Väntrum

Nu var det länge sedan jag skrev.

 

Livet är fullt upp, nytt jobb och ny lägenhet och ny sambo. Jag lyckades ändra mitt liv lika snabbt som det tog för dig att bli sjuk och dö. Ett år. Kanske är det ett kvitto på att fly från smärtan, fly från sorgen eller åxå är det som det är i mitt liv, allt händer så fort och rejält.

 

Att flytta kändes bra, jag slipper det tunga lånet och jag ville inte bo kvar där vi skulle skapa ett nytt liv och åldras. Ditt spöke satt i väggarna. Jag vill minnas dig som du var och inte som du blev i lägenheten, vi hann ju bara bo 3 månader innan började bli så sjuk.

 

Jag får många flash backs från den tiden när du var som sämst. Allra helst när jag går in i badrummet, i går dök minnet upp från när jag hjälpte dig på toaletten och hur besvärligt det var när du skulle sätta dig ner, bärsele och räkna ett, två, tre sitt.

Toa sitsen jag har nu är högre än den som var på Vasagatan, så varje gång när jag sätter mig på den så sköljer minnena upp.

 

Jag saknar dig mindre och mindre, men det är nog tack vare att jag hittat en ängel och får uppleva en ny fantastisk kärlek. Men jag tänker ofta på dig och hur vi hade det och hur det blev. Mycket var bra men mycket var också inte så bra mellan oss. Jag tänker ofta på när du var sjuk och vilket helvete både du och jag hade det. Det känns för djävligt att du var tvungen och blir sjuk och dö. Jag önskar verkligen att du hade fått leva längre, men ödet ville något annat.

 

Jag hoppas du har det bra i din himmel och att du inte blir arg på mig för att jag inte kommer så ofta till din grav som jag gjorde förut.

 

Jag saknar dig men inte på samma sätt som för ett år sedan.