Ångesten

Jag har sån ångest att jag snart går sönder. Jag mår illa, har ont i magen, det drar i hjärttrakten. Ångesten snörper kring halsen och paniken är nära. Jag vill bara skrika och skrika. Varför är du inte hos mig. Varför lämnade du mig. Jag har inte sovit på 2 dygn, jag bara dvalar. Hjärtat bultar och slår hårt.

I morse var jag så jävla arg på dig. Jag hoppades att du har det lika jävligt som jag har det. Att du också har ångest. Att du också mår lika dåligt som mig. Att du också saknar mig så mycket att du snart slits sönder. Att du också har ont i magen. Att du också går sönder att du också undrar varför skulle just du dö.

Det känns som jag går i bitar. Jag faller sönder. Psyket orkar inte. Jag orkar inte vara glad. Jag är i ett vakum. Jag väntar och väntar och väntar................................... Väntar på vad. Att mitt liv skall gå vidare utan dig. Att våren och sommaren och semestern, närmar sig utan dig. Jätte kul.

Jag drömmer aldrig om dig mer, inte ens där får jag träffa dig. Kommer du ihåg att jag ofta grät i sömnen och du väckte mig och frågade varför jag grät. Jag drömde om dig.

De 2 sista åren vi fick tillsammans handlade drömmen ofta om att du och jag åkte iväg på en båt, finlandsfärja, vaxholmsbåt mm och när vi skulle åka hem så var du aldrig med på båten. Antingen så missade du båten eller så hittade jag dig inte. Du bara försvann. Och alltid stormade det på havet hem, så båten gungade fram o tillbaka så jag var skiträdd. Jag var kvar utan dig. Jag sprang omkring och letade, å letade. Kommer du ihåg att jag var så trött på denna dröm, och sa, i natt var jag på den där djävla båten igen. Till och med i drömmen sa jag - jaha nu är man här igen och skall åka båt igen.
Det var en gång som vi inte kom med båten. För då stormade det så mycket på havet så vi åkte hem igen. Det var samma natt, du fick beskedet om cancern.

Vad betyder drömmen? har den sagt till mig hela tiden, du kommer att leva vidare men Roine kommer inte att leva det tillsammans med dig. Har den alltid sagt, du har inte så lång tid kvar med Roine. Har den sagt Roine är sjuk, ta honom till en läkare nu. Varför har jag inte förstått vad den betyder.

När vi flyttade ihop för 15 år sedan, drömde jag också en sån konstig dröm. Du och jag låg på ett fält i en lång, lång kö. Det var människor framför oss och bakom oss, och långt där framme så var ett starkt ljus och folk gick in i det. Du låg framför mig. Jag sa till dig, här kan vi inte ligga, vi måste fram till ljuset. Du sa, lägg dig ner, vi kommer fram så småningom. Jag lyssnade inte utan sprang iväg mot ljuset och när jag kom fram såg jag 2 vakter som stod vid öppningen och de sa vad gör du här. Här har man ingen förtur, gå och lägg dig igen. Jag blev jätte sur och gick tillbaka och sa till dig att jag inte fick gå före. Ja men jag sa ju det sa du då. Sen vaknade jag.

Vad betyder denna dröm. Att detta var dödensrike. Du låg före mig i kön och att du skulle gå in i ljuset före mig. Är du där nu? Har du gått in i ljuset.

Det är så tyst här, du hör inte av dig till mig fast jag bad dig om det.
Är du arg på mig. Är du arg för att jag lever vidare och inte du? Är du arg på mig för att jag försöker vara glad.
Är du arg på mig för att jag gråter så ofta, du gillade ju inte att jag grät.

Jag är så ensam, så himla ensam, ensam i mitt väntrum. Jag tittar ut, men ingen tittar in. Ingen hör av sig, ingen orkar med mig. Jag försöker vara stark, jag försöker ta hand om mig. Jag vet att många tänker på mig, men jag kan inte höra tankarna.
Vad skall jag göra nu då? Gråter, gråter, gråter. Jag orkar inte mer. Jag är så trött, så himla trött.........

