Julafton...
Det blev en fortsatt, fin julafton, trots att jag saknade dig så fruktansvärt. Jag fick ett jätte fint armband av Sebban och Alex, ett så kallat pandoro armband som jag kan köpa berlocker till. Jag skall köpa berlocker som symboliserar dig och som jag kan bära med mig alltid.
Roine, det finns änglar på jorden. Jag har mött dem. Wallins begravningsbyrå i Norrtälje med Erik i spetsen är den mest fantastiska byrå man kan anlita. Du skulle ha älskat Erik. Den värme och respekt som Erik, Ove och Eva har visat mig och barnen i den oerhört svåra stund i samband med din död går inte att beskriva. Jag har kännt mig så fullkomligt trygg. Pricken över iet som man brukar säga, var i torsdags den 23 december kl 15.00. Då vi skulle urnsätta dig.
Vi samlades i begravningskapellet på Kyrkogården och när vi gick in så stod din urna på en liten bänk omgiven av tända ljus. Jag tog dig i min famn och Erik frågade om jag hade varit uppe på din gravplats och jag svarade nej. Då sa han att då väntar en överaskning, jag tänkte att de har nog satt lite blommor och ljus på din plats. När klockorna började ringa bar jag dig till din plats och när jag närmade mig så såg jag att något var ändrat. Din gravsten stod redan på plats. Roine, denna lycka jag kände när jag såg din sten var oerhörd. Jag blev helt stum och grät. Erik och Ove hade lyckats få stenen klar och dessutom kunnat sätta den på plats trots all snö och kyla. När jag beställde din sten så sa Ove att den inte kunde sättas på plats förrän till våren men nu stod den där.
Jag blir så rörd och glad, när jag tänker på att det finns så underbara människor omkring mig. Erik, Ove har verkligen i sitt yrkesval hittat sin rätta plats i livet, det ger så mycket av dem själva, så när livet en dag är slut för dem kommer de ha en särkild utvald plats i himlen.
Jag hoppas att du trivs på din gravplats och att du också tycker att stenen är lika fin som jag tycker att den är.
Jag kommer till dig senare i dag.
Kram
Saknar dig, älskar dig.
16 dec och 2 Månader sedan du dog...
När jag träffade dig för 15 år sedan och jag blev tok kär i dig, så kändes det som 2 månader svischade fram, tiden gick så fort. Vi sa oj nu har vi varit tillsammans i 2 månader. Då trodde jag att det var 2 månader av resten av mitt lyckliga liv med dig. Jag var så lycklig när jag tänkte att jag hade sån tur att träffa någon som dig och att jag var så glad att du var lika lycklig och kände precis samma för mig. Vi skulle aldrig skiljas, vi skulle bli gamla i hop. Du gjorde mig hel. Du fick mig att känna mig trygg. Att leva utan dig fanns inte på kartan.
Nu är jag halv, jag är inte lycklig längre och jag är tvungen att leva utan dig.
När folk frågade hur vi träffades, kunde jag stolt säga att "han kom och ringde på dörren". Det var så roligt att se deras min. Man brukar ju alltid säga, kärleken kommer inte och ringer på dörren. Men du gjorde det.
Jag föll pladask för dig. Jag var bara tvungen att bjuda in dig, så jag fick prata med dig och få veta vem denna otroligt vackra, snygga kille var. Vi har ju alltid kunnat tacka mitt ex, för att vi träffades. När du kom in så pratade vi i flera timmar som om vi alltid hade känt varandra. Det var så naturligt att vara i ditt sällskap, så lätt att prata med dig. Jag tänkte, detta måste vara mannen i mitt liv. Och så blev det ju också. Det tog ju i och för sig 2 år av olika skäl, innan vi träffades igen, men då släppte vi varandra inte. Vi flyttade ihop på stört, förlovade efter 2 månader, och 1 år senare gifta. Oj vad ni rusar fram, sa alla, men vi visste att det var vi och att vi ville leva resten av vårat liv ihop och det ville vi berätta för hela världen. Varför vänta när vi var så lyckliga.
Å älskade, älskade Roine, det är så smärtsamt att tänka tillbaka. Tänka hur lyckliga vi var, tänka hur lyckliga vi skulle varit nu om du varit i livet. Vetskapen om att jag aldrig aldrig mer får se dig igen gör så ont. Jag saknar dig så himla mycket. Saknaden blir bara värre och värre med tiden. Jag tänker på dig hela tiden.
