Väntrum

Jag har varit hos pappa sedan i onsdags, vi var på julkonsert i Berwaldhallen. Jul i Folkton. Det var en jätte bra konsert i folkmusikens tecken, efter pausen spelade de Härlig är Jorden och det tog en stund innan jag hörde att det var samma psalm som vi spelade för dig på begravningen, jag blev helt stum i kroppen och tårarna började rinna.

Julmusik är så vackert, och det är fortfarande vackert men det är så otroligt jobbigt att lyssna på nu. Jag orkar inte spela våra favoriter, som vi brukade spela under hela december. Tanken på att spela din favorit, Lasse Stefanz Julskiva får mig att må illa. Jag har tittat på den men jag orkar bara inte spela den, så den får ligga kvar i lådan till nästa jul, då kanske jag orkar spela den.

Jag kom hem i söndags, vi hade varit på Skansens julmarknad och jag hade tänkt att gå på Norrtäljes julmarknad och luciakröningen, men när jag öppnade dörren var det som jag fick en käftsmäll, sorgen fullkomligt slog ner mig, jag föll ihop på golvet och bara storgrät. Du var ju inte hemma. Det blev ingen julmarknad, jag bara grät i stället.

Å älskling, det är så fruktansvärt jobbigt att vara hemma. Jag saknar dig så himla mycket, jag står inte ut. Jag går omkring som en zombie, orkar inte göra nåt, orkar inte plocka ur diskmaskinen, orkar inte ställa disken i maskinen. Jag tittar på ditt kort som jag ställt på hallbyrån, tänder ljuset, sitter vid datorn och lyssnar på sorglig musik, knäpper på tv:n knappar runt, bilderna far fram och jag orkar inte bry mig om vad de säger.

Jag försöker förstå att du är borta men jag förstår inte. Jag vill inte ha det så här, jag vill ha tillbaka dig, men jag vet att det är omöjligt, du finns ju inte mer.
Jag försöker förstå att du heller nu inte finns fysiskt längre, du är nu aska och finns i en urna. Ditt vackra ansikte och kropp finns inte längre, kommer aldrig att finnas, borta för alltid. Jag förstår inte varför jag skall gå igenom detta. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel. Jag förstår inte varför vi inte fick bli gamla.

Sebastian saknar dig också jätte mycket, han är jätte ledsen. Synd att hans far inte fattar att han behöver honom nu. Han har ännu inte hört av sig till honom, och jag har så svårt att förstå hur han kan utsätta sitt barn för detta.
Han ringde mig i dag och låtsades bry sig och frågade sedan varför Sebastian inte hade hört av sig. Jag förklarade att han inte ville prata med honom eftersom han inte ens hade hört av sig på begravningen och frågat om hur han mår. Han fattade tydligen inte vad jag sa för han började skrika och gapa. Hur kan man vara så okänslig, förstår han inte att Sebban och jag sörjer dig? Jag är så otroligt besviken på honom. Han förstår inte vilken underbar son han har. Jag är så förtvivlad för Sebastians skull, han har förlorat både dig och sin far.

Men det är väl så det är, många stödjer och bryr sig om oss nu i vår svåra stund, och vissa har inte någon empati alls.

Saknar dig, älskar dig.