Och så åkte man ner igen..
Det gick ju fort.
Det som är mest jobbigast är att jag inte riktigt vet vad jag skall fylla kvällarna med. Efter 15 år, är jag helt ensam och jag hatar det. Jag vill ha dig att komma hem till, äta middag med, titta på tv tillsammans, planera helgen, krama, leva livet helt enkelt. Livet dog, när du dog, å jag hatar det.
Jag gråter, och jag hatar det.
Jag börjar sakta inse att du aldrig kommer hem något mer, och jag hatar det.
Jag inser att jag skall leva utan dig resten av mig liv, och jag hatar det.
Jag inser att att jag aldrig skall få krama dig, och jag hatar det.
Jag hatar allt i dag
Saknar dig, älskar dig.
Ljus i mörkret
I onsdags kväll hade jag den mest roligaste kväll, jag upplevt på länge. Jag har skrattat så mycket att jag hade träningsvärk i magen i går. Jag, svägerskan, din bror och sambo, var på kryssning med Cinderella, Lasse Stefanz spelade. Vi hade så jätte kul och jag är så glad att jag beställde resan, visst blev det lite ledsamt när Lasse Stefanz spelade låtarna som vi spelade på din begravning men det gjorde inget, det var bara att låta tårarna rinna och sen blev det bra igen. Tyvärr blev det ju mycket folk på dansgolvet så man knuffades mest runt i stället för att dansa, men det var roligt i alla fall.
Det går att ha kul, det går att skratta, det går att vara glad, det går att se ett ljus i tunneln. Jag trodde verkligen inte det, jag trodde verkligen att jag skulle förbli i detta ångestfyllda mörka helvete. Jag trodde också att om jag hade kul så skulle jag känna som att jag svek dig, men jag känner inte så. Du är där du är, i döden och jag är här, i livet. Och jag förstår att jag måste ta vara på det, jag måste leva det, för både din och min skull. Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, jag kommer alltid att älska dig och känna saknaden efter dig. Men jag kommer så småningom att kunna leva med det utan denna sorgtyngda smärta.
I dag känner jag mig så glad, jag till och med har orkat storstäda. I morgon kanske jag mår skit igen, men det gör inget, för jag vet att jag en annan dag kommer att må bra igen. Det gäller att bara ta sig igenom det. Livet är som en berg och dalbana, höga toppar och djupa dalar, å just nu kommer de tätt.
Jag hoppas jag får vara uppe på det ljusa krönet ett par dagar till och må bra.
Älskar dig - saknar dig.
The first time I saw your face, text
I thought the sun rose in your eyes
And the moon and the stars were the gifts you gave
To the dark and the end of the skies
And the first time ever I kissed your mouth
I felt the earth move in my hand
Like the trembling heart of a captive bird
That was there at my command, my love
And the first time ever I lay with you
I felt your heart so close to mine
And I knew our joy would fill the earth
And last, till the end of time, my love
The first time ever I saw your face
Your face
Your face
Your face...
Älskar dig - saknar dig
3 månaders helvete
I dag 15 jan kl 17.00, var det 3 månaders sedan jag och Carro började vaka över dig. 3 månader sedan jag frågad sköterskan vad är det för fel och hon sa Monica jag tror det är bra om du stannar i natt. Jag tror Roines kropp har sagt stopp och den givit upp. Jag fick fullständig panik. Vad är det hon säger, att Roine skall dö nu. Att jag aldrig mer får träffa honom. Hur länge tror du frågade jag, vet inte sa hon kanske om ett par timmar, i natt i morgon. Jag vet inte. Jag sa gör allt för att han inte skall ha ont och få panik för att han inte kan andas.
