag fick fullständig panik. Vi gick ut och du skulle vänta på en tid för Bronskopin. jag rusade in på toa och började tok grina. Men jag kunde ju inte grina så mycket eftersom jag fick värsta host attacken. Jag drack vatten och försökte lunga ner mig, du måste vara stark nu tänkte jag. inte gråta inför Roine han blir så orolig då. Jag gick ut ur toan och alla glodde på mig i väntrummet. En dam tittade medlidande på mig och jag visste att hon visste att jag hade fått beskedet. Det var så hemskt. Min Roine har cancer och nu skall han dö. Varför är livet så grymt. Räckte det inte med stroken som du fick tänkte jag.
Jag gick ut till dig och du satt där och tittade, sa inget, jag satte mig ner bredvid dig och du klappade mig på låret och sa, det blir bra skall du se min älskling, inte vara ledsen. Tårarna rann nerför min kind och du torkade bort dem. Du fick tid till Bronskopin veckan efter. Det var en tyst bilresa hem.
När vi kom hem gick du och lade dig och jag ringde pappa och berättade. Han fick en chock och började gråta.
Jag var så arg för att jag hostade så mycket, för jag kunde ju inte grina, och jag ville bara grina och grina. Jag lagade mat och vi åt under tystnad, jag frågade dig hur mår du.
- Det är som det är sa du, jag kan ju inte göra något åt det. Vi får se hur det blir med behandlingen. Det skall nog gå bra det här sa du. Jag skall fajtas. Jag tänkte, det kommer inte att går bra det här. Du kommer att dö. Jag vet det inom mig. Men jag sa inget naturligtvis.
Jag har vetat enda sedan du började hosta i September att det var ngt allvarligt. Du luktade riktigt illa hur munnen och hostan blev värre och värre, du blev orkeslös, men envis som en tok var du. Jag sa åt dig flera ggr att du måste gå till en läkare. Nej, jag skall till företagsvården i November jag väntar tills dess. Jag har bara KOL sa du. Men så sa jag att jag hade lyssnat på din favoritlåt med Lasse Stefanz och då hade tänkt, den här låten skall jag spela på Roines begravning, ett par dagar senare fick jag en inre syn, där jag såg mig själv sitta på din begravning och dina arbetskamrater var så ledsna.
Du och ditt hokus pokus. Det här är KOL sa du. Månaderna gick och du blev sämre, till sist pratade vi inte eftersom du inte kunde säga ett smack utan att du hostade. När vi nu i mars fick beskedet om trolig lungcancer var du så anfådd och fick göra många pauser för att orka ta dig framåt.
Varför var du så jävla envis. Om du gått iväg i tid kanske du hade levt i dag. Jävla dig.
Älskar dig - Saknar dig.
Du skulle först röntga dig och sen skulle vi få träffa läkaren. Vi satt tysta i väntrummet och glodde, där var en hel del folk som hostade och kämpade med att andas. Å jag hostade också, lite pinsamt, här sitter jag och hostar i förkylning och där sitter dom och hostar i cancer tänkte jag.
Efter 30 minuters försening kom läkaren och ropade upp ditt namn. Jag var så otroligt nervös. Vad kommer beskedet bli tänkte jag, självklart hoppades jag att de inte hade hittat något utan att det var KOL som du sa. Men magkänsla sa tvärtom.
Vi kom in och läkaren satte sig ner och suckade. Vi tittade på varandra och tittade på henne. - Hur länge har du gått med det här då sa hon. Ja sa du, jag har hostat sedan September, sen träffade jag min företagsläkare i november, men remissen till min läkare kom bort. Nu för 2 veckor sedan så finns det en knöl här sa du och pekade på halsen. Hon tittade på dig och suckade igen. Du kommer sent sa hon. Ok tänkte jag vad menar hon nu, jag blängde på henne och frågade hur ser det ut. Det ser inte bra ut sa hon och suckade igen. Får vi se bilden sa jag, ja sa hon och vände dator skärmen mot oss. På skärmen var det 2 lungor, den ena var svart och den ena var vit och jag frågade, jaha och vad ser man här då.
- Ja den här lungan sa hon är helt frisk och pekade på den svarta och jag fattade direkt att den andra var helt cancer drabbad. Och den här sa hon, den vita är helt angripen. Det såg ut som ett spindel väv. Hela lungan var helt vit. Jag tittade på dig och du tittade på skärmen och sa jaha, och vad händer nu då. Ja sa hon vi måste ta prover, och jag skall känna på dig. Hon hittade knölen på halsen och suckade och sa, du måste komma hit på en Bronskopi så fort som möjligt, så vi får det bekräftat, men röntgen visar redan vad det är.
Ok sa du och jag tittade på henne och tittade på dig, jag bara skrek inombords, nej, nej, nej, du skall dö.
Hjärtat började hoppa och slå och jag fick fullständig panik. Vi gick ut och du skulle vänta på en tid för Bronskopin. jag rusade in på toa och började tok grina. Men jag kunde ju inte grina så mycket eftersom jag fick värsta host attacken. Jag drack vatten och försökte lunga ner mig, du måste vara stark nu tänkte jag. inte gråta inför Roine han blir så orolig då. Jag gick ut ur toan och alla glodde på mig i väntrummet. En dam tittade medlidande på mig och jag visste att hon visste att jag hade fått beskedet. Det var så hemskt. Min Roine har cancer och nu skall han dö. Varför är livet så grymt. Räckte det inte med stroken som du fick tänkte jag.
Jag gick ut till dig och du satt där och tittade, sa inget, jag satte mig ner bredvid dig och du klappade mig på låret och sa, det blir bra skall du se min älskling, inte vara ledsen. Tårarna rann nerför min kind och du torkade bort dem. Du fick tid till Bronskopin veckan efter. Det var en tyst bilresa hem.
När vi kom hem gick du och lade dig och jag ringde pappa och berättade. Han fick en chock och började gråta.
Jag var så arg för att jag hostade så mycket, för jag kunde ju inte grina, och jag ville bara grina och grina. Jag lagade mat och vi åt under tystnad, jag frågade dig hur mår du.
- Det är som det är sa du, jag kan ju inte göra något åt det. Vi får se hur det blir med behandlingen. Det skall nog gå bra det här sa du. Jag skall fajtas. Jag tänkte, det kommer inte att går bra det här. Du kommer att dö. Jag vet det inom mig. Men jag sa inget naturligtvis.
Jag har vetat enda sedan du började hosta i September att det var ngt allvarligt. Du luktade riktigt illa hur munnen och hostan blev värre och värre, du blev orkeslös, men envis som en tok var du. Jag sa åt dig flera ggr att du måste gå till en läkare. Nej, jag skall till företagsvården i November jag väntar tills dess. Jag har bara KOL sa du. Men så sa jag att jag hade lyssnat på din favoritlåt med Lasse Stefanz och då hade tänkt, den här låten skall jag spela på Roines begravning, ett par dagar senare fick jag en inre syn, där jag såg mig själv sitta på din begravning och dina arbetskamrater var så ledsna.
Du och ditt hokus pokus. Det här är KOL sa du. Månaderna gick och du blev sämre, till sist pratade vi inte eftersom du inte kunde säga ett smack utan att du hostade. När vi nu i mars fick beskedet om trolig lungcancer var du så anfådd och fick göra många pauser för att orka ta dig framåt.
Varför var du så jävla envis. Om du gått iväg i tid kanske du hade levt i dag. Jävla dig.
Älskar dig - Saknar dig.
