12 mars 2010....

1 år sedan du och jag åkte vi iväg till Karolinska Sjukhuset för att träffa en läkare på lungcancer avdelningen. Jag hade varit däckad i influensa veckan före och hostade ngt förskräckligt. Du och jag hostade i kapp i sängen. Jag bävade för att åka in, jag misstänkte ju redan att det var riktigt allvarligt. Tysta åkte vi iväg.

Du skulle först röntga dig och sen skulle vi få träffa läkaren. Vi satt tysta i väntrummet och glodde, där var en hel del folk som hostade och kämpade med att andas. Å jag hostade också, lite pinsamt, här sitter jag och hostar i förkylning och där sitter dom och hostar i cancer tänkte jag.

Efter 30 minuters försening kom läkaren och ropade upp ditt namn. Jag var så otroligt nervös. Vad kommer beskedet bli tänkte jag, självklart hoppades jag att de inte hade hittat något utan att det var KOL som du sa. Men magkänsla sa tvärtom.
Vi kom in och läkaren satte sig ner och suckade. Vi tittade på varandra och tittade på henne. - Hur länge har du gått med det här då sa hon. Ja sa du, jag har hostat sedan September, sen träffade jag min företagsläkare i november, men remissen till min läkare kom bort. Nu för 2 veckor sedan så finns det en knöl här sa du och pekade på halsen. Hon tittade på dig och suckade igen. Du kommer sent sa hon. Ok tänkte jag vad menar hon nu, jag blängde på henne och frågade hur ser det ut. Det ser inte bra ut sa hon och suckade igen. Får vi se bilden sa jag, ja sa hon och vände dator skärmen mot oss. På skärmen var det 2 lungor, den ena var svart och den ena var vit och jag frågade, jaha och vad ser man här då.
- Ja den här lungan sa hon är helt frisk och pekade på den svarta och jag fattade direkt att den andra var helt cancer drabbad. Och den här sa hon, den vita är helt angripen. Det såg ut som ett spindel väv. Hela lungan var helt vit. Jag tittade på dig och du tittade på skärmen och sa jaha, och vad händer nu då. Ja sa hon vi måste ta prover, och jag skall känna på dig. Hon hittade knölen på halsen och suckade och sa, du måste komma hit på en Bronskopi så fort som möjligt, så vi får det bekräftat, men röntgen visar redan vad det är.
Ok sa du och jag tittade på henne och tittade på dig, jag bara skrek inombords, nej, nej, nej, du skall dö.

Hjärtat började hoppa och slå och jag fick fullständig panik. Vi gick ut och du skulle vänta på en tid för Bronskopin. jag rusade in på toa och började tok grina. Men jag kunde ju inte grina så mycket eftersom jag fick värsta host attacken. Jag drack vatten och försökte lunga ner mig, du måste vara stark nu tänkte jag. inte gråta inför Roine han blir så orolig då. Jag gick ut ur toan och alla glodde på mig i väntrummet. En dam tittade medlidande på mig och jag visste att hon visste att jag hade fått beskedet. Det var så hemskt. Min Roine har cancer och nu skall han dö. Varför är livet så grymt. Räckte det inte med stroken som du fick tänkte jag.

Jag gick ut till dig och du satt där och tittade, sa inget, jag satte mig ner bredvid dig och du klappade mig på låret och sa, det blir bra skall du se min älskling, inte vara ledsen. Tårarna rann nerför min kind och du torkade bort dem. Du fick tid till Bronskopin veckan efter.  Det var en tyst bilresa hem.

När vi kom hem gick du och lade dig och jag ringde pappa och berättade. Han fick en chock och började gråta.

Jag var så arg för att jag hostade så mycket, för jag kunde ju inte grina, och jag ville bara grina och grina. Jag lagade mat och vi åt under tystnad, jag frågade dig hur mår du.
- Det är som det är sa du, jag kan ju inte göra något åt det. Vi får se hur det blir med behandlingen. Det skall nog gå bra det här sa du. Jag skall fajtas. Jag tänkte, det kommer inte att går bra det här. Du kommer att dö. Jag vet det inom mig. Men jag sa inget naturligtvis.

Jag har vetat enda sedan du började hosta i September att det var ngt allvarligt. Du luktade riktigt illa hur munnen och hostan blev värre och värre, du blev orkeslös, men envis som en tok var du. Jag sa åt dig flera ggr att du måste gå till en läkare. Nej, jag skall till företagsvården i November jag väntar tills dess. Jag har bara KOL sa du. Men så sa jag att jag hade lyssnat på din favoritlåt med Lasse Stefanz och då hade tänkt, den här låten skall jag spela på Roines begravning, ett par dagar senare fick jag en inre syn, där jag såg mig själv sitta på din begravning och dina arbetskamrater var så ledsna.

Du och ditt hokus pokus. Det här är KOL sa du. Månaderna gick och du blev sämre, till sist pratade vi inte eftersom du inte kunde säga ett smack utan att du hostade. När vi nu i mars fick beskedet om trolig lungcancer var du så anfådd och fick göra många pauser för att orka ta dig framåt.

Varför var du så jävla envis. Om du gått iväg i tid kanske du hade levt i dag. Jävla dig.

Älskar dig - Saknar dig.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0