Å gud tänkte jag hur skall jag kunna berätta detta för Carro. Jag gick in och bad henne att gå ut, Roine tittade oroligt på mig och sa vad är det för fel. Jag bara stirrade på Carro och sa kom nu. Det var fruktantsvärt att säga till henne att hennes pappa skulle dö snart. Å Carro om jag kunde gör det ogjort. Vi bara grät, och jag tänkte hur skall jag kunna gå in igen till Roine utan att han skall se att jag vet att han skall dö snart. Vi gick iväg en stund och prata med en sköterska för att lugna ner oss. Hon sa att de skulle ta in en säng extra till mig och som jag kunde sova i. Vaddå sova,tänkte jag tror hon att jag kommer att sova när Roine bara har ett par timmar kvar att leva. Men jag sa ok. Sköterskan sa också tänk nu på att Roine hör allt ni säger. Det sista som lämnar livet är hörseln.
Men gud tänkte jag hur skall jag orka sitta där med honom och inte gråta, han kommer höra det och jag vill inte att han skall bli orolig för min skull.
När vi kom tillbaka till honom så satt en sköterska där, Roine kämpade med andningen, var lite förvirrad pga så mycket morfin som han fått för att dämpa smärtan. Jag sa till Carro ringer du Andreas, då sa Roine nej ring inte Andreas, jag skall inte dö, bara sova lite. Jag tittade på Roine och smekte honom på kinden och sa älskling du är jätte sjuk. Ja jag vet sa han och tittade på mig och blinkade, det ordnar sig, sa han.
Sköterskan kom in och berättade att hon skulle ge honom mer morfin och uttorknings medicin så han skulle få lättare att andas. Roine nickade. Han fick medicinen och blev jätte trött men han kämpade med att hålla ögonen öppna så jag sa, försök att sova nu. jag är hos dig hela tiden. Han blundade men kämpade i alla fall, efter par minuter senare sov han. Jag gick och satte mig brevid hans vänstra sida och smekte honom och jag och Carro försökte hålla humöret uppe och pratade lågt. Det var fruktansvärt. Här sitter jag och håller masken, jag ville bara skrika nej nej nej nej nej. Allt var så overkligt. Jag blev lite bekymrad över att Roine knep sin hand så hårt. Jag sa åt honom att slappna av, men han gjorde inte det. Sen kom Andreas, Andreas undrade varför han inte vaknade och vi berättade, sen tittade vi på TV och det var en film som var ganska rolig och då när vi skrattade, fast det var så jobbigt så skrattade vi lite åt filmen Andras och jag, först då slappnade Roine av.
Var 4:e timme så blev Roine orolig och jag tryckte på larmknappen och bad om mer medicin till Roine. Roine kämpade och kämpade med andningen, han rosslade och jag önskade jag kunde hjälpa honom.
Halv 7 kramade Roine min hand, han hade då varit helt okontaktbar hela natten. Å jag hörde i mitt huvud, det är dags älskling, jag ropade på Andreas, ring Carro. Pappa dör nu. Jag ringde på klockan och sa jag tror att Roine dör nu. Roine andades utan problem lungt och stilla. Jag fick fullständig panik och ropade på honom, nej Roine inte nu, snälla inte nu. Tårarna rann som floder. men så fick jag helt plötsligt ett lugn och tänkte jag måste vara stark, Roine behöver mig nu. Jag måste hjälpa honom över till andra sidan. Jag tog hans hand och smekte hans kind och sa, jag är här, jag är här. Andetagen blev långsammare och långsammare och efter 5 minuter tog han sista andetaget. Jag sa ett andetag till snälla Roine, ett till snälla, men det kom inget mer andetag. Han var borta, Roine var död. Jag stirrade på honom. Jag tänkte det är inte sant. Snälla låt det inte vara sant. Men det var sant, han var borta. Sköterskan öppnade fönstret och jag sa, bra, så han kommer ut.
