22-10 Dörren till döden är öppnad
Nu har jag öppnat dörren till döden.
Min älskade make dog för snart en vecka sedan. Lördagmorgon den 16 okt kl 06.35, somnade han in stilla och lugnt, jag höll i hans hand och kramade om honom.
Jag är så glad att han kunde förmedla till mig att det var dags. Han hade legat orörlig hela natten nedsövd och kämpade med att andas. Kl 06.30 tryckte han mina fingrar och förmedlade på något sett, det är dags älskling. Han började andas lugnt och stilla, efter varje andetag blev det längre till nästa och 5 minuter senare tog han sista andetaget och bröstkorgen blev helt stilla.
Han lämnade livet och jag blev ensam kvar.
Jag spelar om filmen i mitt huvud, och kämpar med att hålla kvar känslan när han tog mina fingrar. Jag vill aldrig, aldrig tappa den känslan.
Det ofattbara är här, jag måste nu leva utan min älskade älskade make. Jag fattar inte hur jag skall orka. Jag fattar inte hur jag skall kunna fortsätta leva utan honom. Jag fattar inte att jag aldrig mer skall krama, pussa och älska honom. Jag fattar inte att jag aldrig mer skall se hans bruna ögon, det glada leendet, lyckan i hans ögon när han såg på mig. Jag fattar inte att han är död. Jag fattar inte, jag fattar inte.
Efter 15 år tillsammans skall jag ligga ensam i sängen. Nätterna är så extremt långa, varje timme väntar jag på att han skall komma hem, krypa ner bakom min rygg och pussa mig och säga å vad jag fryser, äntligen får jag värma mig bakom ditt varma, goa arsel. Det enda jag har kvar är hans tröja som jag kan krama och lukta på.
Jag vill att han skall komma hem igen.
Varje gång det ringer på telefonen så tror jag hela tiden att det är Roine, men det är inte hans bild i mobilen som kommer upp, utan bara ett annat nummer.
Varje gång blir jag lika besviken och hjärtat drar i hop sig när jag tänker att han är ju död.
Nu är jag i ett nytt väntrum, ett väntrum där jag måste försöka förstå att jag lever vidare och Roines resa är slut.
väntrummet är som en bubbla, jag ser ut men ingen ser in.
Det värker i kroppen, av sorg. Sorgen biter sig fast, gråten finns men fastnar, jag hulkar och pressar fram lite tårar men sen tar det slut. Jag vill gråta, jag vill gråta mycket men det är som jag är rädd för att släppa fram det. som om jag tror att om jag släpper fram det så kan jag aldrig mer sluta. Jag måste vara stark nu. Jag måste orka med begravningen för Roines skull. Jag kan bryta ihop när den är över.
Jag vill ge Roine den finaste begravning. Han skall få en vit och fin kista, lite chabby chick känsla är det och påminner lite om som vi har det hemma. Kistan är täckt med mysig inredning så han inte fryser. Vita blommor på kistan och ett blomsterhjärta framför kistan. Mycket levande ljus skall det också vara.
Jag skall gå på minnessstunden ett par dagar före begravingen så jag får se honom en sista gång, jag lämnade honom på sjukhuset i lördags, och det känns så konstigt att han blev kvar och jag aldrig mer skall komma till honom.
Jag tänkte lägga ner lite saker till honom. Han behöver sin tandpetare, eftersom han var så envis och inte gick till tandläkaren, han hade ett jätte stort hål i tanden så när han petade i hålet så kom halva lunchen upp.
Efter begravingen skall han brännas och sen läggas in en urna, han ville ha en grav som jag kunde gå till och det känns skönt att han ville ha det så, för det hade inte kännts så bra om han ville spridas för vinden. Jag tänkte plantera lite kärleksört och ställa dit ett par lyktor, han älskade värmeljus, sa alltid att äntligen är det höst så man får tända värmeljus.
Roine jag älskar dig så och jag saknar dig så otroligt mycket. Hur skall jag kunna leva utan dig. Jag vill ju vara med dig. Jag hoppas att när du har tid och ork att du kan ge mig ett tecken, så jag vet att du finns hos mig.
Min älskade make dog för snart en vecka sedan. Lördagmorgon den 16 okt kl 06.35, somnade han in stilla och lugnt, jag höll i hans hand och kramade om honom.
Jag är så glad att han kunde förmedla till mig att det var dags. Han hade legat orörlig hela natten nedsövd och kämpade med att andas. Kl 06.30 tryckte han mina fingrar och förmedlade på något sett, det är dags älskling. Han började andas lugnt och stilla, efter varje andetag blev det längre till nästa och 5 minuter senare tog han sista andetaget och bröstkorgen blev helt stilla.
Han lämnade livet och jag blev ensam kvar.
Jag spelar om filmen i mitt huvud, och kämpar med att hålla kvar känslan när han tog mina fingrar. Jag vill aldrig, aldrig tappa den känslan.