Jag saknar dig vid matbordet. Jag har satt upp kort på dig, på väggen, så jag kan se dig. Men jag äter inget.
Det är väl den enda fördelen med att du är död, vi slipper ju tjata varje dag om vad vi skall äta, och jag går ner i vikt.

Det är så tomt, tomt i lägenheten, tomt i själen, tomt i huvudet. Du fattas mig, jag är halv, blir jag hel igen någon gång. Blir livet värt att leva igen. Alla säger det, men hur skall det gå till när inte du är här.

Ångest, ångest i kroppen. Måndag är snart över, i morgon tisdag, onsdag, torsdag, jävla helgen, och så måndag igen, osv. Det kallas visst livet. Kul.

Det är helt obegripligt att du inte finns mer. Roine du finns verkligen inte mer, en liten askhög är det som är kvar, ligger ner grävd i marken i en urna. Så blev det med dig, 51 år, en askhög i en urna i jorden. Pga en jävla parasit, djävulens sattyg. Djävulen är inte en röd kille med horn i pannan och svans. Han är mister Cancer.

Jag läste på Bloggen om George han som var med i TV:s Himlen kan vänta. Att det i Sverige sjuknar in ca 3800 personer i lungcancer varje år. Efter ett år är det 3600 som har dött. Så vi är 3600 änkor, änkemän som sörjer. VARJE ÅR. Lägg till sedan, barn, föräldrar, släkt och vänner. Gud måste ha det jobbigt med alla som behöver sorge tröst. Kyrkorna är fulla med sörjande människor. Det är inte klokt. Varför får inte Lungcancerfonden statligt bidrag till sin forskning, så kanske de i alla fall kan rädda ett par hundra till om året. Ett par hundra till som slipper sitta i min situation och gråta, ha panik och ångest.

Tänk om vi alla som sörjer kunde skrika samtidigt VARFÖR, då skulle vi nog kunna få jorden att flytta på sig. Vi är många ledsamma själar där ute. Jag tänker på er som är i samma situation som mig, jag tänker framför allt på er som har en kommande situation som mig. Ni som ännu inte vet hur det känns, hur det är när väl döden är där. Ta vara på tiden. Var hos din kära varje dag. En dag är det slut och det är oåterkallerigt. Jag tänkter på alla ofödda som inte hinner träffa sin morfar, mormor, mamma, pappa. syskon.
Roine Du skulle ju ha blivit morfar till en pojke i februrari. En pojke som inte får träffa sin morfar, aldrig lära känna dig, aldrig älska dig.

Ångest, ångest.

Jag älskar dig, jag saknar dig

Kommentarer
Postat av: Malin

Vill bara skicka en kram! Vi befinner oss i samma jävla skitsituation! Tänker också mycket på människor som dig och mig, hur gör andra? Klara man av det här? Kommer man att gå hel ut det? Och sen tänker jag som du, på alla de människor som fantiskt kommer att gå igenom samma sak som vi...fy!!

Kram!

Har en skyddad blogg men maila mig om du vill, malin.isaksson81@hotmail.com

2011-01-10 @ 22:44:45
URL: http://www.thomasmalin.blogspot.com
Postat av: Den Långa Vägen

Ja, all den svarta ångesten. Den förtärande, förlamande ångesten som aldrig vill ta slut. Vad jag önskar att jag kunde lyfta dig ur hela det helvetet och lyfta dig in i framtiden där ångesten lättat och det blir lättare att andas.



I stället sänder jag en massa styrkekramar och varma tankar för att veta att du inte är ensam, trots allt. Dina sorgesystrar finns runtomkring dig.



Kram,

Lisen

2011-01-11 @ 18:39:33
URL: http://lisenstankar.blogg.se/index.html
Postat av: Annika

Hej Monica!



Först kommer här en styrekram. Även jag är i samma situation. Min man gick bort i november 2010, i malignt melanom. Jag är också lite drygt 40 och har två barn som bor hemma.

Jag blev glad (kanske fel ord men jag tror du förstår) när jag hittade din blogg. Vi är i fel ålder, fel situation i livet för att vara med om detta hemska. ändå är vi här och måste ta oss igenom de mörka tunga dagarna. Du hjälper mig och troligen fler genom att sätta ord på det du upplever. Tack för att du delar med dig.