Nästa vecka är det julafton, en julafton utan dig, det är så svårt att förstå att du inte kommer vara här med mig. Häromdan när jag var ute och julhandlade så tänkte jag, undrar vad jag skall köpa till Roine i julklapp. Det är en så konstig känsla när tanken bara dyker upp så där. Det är som en reflex.
Den 23 december skall vi urnsätta dig. Dan före dan, det känns faktiskt lite fint och högtidligt. Så när du hör kyrklockorna ringa kl 15.00 så går vi från kapellet till din grav. Jag skall bära din urna och jag hoppas du kommer dit. Så istället för att julpynta hemma så skall jag pynta lite på din grav. En ljuslykta, en krans och massor av gravljus som brinner för dig till julaftonsmorgon. Jag kommer tillbaka till dig på julafton.
Jag älskar dig. Jag saknar dig.
Kändes som en käftsmäll
Jag har varit hos pappa sedan i onsdags, vi var på julkonsert i Berwaldhallen. Jul i Folkton. Det var en jätte bra konsert i folkmusikens tecken, efter pausen spelade de Härlig är Jorden och det tog en stund innan jag hörde att det var samma psalm som vi spelade för dig på begravningen, jag blev helt stum i kroppen och tårarna började rinna.
Julmusik är så vackert, och det är fortfarande vackert men det är så otroligt jobbigt att lyssna på nu. Jag orkar inte spela våra favoriter, som vi brukade spela under hela december. Tanken på att spela din favorit, Lasse Stefanz Julskiva får mig att må illa. Jag har tittat på den men jag orkar bara inte spela den, så den får ligga kvar i lådan till nästa jul, då kanske jag orkar spela den.
Jag kom hem i söndags, vi hade varit på Skansens julmarknad och jag hade tänkt att gå på Norrtäljes julmarknad och luciakröningen, men när jag öppnade dörren var det som jag fick en käftsmäll, sorgen fullkomligt slog ner mig, jag föll ihop på golvet och bara storgrät. Du var ju inte hemma. Det blev ingen julmarknad, jag bara grät i stället.
Å älskling, det är så fruktansvärt jobbigt att vara hemma. Jag saknar dig så himla mycket, jag står inte ut. Jag går omkring som en zombie, orkar inte göra nåt, orkar inte plocka ur diskmaskinen, orkar inte ställa disken i maskinen. Jag tittar på ditt kort som jag ställt på hallbyrån, tänder ljuset, sitter vid datorn och lyssnar på sorglig musik, knäpper på tv:n knappar runt, bilderna far fram och jag orkar inte bry mig om vad de säger.
Jag försöker förstå att du är borta men jag förstår inte. Jag vill inte ha det så här, jag vill ha tillbaka dig, men jag vet att det är omöjligt, du finns ju inte mer.
Jag försöker förstå att du heller nu inte finns fysiskt längre, du är nu aska och finns i en urna. Ditt vackra ansikte och kropp finns inte längre, kommer aldrig att finnas, borta för alltid. Jag förstår inte varför jag skall gå igenom detta. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel. Jag förstår inte varför vi inte fick bli gamla.
Sebastian saknar dig också jätte mycket, han är jätte ledsen. Synd att hans far inte fattar att han behöver honom nu. Han har ännu inte hört av sig till honom, och jag har så svårt att förstå hur han kan utsätta sitt barn för detta.
Han ringde mig i dag och låtsades bry sig och frågade sedan varför Sebastian inte hade hört av sig. Jag förklarade att han inte ville prata med honom eftersom han inte ens hade hört av sig på begravningen och frågat om hur han mår. Han fattade tydligen inte vad jag sa för han började skrika och gapa. Hur kan man vara så okänslig, förstår han inte att Sebban och jag sörjer dig? Jag är så otroligt besviken på honom. Han förstår inte vilken underbar son han har. Jag är så förtvivlad för Sebastians skull, han har förlorat både dig och sin far.
Men det är väl så det är, många stödjer och bryr sig om oss nu i vår svåra stund, och vissa har inte någon empati alls.
Saknar dig, älskar dig.