Det ofattbara är här, jag måste nu leva utan min älskade älskade make. Jag fattar inte hur jag skall orka. Jag fattar inte hur jag skall kunna fortsätta leva utan honom. Jag fattar inte att jag aldrig mer skall krama, pussa och älska honom. Jag fattar inte att jag aldrig mer skall se hans bruna ögon, det glada leendet, lyckan i hans ögon när han såg på mig. Jag fattar inte att han är död. Jag fattar inte, jag fattar inte.
Efter 15 år tillsammans skall jag ligga ensam i sängen. Nätterna är så extremt långa, varje timme väntar jag på att han skall komma hem, krypa ner bakom min rygg och pussa mig och säga å vad jag fryser, äntligen får jag värma mig bakom ditt varma, goa arsel. Det enda jag har kvar är hans tröja som jag kan krama och lukta på.
Jag vill att han skall komma hem igen.
Varje gång det ringer på telefonen så tror jag hela tiden att det är Roine, men det är inte hans bild i mobilen som kommer upp, utan bara ett annat nummer.
Varje gång blir jag lika besviken och hjärtat drar i hop sig när jag tänker att han är ju död.
Nu är jag i ett nytt väntrum, ett väntrum där jag måste försöka förstå att jag lever vidare och Roines resa är slut.
väntrummet är som en bubbla, jag ser ut men ingen ser in.
Det värker i kroppen, av sorg. Sorgen biter sig fast, gråten finns men fastnar, jag hulkar och pressar fram lite tårar men sen tar det slut. Jag vill gråta, jag vill gråta mycket men det är som jag är rädd för att släppa fram det. som om jag tror att om jag släpper fram det så kan jag aldrig mer sluta. Jag måste vara stark nu. Jag måste orka med begravningen för Roines skull. Jag kan bryta ihop när den är över.
Jag vill ge Roine den finaste begravning. Han skall få en vit och fin kista, lite chabby chick känsla är det och påminner lite om som vi har det hemma. Kistan är täckt med mysig inredning så han inte fryser. Vita blommor på kistan och ett blomsterhjärta framför kistan. Mycket levande ljus skall det också vara.
Jag skall gå på minnessstunden ett par dagar före begravingen så jag får se honom en sista gång, jag lämnade honom på sjukhuset i lördags, och det känns så konstigt att han blev kvar och jag aldrig mer skall komma till honom.
Jag tänkte lägga ner lite saker till honom. Han behöver sin tandpetare, eftersom han var så envis och inte gick till tandläkaren, han hade ett jätte stort hål i tanden så när han petade i hålet så kom halva lunchen upp.
Efter begravingen skall han brännas och sen läggas in en urna, han ville ha en grav som jag kunde gå till och det känns skönt att han ville ha det så, för det hade inte kännts så bra om han ville spridas för vinden. Jag tänkte plantera lite kärleksört och ställa dit ett par lyktor, han älskade värmeljus, sa alltid att äntligen är det höst så man får tända värmeljus.
Roine jag älskar dig så och jag saknar dig så otroligt mycket. Hur skall jag kunna leva utan dig. Jag vill ju vara med dig. Jag hoppas att när du har tid och ork att du kan ge mig ett tecken, så jag vet att du finns hos mig.
Väntrummet mellan liv och död
Jag befinner mig i ett väntrum, ett väntrum mellan liv och död. och som jag kallar dödens väntrum. Väntrummet är ett tomt och innehållslöst rum, ett hoppfullt och ett hopplöst rum, med 2 dörrar, som det står det Liv på och en som det står Död på. Just nu så är jag rätt nära att öppna den döda dörren.
Min älskade make är svårtcancersjuk och ligger på sjukhus och kämpar med hålla sig i liv. Framtiden är oviss och han har inte så långt kvar.
Jag har upplevt och upplever som anhörig den värsta tiden i mitt liv. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende att vara anhörig till en cancersjuk.
Min man och jag är mitt eller var mitt i livet. Jag är 44 och min man 51, barnen är unga vuxna och utflugna och har precis börjat sina egna livsresor. Vi bor sedan 1 år tillbaka i en underbar nyproducerad lägenhet. Vi hade planer och såg fram emot ett långt liv tillsammans.
Men så blev det inte.
Maken började hosta i november 2009 och februari 2010 fick han diagnosen dödlig och spridd lungcancer som också hade spridit sig i lymferna i halsen. Min man är otroligt mentalt stark och sa att detta fixar vi, han blev erbjuden att vara med i en studie för en ny behandling av den typen av cancer som han fått diagnos för. Han påbörjade en tung cellgiftsbehandling och svarade helt otroligt bra på den, han var pigg och hade knappt några biverkningar av cellgifterna. Det var för bra för att vara sant helt enkelt. Efter den 3;e behandlingen fick vi reda på att cancerna hade gett vika och hade reducerats med 75%. Vi jublade och fick framtidstro, det är skulle gå bra. Men i slutet på augusti fick vi reda på att lymfcancern hade fått fäste och började sprida sig. Han hade också då fått ont i ryggen. Han påbörjade en ny cellgiftsbehandling och hann göra den 1 gång, sen fick han lunginflammation och hamnade på sjukhus detta var i september, då blev han också röntgad för sitt ryggont och vi fick reda på att han också har fått skellettcancer i ryggkotorna och i bäckenet.
