Och så åkte man ner igen..

ner till deppträsket.

Det gick ju fort.

Det som är mest jobbigast är att jag inte riktigt vet vad jag skall fylla kvällarna med. Efter 15 år, är jag helt ensam och jag hatar det. Jag vill ha dig att komma hem till, äta middag med, titta på tv tillsammans, planera helgen, krama, leva livet helt enkelt. Livet dog, när du dog, å jag hatar det.

Jag gråter, och jag hatar det.

Jag börjar sakta inse att du aldrig kommer hem något mer, och jag hatar det.

Jag inser att jag skall leva utan dig resten av mig liv, och jag hatar det.

Jag inser att att jag aldrig skall få krama dig, och jag hatar det.

Jag hatar allt i dag

Saknar dig, älskar dig.

Kommentarer
Postat av: Annika

Kram!



Vet hur det känns. Hinner inte ha så långa stunder dock, eftersom jag blir avbruten av verkligheten (barn som ropar). Men när den där känslan kommer gör det så ont att man knappt kan ta ett steg till. Blev sen hem i söndags och hade ingen att ringa till och berätta det. Det gjorde riktigt ont.



Det är svårt att somna när man är riktigt ledsen. Jag provade att lägga en vetekudde på magen, och faktiskt, det hjälpte lite.



All styrka till dig!

2011-01-26 @ 00:20:56
Postat av: Den Långa Vägen

Oh, vad jag känner igen det där. Lyckan av att känna att man faktiskt kan känna annat än sorg - och så helomvändningen. Efter att ha fått vara i den sorgfria zonen så dras man ner igen så det bara brakar och smäller. Och då känns det verkligen ut i fingertopparna. Som nålar som trycks in i varje por.



Med tiden blir det längre intervaller. Man svajar fortfarande upp och ner, men inte så snabbt och inte så ofta. Dalarna känns kanske inte riktigt så djupa. Men huden är fortfarande tunn och ömtålig.



Varma kramar från Lisen

2011-01-28 @ 18:56:01
URL: http://lisenstankar.blogg.se/index.html

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0