Väntrum

Nu har jag öppnat dörren till döden.

Min älskade make dog för snart en vecka sedan. Lördagmorgon den 16 okt kl 06.35, somnade han in stilla och lugnt, jag höll i hans hand och kramade om honom.

Jag är så glad att han kunde förmedla till mig att det var dags. Han hade legat orörlig hela natten nedsövd och kämpade med att andas. Kl 06.30 tryckte han mina fingrar och förmedlade på något sett, det är dags älskling. Han började andas lugnt och stilla, efter varje andetag blev det längre till nästa och 5 minuter senare tog han sista andetaget och bröstkorgen blev helt stilla.

Han lämnade livet och jag blev ensam kvar.

Jag spelar om filmen i mitt huvud, och kämpar med att hålla kvar känslan när han tog mina fingrar. Jag vill aldrig, aldrig tappa den känslan.

Det ofattbara är här, jag måste nu leva utan min älskade älskade make. Jag fattar inte hur jag skall orka. Jag fattar inte hur jag skall kunna fortsätta leva utan honom. Jag fattar inte att jag aldrig mer skall krama, pussa och älska honom. Jag fattar inte att jag aldrig mer skall se hans bruna ögon, det glada leendet, lyckan i hans ögon när han såg på mig. Jag fattar inte att han är död. Jag fattar inte, jag fattar inte.

Efter 15 år tillsammans skall jag ligga ensam i sängen. Nätterna är så extremt långa, varje timme väntar jag på att han skall komma hem, krypa ner bakom min rygg och pussa mig och säga å vad jag fryser, äntligen får jag värma mig bakom ditt varma, goa arsel. Det enda jag har kvar är hans tröja som jag kan krama och lukta på.

Jag vill att han skall komma hem igen.

Varje gång det ringer på telefonen så tror jag hela tiden att det är Roine, men det är inte hans bild i mobilen som kommer upp, utan bara ett annat nummer.
Varje gång blir jag lika besviken och hjärtat drar i hop sig när jag tänker att han är ju död.

Nu är jag i ett nytt väntrum, ett väntrum där jag måste försöka förstå att jag lever vidare och Roines resa är slut.
väntrummet är som en bubbla, jag ser ut men ingen ser in.

Det värker i kroppen, av sorg. Sorgen biter sig fast, gråten finns men fastnar, jag hulkar och pressar fram lite tårar men sen tar det slut. Jag vill gråta, jag vill gråta mycket men det är som jag är rädd för att släppa fram det. som om jag tror att om jag släpper fram det så kan jag aldrig mer sluta. Jag måste vara stark nu. Jag måste orka med begravningen för Roines skull. Jag kan bryta ihop när den är över.

Jag vill ge Roine den finaste begravning. Han skall få en vit och fin kista, lite chabby chick känsla är det och påminner lite om som vi har det hemma. Kistan är täckt med mysig inredning så han inte fryser. Vita blommor på kistan och ett blomsterhjärta framför kistan. Mycket levande ljus skall det också vara.

Jag skall gå på minnessstunden ett par dagar före begravingen så jag får se honom en sista gång, jag lämnade honom på sjukhuset i lördags,  och det känns så konstigt att han blev kvar och jag aldrig mer skall komma till honom.
Jag tänkte lägga ner lite saker till honom. Han behöver sin tandpetare, eftersom han var så envis och inte gick till tandläkaren, han hade ett jätte stort hål i tanden så när han petade i hålet så kom halva lunchen upp.

Efter begravingen skall han brännas och sen läggas in en urna, han ville ha en grav som jag kunde gå till och det känns skönt att han ville ha det så, för det hade inte kännts så bra om han ville spridas för vinden. Jag tänkte plantera lite kärleksört och ställa dit ett par lyktor, han älskade värmeljus, sa alltid att äntligen är det höst så man får tända värmeljus.

Roine jag älskar dig så och jag saknar dig så otroligt mycket. Hur skall jag kunna leva utan dig. Jag vill ju vara med dig. Jag hoppas att när du har tid och ork att du kan ge mig ett tecken, så jag vet att du finns hos mig.