Maken blev "frisk" från lunginflammationen och påbörjade en strålning för ryggen. Förra veckan var han så bra att han fick komma hem, dock fortfarande sängliggande då han fortfarande hade ont. I helgen åkte han in till sjukhuset igen då han blivit sämre, nu har han återigen lunginflammation och mycket jobbigt att andas.
Jag är så ledsen, förtvivlad och förbannad, och frågar mig hela tiden varför, varför, varför, varför. Jag får panik när jag tänker på att jag måste fortsätta att leva utan honom. Att jag aldrig mer skall få sova bredvid honom, aldrig mer kramas, aldrig mer älska. Aldrig mer få uppleva framtiden med.
Jag fattar inte hur jag skall orka fortsätta leva utan honom, han som är min stora trygghet. Han som alltid fått mig lugn, han som jag har kunnat tanka enerig från. Han som alltid klappar mig på rumpan och säger att min rumpa är den bästa som finns. Han som jag alltid har kunnat slänga upp min fot till och säga kan du killa mig.
Jag bara skriker inom mig och känner mig så otroligt ensam.
Ovissheten är outhärdlig, jag åker varje dag till sjukhuset och undrar varje gång när jag går, Är det här sista gången jag pussar honom och säger jag älskar dig. Lever han i morgon?
I går pratade vi om hur han vill ha det på sin begravning och hur han vill bli begravd. Det är helt sjukt, jag är 44 år och skall inte prata om hur en begravning skall gå till.
Nu skall jag duscha och åka till honom.
Min älskade make är svårtcancersjuk och ligger på sjukhus och kämpar med hålla sig i liv. Framtiden är oviss och han har inte så långt kvar.
Jag har upplevt och upplever som anhörig den värsta tiden i mitt liv. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende att vara anhörig till en cancersjuk.
Min man och jag är mitt eller var mitt i livet. Jag är 44 och min man 51, barnen är unga vuxna och utflugna och har precis börjat sina egna livsresor. Vi bor sedan 1 år tillbaka i en underbar nyproducerad lägenhet. Vi hade planer och såg fram emot ett långt liv tillsammans.
Men så blev det inte.
Maken började hosta i november 2009 och februari 2010 fick han diagnosen dödlig och spridd lungcancer som också hade spridit sig i lymferna i halsen. Min man är otroligt mentalt stark och sa att detta fixar vi, han blev erbjuden att vara med i en studie för en ny behandling av den typen av cancer som han fått diagnos för. Han påbörjade en tung cellgiftsbehandling och svarade helt otroligt bra på den, han var pigg och hade knappt några biverkningar av cellgifterna. Det var för bra för att vara sant helt enkelt. Efter den 3;e behandlingen fick vi reda på att cancerna hade gett vika och hade reducerats med 75%. Vi jublade och fick framtidstro, det är skulle gå bra. Men i slutet på augusti fick vi reda på att lymfcancern hade fått fäste och började sprida sig. Han hade också då fått ont i ryggen. Han påbörjade en ny cellgiftsbehandling och hann göra den 1 gång, sen fick han lunginflammation och hamnade på sjukhus detta var i september, då blev han också röntgad för sitt ryggont och vi fick reda på att han också har fått skellettcancer i ryggkotorna och i bäckenet.
Maken blev "frisk" från lunginflammationen och påbörjade en strålning för ryggen. Förra veckan var han så bra att han fick komma hem, dock fortfarande sängliggande då han fortfarande hade ont. I helgen åkte han in till sjukhuset igen då han blivit sämre, nu har han återigen lunginflammation och mycket jobbigt att andas.
Jag är så ledsen, förtvivlad och förbannad, och frågar mig hela tiden varför, varför, varför, varför. Jag får panik när jag tänker på att jag måste fortsätta att leva utan honom. Att jag aldrig mer skall få sova bredvid honom, aldrig mer kramas, aldrig mer älska. Aldrig mer få uppleva framtiden med.
Jag fattar inte hur jag skall orka fortsätta leva utan honom, han som är min stora trygghet. Han som alltid fått mig lugn, han som jag har kunnat tanka enerig från. Han som alltid klappar mig på rumpan och säger att min rumpa är den bästa som finns. Han som jag alltid har kunnat slänga upp min fot till och säga kan du killa mig.
Jag bara skriker inom mig och känner mig så otroligt ensam.
Ovissheten är outhärdlig, jag åker varje dag till sjukhuset och undrar varje gång när jag går, Är det här sista gången jag pussar honom och säger jag älskar dig. Lever han i morgon?
I går pratade vi om hur han vill ha det på sin begravning och hur han vill bli begravd. Det är helt sjukt, jag är 44 år och skall inte prata om hur en begravning skall gå till.
Nu skall jag duscha och åka till honom.
