Väntrum

Jag befinner mig i ett väntrum, ett väntrum mellan liv och död. och som jag kallar dödens väntrum. Väntrummet är ett tomt och innehållslöst rum, ett hoppfullt och ett hopplöst rum, med 2 dörrar, som det står det Liv på och en som det står Död på. Just nu så är jag rätt nära att öppna den döda dörren.

Min älskade make är svårtcancersjuk och ligger på sjukhus och kämpar med hålla sig i liv. Framtiden är oviss och han har inte så långt kvar.

Jag har upplevt och upplever som anhörig den värsta tiden i mitt liv. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende att vara anhörig till en cancersjuk.

Min man och jag är mitt eller var mitt i livet. Jag är 44 och min man 51, barnen är unga vuxna och utflugna och har precis börjat sina egna livsresor. Vi bor sedan 1 år tillbaka i en underbar nyproducerad lägenhet. Vi hade planer och såg fram emot ett långt liv tillsammans.

Men så blev det inte.

Maken började hosta i november 2009 och februari 2010 fick han diagnosen dödlig och spridd lungcancer som också hade spridit sig i lymferna i halsen. Min man är otroligt mentalt stark och sa att detta fixar vi, han blev erbjuden att vara med i en studie för en ny behandling av den typen av cancer som han fått diagnos för. Han påbörjade en tung cellgiftsbehandling och svarade helt otroligt bra på den, han var pigg och hade knappt några biverkningar av cellgifterna. Det var för bra för att vara sant helt enkelt. Efter den 3;e behandlingen fick vi reda på att cancerna hade gett vika och hade reducerats med 75%. Vi jublade och fick framtidstro, det är skulle gå bra. Men i slutet på augusti fick vi reda på att lymfcancern hade fått fäste och började sprida sig. Han hade också då fått ont i ryggen. Han påbörjade en ny cellgiftsbehandling och hann göra den 1 gång, sen fick han lunginflammation och hamnade på sjukhus detta var i september, då blev han också röntgad för sitt ryggont och vi fick reda på att han också har fått skellettcancer i ryggkotorna och i bäckenet.

Maken blev "frisk" från lunginflammationen och påbörjade en strålning för ryggen. Förra veckan var han så bra att han fick komma hem, dock fortfarande sängliggande då han fortfarande hade ont. I helgen åkte han in till sjukhuset igen då han blivit sämre, nu har han återigen lunginflammation och mycket jobbigt att andas.

Jag är så ledsen, förtvivlad och förbannad, och frågar mig hela tiden varför, varför, varför, varför. Jag får panik när jag tänker på att jag måste fortsätta att leva utan honom. Att jag aldrig mer skall få sova bredvid honom, aldrig mer kramas, aldrig mer älska. Aldrig mer få uppleva framtiden med.

Jag fattar inte hur jag skall orka fortsätta leva utan honom, han som är min stora trygghet. Han som alltid fått mig lugn, han som jag har kunnat tanka enerig från. Han som alltid klappar mig på rumpan och säger att min rumpa är den bästa som finns. Han som jag alltid har kunnat slänga upp min fot till och säga kan du killa mig.

Jag bara skriker inom mig och känner mig så otroligt ensam.

Ovissheten är outhärdlig, jag åker varje dag till sjukhuset och undrar varje gång när jag går, Är det här sista gången jag pussar honom och säger jag älskar dig. Lever han i morgon?

I går pratade vi om hur han vill ha det på sin begravning och hur han vill bli begravd. Det är helt sjukt, jag är 44 år och skall inte prata om hur en begravning skall gå till.

Nu skall jag duscha och åka till honom.