1:a födelsedagen
Ditt barnbarn Kevin fyllde 1 år den 16 februari.
Jag blir så ledsen när jag tänker på att du aldrig hann se honom och att du aldrig får se han växa upp. Du älskar säkert honom där uppe i himlen. Men det är ju inte samma sak.
Han kommer aldrig att veta vem du var. Visst kan vi berätta det för honom, vem du var, hur du var, hur då såg ut. Vi kan visa kort på dig, visa vår bröllopsfilm och resan, men han kommer aldrig att få den känslan inom sig. Hur det känns att ha en morfar, han kommer aldrig att älska dig. Han vet ju inte vem han skall älska och ingen kan ju ersätta dig, hans egen morfar. Jag blir så ledsen för Kevins skull när jag tänker på det. Jag växte ju själv upp utan mormor. Hon dog när jag var ett år och jag kommer inte ihåg ett dugg av henne och var jätte avundsjuk på mina kompisar som åkte och hälsade på sin mormor och alltid fick många och fina presenter. En mormor som man kunde snacka med om allt. Jag saknar det nu, känner jag. Det finns ju saker som jag inte kan prata med mamma om, och en mormor hade ju varit guld att ha å snacka med.
Tiden går, vi lever vidare utan dig. Ibland känns det som du varit död i 10 år och ibland känns det som du dog i går. Jag får tänka och räkna för att komma ihåg exakt hur länge du varit död.
Det finns dagar när jag saknar dig mycket, de finns dagar när jag saknar dig lite, det går som en berg och dalbana. Jag saknar mitt liv, vårt liv, 15 år med dig sätter spår. Mitt liv har börjat om och det känns nästan som att ha blivit på nytt född. Jag staplar mig fram.
Saknaden gör inte ont längre. Den finns där i mitt hjärta som en sorgsen tår. Ibland blir hjärtat fullt med tårar och då är det bara att släppa ut dem. Men den sorgsna tåren kommer alltid att finnas där för resten av mitt liv.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vår sista vecka tillsammans och natten du dog. Det är tufft, jag får ordentlig ångest när jag tänker på det och jag börjar sakta förstå vad jag faktiskt gick igenom. Jag har försökt tränga undan dessa tankar och säga till mig själv, jag klarade det. Jag mår inte dåligt, men jag lurar bara mig själv. Jag måste igenom helvetet och älta om veckan om och om igen. Och förhoppningsvis kan jag någon dag tänka på veckan utan att känna ångest och att tårarna pockar på att rinna.
Jag hade en konstigt dröm där du låg på sjukhuset igen och skulle dö. Jag ville inte åka och hälsa på dig. De ringde från sjukhuset och sa till mig att jag måste komma för att du frågade efter mig. Jag bara skrek ut, jag har ju redan gått igenom detta en gång tidigare varför måste du dö en gång till.
Jag vaknade av att jag skrek. Jag vill inte, jag vill inte.
Jag var som i ett vakum den veckan du dog, det handlade bara om att stå ut, hålla masken, inte visa dig hur ledsen och panikslagen jag var. Alla sa att jag var duktig och imponerade av att jag orkade vara hos dig så mycket. Ja visst var jag duktig, fnys. Det var ju självklart att jag skulle vara hos dig, jag kunde inte lämna dig själv med ångest och tankar och jag ville ha all den tid vi kunde få tillsammans. Jag lade allt det där jobbiga i en hjärncell och sa till mig själv, det där får jag reda ut sen, inte nu. Jag måste hålla ihop för din skull. Jag fattar nu att det faktiskt var helt crazy att se dig tyna bort och dö. Det var bara att följa med dödståget och inte kunna göra ett skit. Det fanns ingen handbroms som jag kunde dra i och säga nej stoppa tåget jag vill inte längre, jag vill hoppa av. Jävla skit tåg.
Det är fruktansvärt att veta att den man älskar så innerligt är på väg att dö och att det bara handlar om dagar, timmar och sekunder. Att veta att varje veckodag är den sista. och inte kan man göra ett skit för att hindra det.
Jag undrar ofta varför just jag skulle få vara med om detta. Jag har i hela mitt liv varit en orolig själ. Jag har oroat mig för att mamma, pappa, syrran skulle dö. ja du vet ju verkligen hur orolig jag var för dig, du sa alltid, med en suck, det kommer inte att hända mig nåt, du behöver inte vara orolig.
Jag har alltid haft den känslan av att jag kommer att få vara med om döden. Men jag kunde aldrig för mitt liv tro att det handlade om dig. Att det var just du som skulle dö. När mina mostrar dog de 2 åren före dig, tänkte jag det här är nog det jag varit rädd för, men ngt inom mig har sagt att det inte var det. Nu efter att du har dött har jag inte längre den oron i mig, jag är lugn och känner mig trygg. Jag är inte rädd längre, jag är inte rädd för att dö, för jag vet ju att du finns där och tar emot mig när jag kommer.