Vi satt med honom till kl 11.00. Sen hörde jag i mitt huvud när jag var på toa, Monica åk hem nu, jag är inte kvar längre. Det är bra nu. Jag var tvungen att lämna honom där på sjukhuset. Overkligheten var helt absurb. Jag fattade ingenting. När vi gick ut ur rummet, träffade jag en sköterska och frågade vad gör ni nu med honom. Hon sa vi gör honom fin och sen får han ligga kvar tills vaktmästaren hämtar honom till kylrummet. Jag sa till henne lyft honom försiktigt för du vet ju att han har så ont i ryggen. Hon svarade med ett gråtfyllt leende, ja vi skall vara försiktiga.
Det var så hemskt att lämna honom kvar. Jag ville ta honom med mig hem. Jag ville lägga honom i sängen så jag kunde krama honom en liten stund till innan han blev kall. Men jag fick åka hem ensam, till en tom säng. Jag gick omkring, började städa lite, tittade i mobilen på korten som jag precis tagit på honom när han hade dött. Inga tårar kom, jag var helt förlamad. Jag kunde inte gråta. Pappa grät och var jätte ledsen. Jag tittade på honom och tänkte lyckliga dig som kan gråta. Mamma kom och sa åt mig att gå och lägga mig. Jag somnade en liten stund, stirrade sedan i taket. Gick och duschade och tänkte jag skall klä på mig och åka till Roine nu. Jag var fullständigt tom i huvudet. Gick ut i duschen. Mamma fixade med maten. Kramade om sonen, som tittade oroligt på mig och sa det blir bra snart. Otroligt konstig känsla var det. Det gick liksom inte att förstå att Roine var död och inte fanns mer.
Å Roine, 3 månaders helvete utan dig. 3 månaders outsäglig saknad, 3 månaders ångest, 3 månaders gråt och förtvivlan. 3 månaders tomhet, 3 månaders ensamhet. 3 månaders panik, 3 månaders ofattbarhet. 3 månader utan dig i vår säng, 3 månader utan dina kramar och kyssar. 3 månader utan dig omkring mig, 3 månaders död. 3 månader varje dag vakna upp utan dig och skrika nej det är inte sant. 3 månader utan dig vid matbordet. 3 månaders väntan. 3 månaders varför.
Det är bara 3 månader men det känns som en evighet. När tar detta helvete slut, jag orkar inte så mycket mer. Jag är så trött på mig själv, och denna djävla gråt. Jag vill vara lycklig, skratta och ha kul igen och jag vill det med dig. Jag vill ha dig tillbaka.
Jag önskar jag kunde höra din röst, se dig och krama dig igen. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få dig tillbaka igen.
Varför??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????
Älskar dig så, saknar dig så.
Stereophoics - Maybe Tomorrow
Kanske i morgon jag mår bättre.
Länkar till en låt som jag lyssnar på jämt. Jag får en så samhörighet med hur jag känner just nu. Har precis sett videon och den känns också helt rätt. Korriodor, ensamhet, ngn som ser men inte syns, folk som har roligt. Ser ut men ingen ser in. Lyssna på den, se videon.
http://www.youtube.com/watch?v=CaT86mk9gj8&feature=player_embedded
Ångesten
I morse var jag så jävla arg på dig. Jag hoppades att du har det lika jävligt som jag har det. Att du också har ångest. Att du också mår lika dåligt som mig. Att du också saknar mig så mycket att du snart slits sönder. Att du också har ont i magen. Att du också går sönder att du också undrar varför skulle just du dö.
Det känns som jag går i bitar. Jag faller sönder. Psyket orkar inte. Jag orkar inte vara glad. Jag är i ett vakum. Jag väntar och väntar och väntar................................... Väntar på vad. Att mitt liv skall gå vidare utan dig. Att våren och sommaren och semestern, närmar sig utan dig. Jätte kul.
Jag drömmer aldrig om dig mer, inte ens där får jag träffa dig. Kommer du ihåg att jag ofta grät i sömnen och du väckte mig och frågade varför jag grät. Jag drömde om dig.
