Väntrum

I dag 15 jan kl 17.00, var det 3 månaders sedan jag och Carro började vaka över dig. 3 månader sedan jag frågad sköterskan vad är det för fel och hon sa Monica jag tror det är bra om du stannar i natt. Jag tror Roines kropp har sagt stopp och den givit upp. Jag fick fullständig panik. Vad är det hon säger, att Roine skall dö nu. Att jag aldrig mer får träffa honom. Hur länge tror du frågade jag, vet inte sa hon kanske om ett par timmar, i natt i morgon. Jag vet inte. Jag sa gör allt för att han inte skall ha ont och få panik för att han inte kan andas. 

Å gud tänkte jag hur skall jag kunna berätta detta för Carro. Jag gick in och bad henne att gå ut, Roine tittade oroligt på mig och sa vad är det för fel. Jag bara stirrade på Carro och sa kom nu. Det var fruktantsvärt att säga till henne att hennes pappa skulle dö snart. Å Carro om jag kunde gör det ogjort. Vi bara grät, och jag tänkte hur skall jag kunna gå in igen till Roine utan att han skall se att jag vet att han skall dö snart. Vi gick iväg en stund och prata med en sköterska för att lugna ner oss. Hon sa att de skulle ta in en säng extra till mig och som jag kunde sova i. Vaddå sova,tänkte jag tror hon att jag kommer att sova när Roine bara har ett par timmar kvar att leva. Men jag sa ok. Sköterskan sa också tänk nu på att Roine hör allt ni säger. Det sista som lämnar livet är hörseln.
Men gud tänkte jag hur skall jag orka sitta där med honom och inte gråta, han kommer höra det och jag vill inte att han skall bli orolig för min skull.

När vi kom tillbaka till honom så satt en sköterska där, Roine kämpade med andningen, var lite förvirrad pga så mycket morfin som han fått för att dämpa smärtan. Jag sa till Carro ringer du Andreas, då sa Roine nej ring inte Andreas, jag skall inte dö, bara sova lite. Jag tittade på Roine och smekte honom på kinden och sa älskling du är jätte sjuk. Ja jag vet sa han och tittade på mig och blinkade, det ordnar sig, sa han.

Sköterskan kom in och berättade att hon skulle ge honom mer morfin och uttorknings medicin så han skulle få lättare att andas. Roine nickade. Han fick medicinen och blev jätte trött men han kämpade med att hålla ögonen öppna så jag sa, försök att sova nu. jag är hos dig hela tiden. Han blundade men kämpade i alla fall, efter par minuter senare sov han. Jag gick och satte mig brevid hans vänstra sida och smekte honom och jag och Carro försökte hålla humöret uppe och pratade lågt. Det var fruktansvärt. Här sitter jag och håller masken, jag ville bara skrika nej nej nej nej nej. Allt var så overkligt. Jag blev lite bekymrad över att Roine knep sin hand så hårt. Jag sa åt honom att slappna av, men han gjorde inte det. Sen kom Andreas, Andreas undrade varför han inte vaknade och vi berättade, sen tittade vi på TV och det var en film som var ganska rolig och då när vi skrattade, fast det var så jobbigt så skrattade vi lite åt filmen Andras och jag, först då slappnade Roine av.

Var 4:e timme så blev Roine orolig och jag tryckte på larmknappen och bad om mer medicin till Roine. Roine kämpade och kämpade med andningen, han rosslade och jag önskade jag kunde hjälpa honom.

Halv 7 kramade Roine min hand, han hade då varit helt okontaktbar hela natten. Å jag hörde i mitt huvud, det är dags älskling, jag ropade på Andreas, ring Carro. Pappa dör nu. Jag ringde på klockan och sa jag tror att Roine dör nu. Roine andades utan problem lungt och stilla. Jag fick fullständig panik och ropade på honom, nej Roine inte nu, snälla inte nu. Tårarna rann som floder. men så fick jag helt plötsligt ett lugn och tänkte jag måste vara stark, Roine behöver mig nu. Jag måste hjälpa honom över till andra sidan. Jag tog hans hand och smekte hans kind och sa, jag är här, jag är här. Andetagen blev långsammare och långsammare och efter 5 minuter tog han sista andetaget. Jag sa ett andetag till snälla Roine, ett till snälla, men det kom inget mer andetag. Han var borta, Roine var död. Jag stirrade på honom. Jag tänkte det är inte sant. Snälla låt det inte vara sant. Men det var sant, han var borta. Sköterskan öppnade fönstret och jag sa, bra, så han kommer ut.

Vi satt med honom till kl 11.00. Sen hörde jag i mitt huvud när jag var på toa, Monica åk hem nu, jag är inte kvar längre. Det är bra nu. Jag var tvungen att lämna honom där på sjukhuset. Overkligheten var helt absurb. Jag fattade ingenting. När vi gick ut ur rummet, träffade jag en sköterska och frågade vad gör ni nu med honom. Hon sa vi gör honom fin och sen får han ligga kvar tills vaktmästaren hämtar honom till kylrummet. Jag sa till henne lyft honom försiktigt för du vet ju att han har så ont i ryggen. Hon svarade med ett gråtfyllt leende, ja vi skall vara försiktiga.

Det var så hemskt att lämna honom kvar. Jag ville ta honom med mig hem. Jag ville lägga honom i sängen så jag kunde krama honom en liten stund till innan han blev kall. Men jag fick åka hem ensam, till en tom säng. Jag gick omkring, började städa lite, tittade i mobilen på korten som jag precis tagit på honom när han hade dött. Inga tårar kom, jag var helt förlamad. Jag kunde inte gråta. Pappa grät och var jätte ledsen. Jag tittade på honom och tänkte lyckliga dig som kan gråta. Mamma kom och sa åt mig att gå och lägga mig. Jag somnade en liten stund, stirrade sedan i taket. Gick och duschade och tänkte jag skall klä på mig och åka till Roine nu. Jag var fullständigt tom i huvudet. Gick ut i duschen. Mamma fixade med maten. Kramade om sonen, som tittade oroligt på mig och sa det blir bra snart. Otroligt konstig känsla var det. Det gick liksom inte att förstå att Roine var död och inte fanns mer.

Å Roine, 3 månaders helvete utan dig. 3 månaders outsäglig saknad, 3 månaders ångest, 3 månaders gråt och förtvivlan. 3 månaders tomhet, 3 månaders ensamhet. 3 månaders panik, 3 månaders ofattbarhet. 3 månader utan dig i vår säng, 3 månader utan dina kramar och kyssar. 3 månader utan dig omkring mig, 3 månaders död. 3 månader varje dag vakna upp utan dig och skrika nej det är inte sant. 3 månader utan dig vid matbordet. 3 månaders väntan. 3 månaders varför.

Det är bara 3 månader men det känns som en evighet. När tar detta helvete slut, jag orkar inte så mycket mer. Jag är så trött på mig själv, och denna djävla gråt. Jag vill vara lycklig, skratta och ha kul igen och jag vill det med dig. Jag vill ha dig tillbaka.

Jag önskar jag kunde höra din röst, se dig och krama dig igen. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få dig tillbaka igen.

Varför??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Älskar dig så, saknar dig så.