Har du någon att prata med? Jag har turen att ha en sjukförsäkring via jobbet som ger mig 10 fria samtal med en psykolog. Det hjälper mig. Det är skönt att ventilera livet med någon utomstående och att få hjälp med att sortera sina tankar. Det finns sorgegrupper via kyrkan också har jag hört. Kanske det kan vara något när dina vänner är tysta (jag tror att det beror på att de är osäkra på hur man gör når man möter någon i sorg). Jag har märkt att de som själva har erfarenhet av sorg är de som törs höra av sig och som orkar lyssna och ställa de jobbiga frågorna. Kanske har du någon sådan vän som du kan vända dig till i första hand. Egentligen vill nog de flesta hjälpa till men de vet kanske inte hur. Be att få komma hem och äta hos andra eller att de kommer över till dig och äter.



Åter igen varma kramar från en sorgesyster till.



/ Annika

2011-01-12 @ 17:12:51
Postat av: Monica

Tack Annika

Jag blir så glad att ni hittar till min blogg. Meningen med bloggen är just att få sätta orden i etern så att säga. Kanske att jag hjälper andra, som inte orkar eller vill skriva ut sin sorg på Internetet. Det lättar att skriva. Jag har också en psykolog att prata med men jag tycker det inte hjälper så värst mycket. Jag har mina föräldrar och syster att prata med. Med ensamheten jag menar att jag alltid, å då menar jag alltid haft Roine vid min sida. Vi har varit i från varandra sammanlagt 1 vecka under 15 år, och då blir verkligen ensamheten outhärdlig. Jag är en familjemänniska som allt låtit familjen gå i 1;a hand och nu finns det ingen mer att ta hand om. Sonen är utflugen och Roine död. Mitt liv har blivit så förbytt.

Jag tänker på dig och barnen. Sorgen är förlamande men du har endå barnen att tänka på, livet går ju trots allt vidare, även om det känns märkligt.

November, då har du begravningen inte avklarad ännu?



Tack för ditt fina svar.

Kram

Monica

2011-01-12 @ 23:51:49
Postat av: Annika

Hej igen!



Ja barnen gör att vardagen måste rulla på. Idag lurade min tjej mig att springa i kapp till Pizzerian (för vi orkar inte laga mat alla dagar). Det var så befriande att springa/kana iväg och skratta ihop med henne. Jag tänkte att det kanske finns ett ljus någonstans på andra sidan om detta.

Min man gick bort den 8:e november och vi hade begravning den 10:e december. Sen var det hans födelsedag, jullov, jul och nyår. Speciella dagar som jag tänkt igenom och planerat i förväg. Då går det bra. Nu är det vardag och då blir saknaden större. Att handla och komma på vid mjölkdisken att nu ska jag inte köpa hans fil något mer, var mycket värre än något jag förut känt.

Du beskriver så bra hur det känns när sorgen tar ett hårt tag om hjärtat och man tror att nu kommer jag aldrig mer att bli glad igen eller ens kunna sluta gråta.

Jag har också känt av ångesten och är sjukskriven åtminstone till den sista januari.

Jag hänger på och skriker VARFÖR även om jag för barnens skull sagt att det var otur. När det gäller Malignt Melanom blir det bara fler och fler som får det och ännu finns det inget som botar eller äns stoppar cancern när det spritt sig. Djävla sjukdom! Djävla cancer!!!

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur den sista tiden med min man var. Och hur det var när han tillslut dog. Det är hemskt att se den man älskar dra sitt sista andetag. Jag vill aldrig mer i mitt liv vara med om det. Som tur var var även min svärmor med. Nu kan hon och jag prata om det men jag har ingen annan vän som varit med om att se någon dö (och det är väl egentligen väldigt bra). Det var en av anledningarna till att jag letade på nätet efter någon i min situation.



Nu vet du lite mer om mig. Jag kommer att följa din blogg.



Kram

/ Annika

2011-01-14 @ 00:09:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0