De 2 sista åren vi fick tillsammans handlade drömmen ofta om att du och jag åkte iväg på en båt, finlandsfärja, vaxholmsbåt mm och när vi skulle åka hem så var du aldrig med på båten. Antingen så missade du båten eller så hittade jag dig inte. Du bara försvann. Och alltid stormade det på havet hem, så båten gungade fram o tillbaka så jag var skiträdd. Jag var kvar utan dig. Jag sprang omkring och letade, å letade. Kommer du ihåg att jag var så trött på denna dröm, och sa, i natt var jag på den där djävla båten igen. Till och med i drömmen sa jag - jaha nu är man här igen och skall åka båt igen.
Det var en gång som vi inte kom med båten. För då stormade det så mycket på havet så vi åkte hem igen. Det var samma natt, du fick beskedet om cancern.
Vad betyder drömmen? har den sagt till mig hela tiden, du kommer att leva vidare men Roine kommer inte att leva det tillsammans med dig. Har den alltid sagt, du har inte så lång tid kvar med Roine. Har den sagt Roine är sjuk, ta honom till en läkare nu. Varför har jag inte förstått vad den betyder.
När vi flyttade ihop för 15 år sedan, drömde jag också en sån konstig dröm. Du och jag låg på ett fält i en lång, lång kö. Det var människor framför oss och bakom oss, och långt där framme så var ett starkt ljus och folk gick in i det. Du låg framför mig. Jag sa till dig, här kan vi inte ligga, vi måste fram till ljuset. Du sa, lägg dig ner, vi kommer fram så småningom. Jag lyssnade inte utan sprang iväg mot ljuset och när jag kom fram såg jag 2 vakter som stod vid öppningen och de sa vad gör du här. Här har man ingen förtur, gå och lägg dig igen. Jag blev jätte sur och gick tillbaka och sa till dig att jag inte fick gå före. Ja men jag sa ju det sa du då. Sen vaknade jag.
Vad betyder denna dröm. Att detta var dödensrike. Du låg före mig i kön och att du skulle gå in i ljuset före mig. Är du där nu? Har du gått in i ljuset.
Det är så tyst här, du hör inte av dig till mig fast jag bad dig om det.
Är du arg på mig. Är du arg för att jag lever vidare och inte du? Är du arg på mig för att jag försöker vara glad.
Är du arg på mig för att jag gråter så ofta, du gillade ju inte att jag grät.
Jag är så ensam, så himla ensam, ensam i mitt väntrum. Jag tittar ut, men ingen tittar in. Ingen hör av sig, ingen orkar med mig. Jag försöker vara stark, jag försöker ta hand om mig. Jag vet att många tänker på mig, men jag kan inte höra tankarna.
Vad skall jag göra nu då? Gråter, gråter, gråter. Jag orkar inte mer. Jag är så trött, så himla trött.........
Jag saknar dig vid matbordet. Jag har satt upp kort på dig, på väggen, så jag kan se dig. Men jag äter inget.
Det är väl den enda fördelen med att du är död, vi slipper ju tjata varje dag om vad vi skall äta, och jag går ner i vikt.
Det är så tomt, tomt i lägenheten, tomt i själen, tomt i huvudet. Du fattas mig, jag är halv, blir jag hel igen någon gång. Blir livet värt att leva igen. Alla säger det, men hur skall det gå till när inte du är här.
Ångest, ångest i kroppen. Måndag är snart över, i morgon tisdag, onsdag, torsdag, jävla helgen, och så måndag igen, osv. Det kallas visst livet. Kul.
Det är helt obegripligt att du inte finns mer. Roine du finns verkligen inte mer, en liten askhög är det som är kvar, ligger ner grävd i marken i en urna. Så blev det med dig, 51 år, en askhög i en urna i jorden. Pga en jävla parasit, djävulens sattyg. Djävulen är inte en röd kille med horn i pannan och svans. Han är mister Cancer.