Älskar dig - saknar dig.
Jag blir så ledsen när jag tänker på att du aldrig hann se honom och att du aldrig får se han växa upp. Du älskar säkert honom där uppe i himlen. Men det är ju inte samma sak.
Han kommer aldrig att veta vem du var. Visst kan vi berätta det för honom, vem du var, hur du var, hur då såg ut. Vi kan visa kort på dig, visa vår bröllopsfilm och resan, men han kommer aldrig att få den känslan inom sig. Hur det känns att ha en morfar, han kommer aldrig att älska dig. Han vet ju inte vem han skall älska och ingen kan ju ersätta dig, hans egen morfar. Jag blir så ledsen för Kevins skull när jag tänker på det. Jag växte ju själv upp utan mormor. Hon dog när jag var ett år och jag kommer inte ihåg ett dugg av henne och var jätte avundsjuk på mina kompisar som åkte och hälsade på sin mormor och alltid fick många och fina presenter. En mormor som man kunde snacka med om allt. Jag saknar det nu, känner jag. Det finns ju saker som jag inte kan prata med mamma om, och en mormor hade ju varit guld att ha å snacka med.
Tiden går, vi lever vidare utan dig. Ibland känns det som du varit död i 10 år och ibland känns det som du dog i går. Jag får tänka och räkna för att komma ihåg exakt hur länge du varit död.
Det finns dagar när jag saknar dig mycket, de finns dagar när jag saknar dig lite, det går som en berg och dalbana. Jag saknar mitt liv, vårt liv, 15 år med dig sätter spår. Mitt liv har börjat om och det känns nästan som att ha blivit på nytt född. Jag staplar mig fram.
Saknaden gör inte ont längre. Den finns där i mitt hjärta som en sorgsen tår. Ibland blir hjärtat fullt med tårar och då är det bara att släppa ut dem. Men den sorgsna tåren kommer alltid att finnas där för resten av mitt liv.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vår sista vecka tillsammans och natten du dog. Det är tufft, jag får ordentlig ångest när jag tänker på det och jag börjar sakta förstå vad jag faktiskt gick igenom. Jag har försökt tränga undan dessa tankar och säga till mig själv, jag klarade det. Jag mår inte dåligt, men jag lurar bara mig själv. Jag måste igenom helvetet och älta om veckan om och om igen. Och förhoppningsvis kan jag någon dag tänka på veckan utan att känna ångest och att tårarna pockar på att rinna.
Jag hade en konstigt dröm där du låg på sjukhuset igen och skulle dö. Jag ville inte åka och hälsa på dig. De ringde från sjukhuset och sa till mig att jag måste komma för att du frågade efter mig. Jag bara skrek ut, jag har ju redan gått igenom detta en gång tidigare varför måste du dö en gång till.
Jag vaknade av att jag skrek. Jag vill inte, jag vill inte.
Jag var som i ett vakum den veckan du dog, det handlade bara om att stå ut, hålla masken, inte visa dig hur ledsen och panikslagen jag var. Alla sa att jag var duktig och imponerade av att jag orkade vara hos dig så mycket. Ja visst var jag duktig, fnys. Det var ju självklart att jag skulle vara hos dig, jag kunde inte lämna dig själv med ångest och tankar och jag ville ha all den tid vi kunde få tillsammans. Jag lade allt det där jobbiga i en hjärncell och sa till mig själv, det där får jag reda ut sen, inte nu. Jag måste hålla ihop för din skull. Jag fattar nu att det faktiskt var helt crazy att se dig tyna bort och dö. Det var bara att följa med dödståget och inte kunna göra ett skit. Det fanns ingen handbroms som jag kunde dra i och säga nej stoppa tåget jag vill inte längre, jag vill hoppa av. Jävla skit tåg.
Det är fruktansvärt att veta att den man älskar så innerligt är på väg att dö och att det bara handlar om dagar, timmar och sekunder. Att veta att varje veckodag är den sista. och inte kan man göra ett skit för att hindra det.
Jag undrar ofta varför just jag skulle få vara med om detta. Jag har i hela mitt liv varit en orolig själ. Jag har oroat mig för att mamma, pappa, syrran skulle dö. ja du vet ju verkligen hur orolig jag var för dig, du sa alltid, med en suck, det kommer inte att hända mig nåt, du behöver inte vara orolig.
Jag har alltid haft den känslan av att jag kommer att få vara med om döden. Men jag kunde aldrig för mitt liv tro att det handlade om dig. Att det var just du som skulle dö. När mina mostrar dog de 2 åren före dig, tänkte jag det här är nog det jag varit rädd för, men ngt inom mig har sagt att det inte var det. Nu efter att du har dött har jag inte längre den oron i mig, jag är lugn och känner mig trygg. Jag är inte rädd längre, jag är inte rädd för att dö, för jag vet ju att du finns där och tar emot mig när jag kommer.
Älskar dig - saknar dig.
