Väntrum

På din årsdag satte jag ett ljus på din grav för varje år som vi hade tillsammans, jag gick igenom en tsunami av års minnen och kände att jag gjorde ett avslut för varje år. Jag bestämde mig att nu får det vara slut med sorgen. Jag bestämde att jag ville inte gråta mer och sakna dig så fruktansvart mycket. Jag var så trött på sorg. Jag lade ner dig och våra minnen i mitt hjärta och la locket på. Jag ville gå vidare, jag ville börja ett nytt liv utan dig. Det gick bra typ en vecka, men sen fick jag hjärtklappning och panik, locket lyfte av sig självt och alla minnen och sorg rasade över mig igen.

Jag inser nu att det är för tidigt, det går inte att lägga locket på, kroppen säger ifrån och jag inser att sorgen måste puttra vidare, den har sin tid, det tar tid att läka. Sorgen stormkokar inte som den har gjort, men den måste puttra ett tag till. 

Jag försöker gå vidare, men det är svårt och ångestfyllt. Det är svårt att gå vidare utan en känsla av dåligt samvete, dåligt samvete för att jag lever vidare och försöker få ordning på livet igen. Dåligt samvete för att jag försöker låta ngn annan speciell person få plats i mitt hjärta. Dåligt samvete för att jag känner lite lycka och tacksamhet. Dåligt samvete för att jag inte tänker på dig varje minut och timme. Dåligt samvete för att jag lever i vår lägenhet och bland våra möbler utan dig. Det känns som jag sviker dig. Det känns som jag är otrogen både fysiskt och psysiskt. Jag har dåligt samvete för att jag så tidigt vill gå vidare, vad ska folk säga tänker jag.

Jag tänker ofta på om jag får vara glad, får jag tänka mindre på dig, får jag leva vidare utan dig? Jag önskar så mycket att du kunde säga till mig, det är ok Monica, du får gå vidare, du är inte otrogen, du sviker inte mig. Jag är inte arg, jag har det bra och jag älskar dig så mycket och det kommer en dag när vi kommer att ses igen, och då ska vi vara tillsammans igen för alltid.

Jag är så rädd för att du är arg på mig.

Får jag Roine? får jag gå vidare?

Älskar dig - saknar dig.