Jag läste på Bloggen om George han som var med i TV:s Himlen kan vänta. Att det i Sverige sjuknar in ca 3800 personer i lungcancer varje år. Efter ett år är det 3600 som har dött. Så vi är 3600 änkor, änkemän som sörjer. VARJE ÅR. Lägg till sedan, barn, föräldrar, släkt och vänner. Gud måste ha det jobbigt med alla som behöver sorge tröst. Kyrkorna är fulla med sörjande människor. Det är inte klokt. Varför får inte Lungcancerfonden statligt bidrag till sin forskning, så kanske de i alla fall kan rädda ett par hundra till om året. Ett par hundra till som slipper sitta i min situation och gråta, ha panik och ångest.
Tänk om vi alla som sörjer kunde skrika samtidigt VARFÖR, då skulle vi nog kunna få jorden att flytta på sig. Vi är många ledsamma själar där ute. Jag tänker på er som är i samma situation som mig, jag tänker framför allt på er som har en kommande situation som mig. Ni som ännu inte vet hur det känns, hur det är när väl döden är där. Ta vara på tiden. Var hos din kära varje dag. En dag är det slut och det är oåterkallerigt. Jag tänkter på alla ofödda som inte hinner träffa sin morfar, mormor, mamma, pappa. syskon.
Roine Du skulle ju ha blivit morfar till en pojke i februrari. En pojke som inte får träffa sin morfar, aldrig lära känna dig, aldrig älska dig.
Ångest, ångest.
Jag älskar dig, jag saknar dig
Tung bussresa hem i dag
Jag lyssnar på Lasse Stefanz nu, När himlen gråter för dig
Varje skymning jag ser får mig att stanna i steget.
Står vid fönstret en stund lyssnar till tystnadens brus.
Kanske tänds då ett hopp att du går där på vägen
Men ensamhet råder här i vårt hus
Det har gått många dar sedan du försvann med mitt hjärta
Kan jag någonsin bli hel, samma som jag var förut
Varje minnen jag har, har något fint att berätta
Men dom sagorna saknar lyckliga slut.
Himlen gråter för dig
I ett regn får jag svaren
Det är nu jag förstår allt från i går
Jag saknar dig så
Tusen tankar fram fram, kan du komma tillbaka.
Det går en stöt genom mig när himlen gråter för dig.
Jag saknar dig så, älskar dig så.
Om jag endå kunde få krama dig.
Din fina gravsten
Nytt år
I går när jag skulle lägga mig så undrade jag, vad hade du för tankar om din sjukdom. Vad hade du för tankar när du fick beskedet, vi pratade aldrig riktigt om det. Du sa att det här skulle du fixa, men innerst inne, vad tänkte du på. Var du rädd någon gång? Jag tänkte också på den sista veckan du levde. När jag kom till dig så såg jag igenom fönstret på dörren, på dig hur du låg och stirrade i taket. Vad tänkte du på då? Var du rädd. Förstod du att du inte hade så lång tid kvar? Jag vågade aldrig fråga för jag visste att jag inte skulle orka med ditt svar. Men nu tänker jag ofta på det. Jag ser framför mig hur du ligger där och tittar i taket och kämpar med att andas. Du sa till mig att du hade det jobbigt och att du inte vågade sova. Jag fattade nog inte hur jobbigt du hade det. Förlåt älskling för att jag inte sov kvar hos dig. Jag såg ju hur trygg du var när jag var hos dig.
Å Roine vad jag saknar dig. Jag hoppas så att du har det bra på andra sidan och är lycklig.
Jag var till din grav innan jag åkte till syrran till nyår. Var du där då? det kändes som om ngn stod precis bakom mig, men när jag vände mig om så var ingen där.
Det är skönt att ha din grav att gå till, det blev som du sa, att jag måste ju ha ngt att gå till.
Jag älskar dig - saknar dig.
